27 december 2011

Som en femåring på julafton

Tips: Om en av dina allra bästa vänner i förbifarten i gråaste, mörkaste, djävligaste december säger till dig: "Jag jobbar i jul, vill du flyga med i cockpit ner till Teneriffa? Det blir kul!" Säg ja.


Styrman Linn, på gott humör och på plats på jobbet denna julaftonsmorgon långt innan de flesta andra går upp - precis som så många andra dagar...

...liksom kapten Frédéric, redo för start.
Förmodligen gladast av alla - jag själv, fastspänd i jumpseat strax bakom piloterna. Ja, kanske är detta själva definitionen av att känna sig som en "femåring på julafton"...

Frukost för piloter. I cockpit sitter man knappast nödbedd när det gäller mat - en strid ström av erbjudanden följde under de drygt fem timmarna - precis så som det ju brukar fungera på jul hemma också. Kaffe? Choklad? Mat? Macka? Vatten? Något annat? Chips? Nötter? Inte? Säkert? Säg bara till!

Min vy under resan - reglage och åter reglage - minst lika många till hitom bilden och uppe i taket.
Autopiloten inkopplad - dags att byta några lampor. (Notera solskenet - och retrolooken på lampförrådet!)

Himlen, molnen, jorden och passerande flygplan!
Atlanten.

Strax efter landning på Gran Canaria i väntan på vidareresa till Teneriffa - en uniformsavvikelse i form av "julslips" noterad. Just det, det var ju jul ja.


En typisk julpalm! 
Och i hotellobbyn hymlade man inte med juldekorationerna. Men var det älgar? Eller renar? Eller en korsning?

Sol följde. Simtag i Atlanten följde. Svart sand mellan tårna följde. I bakgrunden vilade bergen som en trygg, stabil kuliss. Berg som ropade ta hit cykeln, åk eller vandra upp. Jag funderade på varför jag, allvarligt talat, alltid rationaliserat bort solsemestrar. Linn berättade att Kanarieöarna blivit framröstat som den plats där klimatet är det allra bästa för människan. På hela jordklotet. Och jag funderade på om det verkligen var helt säkert att jag tillbringade mitt liv över 400 mil norrut och om det var just det som var orsaken till att jag är som jag är. 
Vår balkong, laddad med fudge och lussekatter inför kvällen. 
En kapten som vet hur man värmer sin glögg.


Stilton, päron och tonvis med pepparkakor. Vad ska man säga - en flygbesättning som vet hur man gör det bästa av vilken jul som helst - var som helst! 
Fräsch julmiddag fanns att plocka på överdådig buffé - bacalao, gazpacho och fantastisk mojo rojo till exempel. Här toppat med guldsalt!
Jag och kapten Janne (eller var det Henrik Schyfferts äldre bror??)
Det blev, ganska väntat, ingen dans kring granen. Men det var en väldigt trevlig julaftonskväll som liksom förlängdes i sinnet av en juldagsmorgon med en promenad som såg ut såhär.. 
..och såhär...
..långt där borta ligger hotellet!
En liten bit av stranden...


...och bara ett par timmar senare såg det plötsligt ut såhär igen - strålande utsikt över Spanien från cockpit.


Julfirandet fortsatte. Lilla julafton - som jag fram tills nu alltid trott infaller dagen före julafton, kan även vara dagen efter julafton, eller för den delen någon helt annan dag. Så, dags att överlämna årets kanske mest tilltyglade julklappar till kapten Frédéric. 

Mina surdegar åkte tidigare under året med i skrovet på seglingssemester med Linn. De blev mycket styvmoderligt behandlade men överlevde. Nu har även en burk ankfett fått åka tur och retur Teneriffa och fått ungefär lika mycket/lite kärlek. Frågan är ju då om man är dubbad foodie eller bara osunt gastronomiskt fixerad? Hur som helst - jag har själv ännu inte stekt eller kokat något i detta ädla och tydligen också trendiga fett men har läst och hört på ryktesvägar att det ska ge "djuriska smakdimensioner"(!) åt det mesta från svamp till potatis till anklår. 
Kanske även till korv -  kapten, jag får be dig att återkomma om resultatet av din korvtillverkning!
Tillbaka på svensk mark efter stabil landning trots mycket stark vind och dålig sikt fick jag förstås även provsitta pilotplats. Femåringen där igen. Och vad ska man säga då?  Det måste vara såhär det är - för att nu spåna vidare på mattemat - att ta en riktigt stor tugga av livet. 


18 december 2011

En efter en trillar de ner från sina piedestaler

Jag träffade en av mina Förebilder, en kollega, på gatan häromdagen. Han var svinsnygg och supertrevlig som vanligt och ställde sig för nära och vi kallpratade om något nanobryggeri i förorten som bara använde sig av Just Den Specifika Amerikanska Humlesorten. Jag antar att jag jamsade med, medan det enda jag egentligen tänkte på var ett fnasigt litet förkylningsmunsår på hans underläpp och på den vita t-shirtkanten som syntes under hans minutiöst sammansatta outfit, precis en sån bucklig kant som det blir på en billig undertröja efter ett par tvättar.

Jag frågade vad han gjorde nu och han räknade upp sina fyra parallella supercreddiga skribent- och redaktörsuppdrag. Jag frågade hur han hann, han sa att det gjorde han inte. Jag sa att det var skönt att höra och så log vi mot varann och gav varandra en manlig uppmuntrande ryggdunk innan vi hastade vidare åt varsitt håll.

En mycket namnkunnig krogimperialist i Stockholms innerstad visar sig vara en av de bittraste människor jag någonsin hört prata. Särskilt över bloggar som den här, av folk som skriver om mat och krogliv men som inte "kan något". 

En favoritmatskribent som jag tidigare ramlat på men inte tagit mig mod till att hälsa på (!) luktar sprit för tidigt en vardagskväll. En intervju med en mycket känd vinexpert från Grythyttan faller platt för att han inte förstår, eller låtsas att han inte förstår, frågorna på rätt sätt. En kvinna som gjort tidernas snyggaste kokbok och som jag medvetet valt att inte prata med när jag hade chansen, bara för att jag så gärna vill behålla henne som klanderfri, rolig och intressant, visar sig ha gjort bort sig rejält som konferencier nyligen. Dessutom tar hon sig tid att kommentera mina inlägg på Twitter. Och den där superframgångsrika kocken, som står en meter framför mig och äggar löjrom på små snittar på en trevlig jultillställning, och säger att detärpepparrotsomhärhemlighetenientoastskagen, han har också svinat som en idiot i köket på ett av mina före detta jobb och kastat kastruller och paprikor i huvudet på folk. Och så vidare.

Det är det där med att träffa sina Idoler. Eller Förebilder kanske det heter när man passerat tonåren. Folk som jag lärt mig allt jag kan om surdeg, folk som jag läst varenda stavelse av de senaste tio åren, inflytelserika, kreativa, kunniga, intressanta människor. Känslan av att det plötsligt inte finns något avstånd längre, känslan när man börjar se de där små små sprickorna i fasaden och när det går upp för en, för hundrade gången, att alla bara är helt vanliga människor som är nervösa över sin image eller måste rusa mitt i ett samtal för att de ska hämta ungarna på dagis. 

En efter en trillar de ner från sina piedestaler. Och ärligt talat vet jag inte om jag tycker att det är bra eller dåligt.

12 december 2011

Nästan lika bra som hemma

Häromdagen var pappa bjuden på middag på fancy Swedish Taste i Göteborg. Efteråt kom ett par sms med följande recension: 
"Middagen var nästan lika bra som den man får hemma. Halva förrätten suverän, huvudrätt medel, dessert första klass, liksom cognacen till kaffet. Serveringspersonalen tycker jag liknar fulingarna i nån gammal James Bondfilm från Sean Connerytiden. Varför?"

10 december 2011

Middag för (typ) 30 kronor del 2

Ni vet, känslan när man är lite halvinspirerad, när man har lite halvroliga ingredienser hemma (typ frysta torskfiléer av märket Garant, Icas billigaste burktomater, en purjolök som är halv fryst för att den legat för långt in i kylen för länge och ja nej jag behöver väl inte fortsätta) och att lunchen man åt ute var så värdelös i dag att matlåda faktiskt är mycket mycket bättre?

Då. Så smällde det till i köket och blev riktigt bra. Fråga mig inte hur eller varför.
 
En fiskgryta som först inte verkade mycket för världen
Till 3-4 portioner behövs:
3 msk olivolja
1 liten purjolök
3 vitlöksklyftor
1 klyfta rotselleri
1 stor morot
1 msk senap av valfri sort
I burk hela skalade tomater
Ca 3 dl vatten
1 skvätt vitt vin (kan ev bytas ut mot citron, vinäger etc)
Örtsalt
Svartpeppar
1 paket fryst torsk

Haricots verts
Majs, quinoa, bröd eller vad man är sugen på

Avrunnen yoghurt eller crème fraîche

Gör såhär: Hetta upp oljan i en stor kastrull. Skölj och strimla purjolöken, hacka vitlöken och fräs dem tills de tar lite färg. Skala och skär rotfrukterna i fina bitar. Häll ner dem. Fräs lite till. På med en skvätt vin, senap, salt och peppar. Koka ihop litegrann. Tillsätt tomaterna och koka under lock tills såsen blivit lite simmig och grönsakerna har lite stuns kvar.


Om man, som jag var lycklig att ha, har stora, fina sydamerikanska majskolvar hemma så är det läge att börja koka dem nu. Lägg i några haricots verts när majsen är nästan färdigkokt.



När såsen börjar se ut såhär, skär fisken i bitar och lägg ner dem i grytan. Passa noga! Överkörd fisk är inte kul. När du tänker att den ska sjuda en stund till, ta  bort kastrullen från värmen. Det är som med pasta - fisken går vidare, tillagas en stund till. Grönsakerna likaså. 
Sista tipset - värm skålar i tallrikar lite innan servering med varmt vatten eller i micron. Låter lite skitnödigt på en vardagskväll men det är faktiskt värt det - trevligt att äta långsamt utan att maten kallnar direkt.



Lägg alltså lite haricots verts i botten på tallriken och toppa med finstrimlad purjolök. Och lite yoghurt eller crème fraîche om man vill. Och det vill man. 

05 december 2011

Stockholms bästa TV

Nej men GUD vad jag sitter och trycker på det här inlägget. Jag vet ju egentligen exakt vad jag vill säga.

Jag vill säga. Att på ett ställe i Stockholm är det ALLTID värt att betala 137 kronor för en lunch. Och det är på Rolfs Kök.
Soppa - jag menar bröd - på en spik.






















Ja jag ska väl erkänna att jag inte varit där mer än en gång än. Men det är så solklart att det här skulle kunna vara mitt stammisställe. Det är så det känns när bröden är uppträdda på en lång spik och det är två trygga, vällagade rätter att välja på och en soppa innan det och punkt slut och inget tjafs. Ja Rolf, jag betalar så gärna för det. Hellre det än 95 kronor för en thaibuffé full med maizenaklumpar och snabba kolhydrater. Så att säga.

Det har varit snack om Rolfs på redaktionen till och från men det krävs lite framförhållning för stället är POPPIS och det slutade alltså med att jag gick dit helt solo en dag. Inte bara för att bli mätt ska tilläggas, utan minst lika mycket av ren nyfikenhet för att kolla in "scenen" som en krog av det slaget ändå är. 

Det må verka lite apart att en brud sätter sig i en bar och lunchar på ett sådant ställe (som dessutom kostar en slant) bara av sådana skäl. Ett ställe som annars mest verkar besökas av kontrollerade sidbenor och oljerockar och som äter maten väldigt koncentrerat och lite nonchalant. vem är hon, den där rufsiga i skrynklig skjorta? Vad gör hon här? Har hon inga kompisar?






















Men då kan jag väl först och främst säga att jag gjort det ganska många gånger nu (ätit ute solo alltså) och att jag verkligen kan rekommendera det. Går man till bättre ställen bjuder det dessutom ofta på lite mer underhållning än bara det som ligger på tallriken. 

Och till och med i Stockholm kan man få nya bekantskaper i en lunchbar. Ungefär när min gröna ärtsoppa (ovan) kom in så satte sig en man med rejäl uteätarkroppshydda  och dyra manschettknappar bredvid mig. Mannen, som egentligen var i IT-branschen, var gammal i gemet. Han kunde nog kalla sig stammis och hade, som han själv sa "mumsat runt i Stockholms krogsväng i över tjugo år". Kanske hade vanan odlats som en  konsekvens av att han bott granne med Edsbacka krog ungefär lika länge och hade det inofficiella rekordet i antalet middagar på den numera stängda tvåstjärniga restaurangen. Hursomhelst, det var ganska uppenbart att han visste vad han pratade om.   

Min kyckling i vin - som bokstavligt talat var en halv smarrig kyckling i vin och rotfrukter - hann nästan kallna, för det finns oväntat mycket att prata om när två foodiesar eldar upp varandra. Visst, Rolfs kök var förstås bra på lunch men kvällstid var det något helt annat, sa mannen. Allra bäst var det på söndagskvällar, när de riktiga Profilerna går dit framåt 20-tiden för en middag och några kalla. Det var då som det var allra bäst att sitta där jag just då satt. Rutan rakt framför mig på andra sidan baren, formad av bardisk, tak och två pelare, är Stockholms bästa TV, sa mannen. Genom den kunde man få oväntat bra information om vad som pågick i medie- kultur- och krogsvängen och vem som umgicks med vem. Och varför.

Visst, det här har ett liiitet litet drag av ängslig ankdamm - Stockholms stora baksida - över sig. Men ändå. Klart man blev sugen. Kaffet var urdrucket sedan länge, notan betald och jag, som blivit expert på att tjuvlyssna på sistone och hade gjort så även denna gång när mannen pratade med personalen, sa "Men du, sista frågan, av ren journalistisk nyfikenhet; hur SMAKADE EGENTLIGEN DEN TORKADE RENPENISEN PÅ Frantzén Lindeberg? Denna twitterdynamit, som det dessutom bloggats om hejvilt.

Mannen ryckte på axlarna. Den menyn hade ju innehållit både jakmjölk och rått älghjärta och njurar från något obskyrt djur som jag inte minns nu. Så "det var som en hög med riven parmesan, det var inget särskilt". Ridå.

Sedan rekommenderade han mig ett besök på toaletten innan han gav mig sitt visitkort och försvann. Och därmed var mitt underhållningskonto fyllt till bredden för den dagen. 




02 december 2011

Vuxna människor

Igår, när jag stod i tunnelbanetrappan upp mot Karlaplan, tänkte jag att nu var det verkligt  länge sedan som man lekte den klassiska vem-ska-jag-ligga-med-i-den-mötande-rulltrappan-leken. 

Och just när jag tänkte det så upptäckte jag att Felix Herngren själv stod två steg framför mig. 

För ett kort ögonblick blandade sig verklighet och fiktion. Hjärnan hängde inte riktigt med. Det var en påtagligt märklig upplevelse. 

Jag funderade på att fråga om vägen till Sveriges Television men hittade dit själv. Sedan gick jag på Skavlan-inspelning och att se Charlotte Perelli (ja eh och Fredrik Skavlan) i verkligheten var också en påtagligt märklig upplevelse. 

Just nu har jag och Stockholm en paus från varann. Jag tror att vi tycker om varandra lite för mycket. Jag tror att vi är lite för ivriga och vill att allt ska gå så fort. Jag tror att vi byggt lite av ett luftslott. Det är inte sprängt än, men det har varit ganska nära. 





27 november 2011

Feeding The Future - Pepper Hamburger Prototyping


Proudly hosting a guest post by Petter Hanberger, currently situated in Boulder, Colorado.


I'd like to start out by sharing a piece of fact about me. Something that makes me very proud to crash the blog of the person whose cooking has given me all of my top food experiences in life. It's been clear that not only do I lack a natural touch (like tasting before serving) and intuition for cooking, but also that I suffer from a strange disorder that makes me incapable of decoding recipes. Recipes kind of scare me.

Knowing that, let's quickly jump over to the two overall experiences that stands out in my Boulder-adventure. The first one is that I've never before had a similar longterm experience of healthy and delicious food. This place is stuffed with great restaurants and organic produce. Neither have I ever experienced such a vibrant place that sparks ideas the way this town does. It's an atmosphere where anything feels doable, and where the runway from idea to actually doing something seems very short. The amount of progressive and forward thinking people and entrepreneurs in Boulder is striking and the question "Why?" has bugged and entertained me since my first day here. Trying to give a deeper answer to that question is an ongoing project, and will most probably be the subject of a later blog-crash.

However I think this post could be a good start to chew a bit deeper into it, and what place could possibly be better than gathering in the Kitchen? The Kitchen is a restaurant here in Boulder and works as a good example of people that want to get down to imagining and shaping a bright and sustainable future. Founded in Boulder in 2003 The Kitchen was part of the pioneer era of the "Farm-to-table"-movement, with the simple idea to source food from people they knew and serve it to people they knew. What's even more interesting is that the Kitchen quickly not only gained trust among existing local supplying farmers who suddenly could appreciate a new sense of security in their own business but also encouraged others to begin planting their own farms. Adding to that, The Kitchen also recycles or composts nearly all of its waste, down to the cooking oil (a neighbor uses it for biodiesel) and the take-out containers (biodegradable). Its electricity comes from wind farms.* I could go on.

So, crashing a blog about stuff you wanna eat, I feel kind of obliged to wrap this up by sharing a recipe. But you know I can't. So instead I''m gonna share an idea for a potential start-up that's been bouncing back and forth between my right and left brain for a while: The dream about founding my own burger-restaurant chain. Yes, I'm aware that it might sound like a weird thing to say for a guy who just confessed that he neither can read nor write a recipe. But the (unique selling) point is that this restaurant potentially could attract, encourage and even employ a lot of recipe-dyslectic people like me. Last night I decided to do some rapid prototyping. I call it "The Pepper Hamburger" and its ingredients are hunger, courage, yellow pepper and anything else that makes it feel like a Pepper Hamburger. The result could have been considered "only edible", but the spicy feeling of bringing an idea to life made it the best burger I've ever had. You should try it.

“Hi, can I crash on your blog?” – Blog surfing by Petter Hanberger
This is the story of my Boulder experience, and it’s a tiny experiment in collaborative communication or cross pollination, or guest blogging if you like. I’m hoping to find a new blog to crash each week, and contribute with a post that’s relevant for the specific host. If you have a blog I could crash, please let me know.

Stay tuned.
/PH

Previous episodes:
18/11/2011: THE WOWBOY, hosted by Mats Brate
09/11/2011: INVOLUNTARY OFFLINE MODE, hosted by Siri Johansson

@pepperhamburger
www.petterhanberger.se

*Sources: http://www.thekitchencafe.com/artman/uploads/2008/The%20Kitchen.pdf and http://www.entrepreneur.com/article/220392

20 november 2011

Ett kul knäck (och några av bilderna ni väntat på)


Då ska vi börja med en sliten fras. Tiden går fort när man har roligt. Roligare än - i jobbsammanhang - någonsin och fler intryck än någonsin och ja, det mesta mer än någonsin förutom träning kanske. Jag börjar med att avslöja en av mina (många) inloggningar. Fick den av webbredaktören som tyckte att det passade bra.

Mitt skrivbord i sin rörigaste (fast ganska vanliga) form...

..inhyst i "skrubben", ett rum som mest inhyser gamla Restauratörennummer och bjudkokböcker (som delas ut strax innan jul har jag hört..)

Så där sitter jag och randar. Men det roligaste med ett reporterjobb är förstås, surprise, ändå att vara ute på fältet. Och allra roligast är det när man blir överraskad, när saker är mycket bättre än man någonsin hade föreställt sig. Till exempel i onsdags förra veckan när det var en officiell presentation och lansering av Sveriges elektroniska ambassadkokbok på Utrikesdepartementet. Vem fick åka dit? Jo, det fick praktikanten.

Fast jag kunde inte äta upp allt. 
Efter en presentation där bland andra handelsminister Ewa Björling talade för en internationell publik bestående av hundratals ambassadanställda, bjöds det på "en lättare buffé med smakprov ur kokboken". Yeah right, kanske var detta den mest dignande, vackraste buffé jag någonsin sett. Estetikfröken från kursen tidigare i höstas, är det en sådan upplevelse som kallas sublim? Det liksom stockade sig i halsen, jag blev mätt bara av att titta på det. 
Paul Svensson och White Guides chefredaktör Per Styregård.
Om Paul Svensson, som en av kockarna bakom kokboken, har jag tidigare i min okunskap tänkt att han syns lite för mycket på TV överallt och pratar lite konstigt. Numera är han en klar favorit - trevlig, ödmjuk och rolig och på gott och ont förstås också riktigt medietränad. Här träffade jag även Per Styregård, mannen som lite är gastronomi i svensk media - chefredaktör för White Guide, vinskribent i Dagens Industri Weekend och mycket annat. Och har, så att säga, ett CV som jag skulle vara nöjd om jag uppnådde en fjärdedel av under min livstid. 

Årets mest fantastiska dessert läggs upp à la minute.
Och jag trodde att nyponsoppan på Villa Godthem skulle vinna dessertklassen igår. Men tyvärr Melker Andersson, du fick stryk - kalvdans med åkerbärssoppa, sorbet och färska örter är årets dessert. Helt fantastisk. 

Jag kan rekommendera alla en titt på ambassadkokboken - bilderna är fantastiska, man får lära sig roliga engelska köksglosor och på köpet faktiskt känna sig lite stolt över vårt fina svenska kök. Och på tal om det har jag verkligen inte tid med det här mer nu för idag - är bjuden på söndagsmiddag och ryktet säger att det ska bli rotmos, fläskkorv och stark senap.

03 november 2011

Då kör vi! Middag för (typ) 30 kronor del 1

Efter en femdagarssvit av kontinuerligt och tämligen luxuöst ätande i Östergötland och Skåne har jag, för att uttrycka sig i klartext, varit så jävla mätt. Igår funderade jag på om jag någonsin skulle vilja äta mat igen. Men nu, efter en helt vanlig arbetsdag i ett ständigt småspringande Stockholm, börjar det bli som vanligt. Det vill säga jag är hungrig typ jämt. Men inte rik förstås.

I kväll blev det vad som numera skulle kunna kallas en sommarfrukostklassiker, uppkommen som en effekt av mitt redigerarjobb på Norrköpings tidningar som innebar att jag hade tillfälle att äta två gånger per dag och på lite konstiga tider. Det gällde att lassa in ordentligt när man fick chansen.


Helenas sommarfrukostomelett
Till 1 portion behövs:
2 stora ägg
2 msk mjölk
Salt, peppar

Ca 1/2 gul eller röd lök 
1/2 paprika i valfri färg
(1/2 tomat)
En näve färsk eller fryst bladspenat
50 g fetaost 
Olivolja
Salt
Svartpeppar
Oregano

Gör såhär: Rör ihop ägg och  med en gaffel. Hacka grönsakerna. Hetta upp olivolja i stekpanna och fräs grönsakerna tills de fått lite färg. Smaka av med kryddorna. Hetta upp olivolja i en annan, mindre stekpanna (22 cm i diameter ca) och häll ner omelettsmeten och sänk värmen. Rör hela tiden! (Det gjorde inte jag i dag, då blir det som en tjock pannkaka bara) När omeletten börjar kräma till sig, häll över grönsakshacket och smula över fetaosten (se den suddiga bilden ovan). Vänd över den "tomma" omelettsidan och stjälp upp på tallrik.

Har legat av mig lite på omelettfronten sedan i somras. För hårdstekt. Får jobba på det.





















Sedan hade jag champagnevinäger på min husmoderliga morots- äppelråkost till det ... Ja vad ska man säga - ibland bara får man grejer som man inte visste att man nog faktiskt ville ha.

Men nu har jag verkligen inte tid med det här längre. Tvättid och bakprojekt. Återkommer om det. Bakprojektet alltså.








25 oktober 2011

Lite schyffersk kvadrupelironi och lite annat


 ”När pappa var ung så åt han sockerkaka till frukost och såg ut som Bruce Lee. Jag äter mungbönor och känner mig som en bakfull Tomas Brolin”.
Och nu är det alltså dags att slå ett slag för Landet Brunsås, denna pärla till program för alla (Svensson-)foodies och alla andra också för den delen. Av någon anledning missade jag hela första säsongen, av ren ignorans tror jag, men den här säsongen har jag suttit klistrad varje tisdag kl 21 och nästan fått ångest när jag inte haft möjlighet att se det ”live”. För det är ju något speciellt, det här med att se ett program när det sänds, ändå.

Jag har just tittat på Schyfferts frukostmonolog (avsnitt 6) för fjärde gången och kan inte sluta garva. Inte heller när Erik Haag plockar fram en mobiltelefon ur Lotta Lundgrens hår. Det är för övrigt hon som gör programmet, kan och vet mest och bäst. Ingen kan någonsin få mig att säga något annat. 

Precis som Peter Haber alltid kommer vara Sunes pappa så kommer Erik Haag alltid vara programledaren i kaninhoppningsommarlovsmorgon 1995. I Landet Brunsås har han väl mest varit den som fått ställa de där dumma frågorna, fått rejält med mjöl i ansiktet och en hel del andra hysteriska saker. Missa inte heller det.

Okej nu känns det som om jag är det där störiga filmsällskapet som sitter där och berättar någon minut i förväg att nu snart snart, vänta kolla, nu blir det jättekul, snart ska man skratta. Men en sak till bara. 

Jag har ju förstås serverat Henrik Schyffert också, på den där tiden när jag var servitris på en fin restaurang på en fin ö. Schyffert hade gigat och ville läsa kvällstidningarna i lugn och ro över en trerätters med vita dukar tillsammans med sin trevliga fru. Vi dukade upp en tvåa på diskreta bord 19 och Schyffert hade jättelånga ben.

Aldrig någonsin har någon brytt sig så lite om vad han åt för så mycket pengar, på den krogen.  Och det var lite skönt, det gav välbehövlig distans till vad jag och mina kollegor ägnade oss åt om kvällarna. Ibland vill man bara äta och det spelar ingen som helst j-vla roll för vederbörande vad det är för färg på plommonen i marmeladen eller varifrån osten kommer. Budskapet ljöd inte rakt ut så att säga, men jag tog det till mig, jag blev en lite servitris den där kvällen, bättre på konsten att känna in var jag hade mina gäster.

Sedan fick jag 400 spänn i dricks från ett väldigt guldigt Corporate Card. 

Sista delen av Landet Brunsås sänds i kväll kl 21.00 i SVT1. Alla avsnitt ligger dessutom kvar på webben fram till 23 november. Det är en order att se dem. 



23 oktober 2011

Det där med att spara lite vätska i botten

Det är inte som det ser ut.
Jag vet vad du tänker. 

Men det här är faktiskt inte den spya som det ser ut att vara. Det här, det är en fullt funktionell middag. Det är inte det bästa jag lagat, men det är långt ifrån det sämsta heller. Varför blev just den här helt vanliga low key-torsdagspastan så god? Var det på grund av den strimlade cognacsmedwursten från Ica? Var det på grund av den egentligen helt smaklösa Wästgöta klosterosten med låg fetthalt? Var det för den torkade basilikan eller på grund av den medkokta rödlökshalvan?

Knappast. Det var det där som Jamie Oliver lärde mig en gång när jag mot min egen vilja tittade på Jamie Oliver: Middag på 30 minuter. Jamie var kul innan han blev stor, brukar jag tänka. Jamie inspirerade mig till att laga äppelpajer med björnbär och balsamico som såg ut som skitiga sandslott och till att baka in rödbetor och potatis med jättemycket salt i folie och nävvis med örter och det var kul på sin tid. Men det känns ju så 2004 allt det där.

Visst gillar jag fortfarande Jamie, men jag tycker ofta att hans mat brukar vara lika delar olivolja och ja-vi-blandar-ihop-jättemånga-jättefina-råvaror-för-då-kan-det-bara-bli-gott-mentalitet. Och det är klart att vem som helst kan laga en middag på 30 minuter om man har en budget på 700-800 kronor per kväll. Men det är ju inte alla som har det.

Om jag skulle ha ett matlagningsprogram på TV så skulle det snarare heta Helena Janson: Middag för 30 kronor. Jag tror faktiskt att ganska många skulle vara intresserade. Jag skulle stå i det här charmiga köket jag har där jag bor nu, vid en fantastisk gasspis utan fläkt och Stockholms-dimensionerade arbets- och diskytor och då, då skulle både matlagning och filmning vara en kreativ utmaning på riktigt. 

Och då, för att komma tillbaka till huvudspåret, så skulle jag alltid göra som Jamie gör med sin pasta; koka den nästan färdigt, hälla av vattnet men spara Den Där Bottenskylan. Då kommer pastan inte gå över, utan vid servering ligger den där och gottar sig, tillsammans med eventuell sås och det andra man nu har med, och allt blir liksom.. smakrikare, fylligare. Och med perfekt tuggmotstånd, vilket enligt mig är nästan det viktigaste av allt när det kommer till pasta. Jag kan faktiskt bli alldeles nervös när jag är hemma hos folk och märker att nu, nu kommer pennen gå över, nu kommer den tappa allt, nu kommer den bli mjölig. Förlåt för mitt kontrollbehov alla ni som upplevt det här, men så är det.

Det här låter ju hur flummigt som helst märker jag, det är ju verkligen inte att uppfinna hjulet det här handlar om, men bara prova. Vilka lågprismakaroner som helst blir roligare och stunsigare av lite vatten i botten. Saltet och kryddorna blir liksom också bättre. Bättre än så kan jag inte förklara.

För den som mot all förmodan vill laga sig rätten på bilden så är det såhär:

Pastan som är godare än man tror:
1 portion
Kort pasta
En halv röd lök
En morot, skivad
En bit cognacsmedwurst, (gärna rätt fet) i strimlor
1 medelkokt ägg i klyftor
Lite keso
Lite valfri ost i bitar
Lite fetaost (här snålas det inte på osten!)
Några gröna oliver
Torkad basilika
salt
Svartpeppar

Gör såhär: Koka pastan som ovan. Lägg i lök och morötter efter halva koktiden. Strimla korven. Häll av nästan allt pastavatten, sedan tillbaka med pastan i kastrullen igen. Blanda ner alla andra ingredienser och värm upp en kort stund. Ordentligt med svartpeppar vid servering.



18 oktober 2011

En amatör på Östermalm

Mitt hår är fortfarande blött efter att jag sprang Riddargatan fram. Jag visste i dåläget inte så mycket mer än att det regnade tilltagande, att jag hade boots med för hög klack och att jag, som journalistpraktikant på en hyfsat känd branschtidning för besöksnäringen hade fått uppdraget att lyssna på en presentation av en studie om krogrecensioner, som skulle äga rum i en vinkällare. Jag visste också att jag hade en stor fet kameraväska som skavde runt halsen och att jag hade jävligt bråttom.

Låt oss hoppa direkt till slutet, för det gillar jag. Vad har jag lärt mig i dag? brukar jag retoriskt och pedagogiskt fråga mig själv vid halv sex-snåret varje kväll, eller för den delen precis efter att jag gjort något sådär skämskuddepinsamt som tycks bli allt mer vanligt förekommande i min vardag. När jag varit sådär härligt prao-naiv som jag numera är för självmedveten för att dra nytta av och när jag hör mig själv någonstans långt inne säga för faaaan Helena, det där är ju journalistlektion ETT. Jo, då skulle jag svara såhär: 

- Att jag har lärt mig att kanske göra min research lite bättre, skulle jag svara. Till exempel i fråga om avstånd till saker, vilket sammanhang saker faktiskt är i och om möjligt vilken lokal det faktiskt är i. På Grevgatan 5 ligger den namnkunniga vinkällaren Grappe, som jag förstås borde ha läst på om lite grann.

- Att det är APpinsamt att komma in i ett sammanhang mitt i ett välkomsttal av Carl-Jan Granquist. Jag tror inte jag behöver utveckla. Lyckligtvis fick jag höra av en säker källa förra veckan att Carl-Jan själv är en notorisk tidsoptimist och han verkade trots allt vänlig. Om han såg ut och pratade i verkligheten precis som han gör i TV? Självklart.

- Att damer i 70-årsåldern med stram överläpp egentligen också bara är människor innerst inne. Även de som på ett helt otroligt paralyserande sätt kan be någon att "sitta stilla under presentationen för det är så besvärligt när du rör på dig", det vill säga sätter fast blixten på kameran och förgäves försöker ta några bilder i det där riktigt härliga vinkällarljuset.

- Att en riktigt bra krog känns igen på två sätt; att den alltid har en stor gryta buljong kokande på spisen och att lyxcanapéerna har egna pålägg. Förtydligande: "De där små smörgåsarna som är så skojiga att äta ska ha pålägg som inte finns på menyn i övrigt". Detta enligt Magdalena Ribbings egen utsago. För Magdalena Ribbing, hon var förstås också där. Inte läge att sätta armbågarna på bordet alltså.

- Och att hur intressant ett forskningsämne än är, så blir det aldrig kul med en Powerpoint, en laserpekare och innantilläsning av en rapport du precis har plöjt igenom. Jag hade faktiskt förväntat mig mer av Richard Tellström, måltidsforskaren som bland annat synts i Landet Brunsås på sistone.  

Jag smet därifrån när nästa talare påbörjade sitt laserpekande. Jag var stel i ryggen av att inte ha vågat röra mig på en timme, snorig av att inte ha vågat snyta mig och tandköttet sved under läppen av ett tuggummi jag inte vågat spotta ut.  

I nästa stund fann jag mig själv stå i en marmorbeklädd foajé (i vanliga kvarter kallas det trapphus), kanske var det Litauens ambassad eller något sådant, för att ta skydd mot spöregnet och ångestringa nyhetschefen för att säga att det här ser du, det här blir ännu ett riktigt sugigt praktikantknäck för en ond östermalmstant sade åt mig att inte röra mig och Carl-Jan var där och alla var där och jag dog av min amatörmässiga pinsamhet men kanske kan jag sätta ett litet litet plåster på såren om jag fixar bildtexten på vägen hem till den där andra grejen du bad mig om. Okej bra. 

Carl-Jan, Magdalena, ni erfarna, beundransvärda branschmänniskor och starka personligheter som jag hatar att jag någonstans älskar (eller var det tvärtom?); det var ju tråkigt att vårt första möte skulle bli såhär. Jag hoppas att ni fick något roligt att skratta åt till avecen senare i kväll och att vi ses under mer ordnade former en annan gång. Jag har i alla fall haft skitkul åt mig själv. 


08 oktober 2011

Att reclaima Lars Winnerbäck, eller var det Lars Winnerbäck som reclaimade mig?

Alla har vi vår egen Lars Winnerbäck-historia och min tog slut någonstans på gymnasiet. Antingen var det för att jag själv blev svår och började lyssna på konstig jazz (för att min kille gjorde det), eller så var det för att jag tyckte Winnerbäck blev för mycket Uffe, han sålde ut sig, han blev för stor, han producerade för många skivor för fort. Det var inte kul längre helt enkelt.
Men så tittade jag på Tack för musiken för ett par veckor sedan, ett TV-program som förtjänar ett eget blogginlägg av många anledningar. Det kan vara så att jag var lite blödig just den där kvällen, sentimental och bakåtsträvande och längtade hem till mamma och pappa och målade mer än någonsin, NÅGONSIN upp den där glorifierade bilden av det Bekymmerslösa Gymnasielivet i Linköping. Vid 27 års ålder och med förväntade karriärsambitioner är det både lite oroväckande och skämmigt. Men eftersom jag nu sagt det får jag ju stå för det.
Winnerbäck och Strömstedt puttrade på lite mysgubbigt såsom det verkar trendigt att göra nu och vi var nog mer engagerade i vårt smågodis än i själva TV-tittandet. Jag menar, har inte Winnerbäck vänt ut och in på allt som är svårt, skrivit alla melodier och dissekerat varenda molekyl av sig själv och Linköping i sina texter nu? Kan vi dem inte alla? Eller hade jag missat något?
Uppenbarligen hade jag det, visade det sig. Kanske det största jäkla russinet i kakan av dem alla och till råga på allt Winnerbäcks egen favoritlåt. Tandläkarväder. Halvhjärtad husmanskost. Nyponbuskar nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar. Och så vidare. De spelade Söndermarken och låt oss säga såhär, jag har inte fått sådan gåshud eller börjat grina av en låt sedan Bruce Springsteen gick på scenen och spelade ”Badlands” på Stadion för två år sedan. Jag hade blivit reclaimad.  
Pappa berättade för några månader sedan att han och Lars Winnerbäck en gång fick ta emot pris samtidigt av Linköpings kommun, i samma ton som man säger ”de hade räkor till extrapris på Ica Johannelund”. Pappa hade skrivit något bra om miljöarbete och Winnerbäck ”fick väl pris för att han skriver så fin musik” sade pappa och tillade att ”han var långhårig och hade toppluva på scenen”.
I skrivande stund sitter jag i Linköping för några dagars retreat från skolan (det vill säga jobb) och tänker att det nästan är lite märkligt att det ännu inte finns Winnerbäck-vandringar i den här staden, precis som det finns Stieg Larsson-vandringar i Stockholm. Jag tänker på den där gången för hundra år sedan när jag åkte på samma buss som Lars Winnerbäck till Åtvidaberg för att gå på en konsert med honom och där han efteråt inte sålde skivor men väl kassettband, som jag fick hans autograf på.
Jag tänker att jag och Lars ska ha ett vuxet förhållande till varandra den här gången, att jag får och faktiskt måste lyssna på annan musik också. Och sen tänker jag att jag ska dra på Söndermarken på repeat så jävla högt att om grannarna inte har vaknat än så kommer de garanterat göra det nu.

17 september 2011

En krog man vill ligga med

Man hade ju hört lite om den. Läst lite om den. Tänkt att det blir säkert bra, särskilt med det sällskapet, men att det förmodligen inte är bättre än vad jag själv, någon i min familj eller någon av mina vänner skulle kunna laga ihop. Som vanligt.

Men ni vet, när man går in på ett ställe som ser ut som nåt gammalt själlöst antikvariat utifrån och så öppnar sig något som ser ut som en blandning av vardagsrum, slakteri, halvsjaskig sydeuropeisk restaurang, kök, grismuseum, vinkällare och fest? Där man får ett bord innan man hunnit tänka "service" trots att det är smockfullt och där man, precis när man satt sig, insett att man nog bara kan åka med ikväll, alla sina yrkesskador och allt sitt kontrollbehov till trots?

Ni vet, ett sånt där ställe som vegetarianer pratar sig varma om trots alla rätter med tunga, hjärta, blod, lever och svansar? Där det är så många grisinredningsprylar att man blir yr i huvudet men ändå börjar överväga att sätta upp de där skitfula tryne-handdukshängarna hemma som man fick någon gång i present?

Ni vet, när man sitter där och inte ens tänker fundera så mycket över vad man ska äta eftersom man dels redan börjar bli lite mätt av alla intryck, och dels för att man vet att allt garanterat är gott och dessutom rätt billigt. Där man inte behöver anstränga sig för att välja ett bra vin trots att fyra personer beställer helt olika rätter och där man får den godaste champagnen man någonsin druckit till fördrink?

Ni vet, ett sånt ställe där servitörerna naturligt har total koll? Servitörer som förmodligen skulle kunna välja om de ville vara med i en reklamkampanj för Synsam eller Calvin Klein? Där köket är öppet och alla kockar inte bara är jävligt duktiga utan förstås också jävligt snygga. Precis som diskaren, precis som klientelet, som knivarna, gafflarna, tallrikarna och träplankorna, kaffekopparna, servetterna och toaletten?

Ni vet, där varenda tugga, där allt man äter, är genuint gott och ärligt, perfekt i konsistens och smakkombinationer? Där kycklinglevern är för själen som en riktigt svindyr kräm är för ansiktet och gör att man måste dela på en likadan portion till? Där man nästan får en minneslucka av alla smakintryck, men egentligen minns allting från picklade rädisor via något glas Banyuls till en smaksked av perfekt citronsorbet?

Det var så det var, på Bastard i Malmö, den där kvällen i slutet av juli. Det finns inga bilder från den här kvällen men det är ändå ett minne att leva på alla de där dagarna då det bara regnar och man är i behov av att leva på just minnen.

Har ni vägarna förbi, gå in och ät en bit. I skrivande stund sitter jag 125,1 mil därifrån, har ätit gröt till middag tre kvällar den här veckan och funderar på hur jag ska knyta ihop mitt livs hittills längsta restaurangrecension. Jag tror det blir såhär: Bastard är en krog man vill ligga med. Om och om igen.

11 september 2011

Den bästa burgaren

Kanske hade de flesta tappat hoppet. Bloggen tog ett oplanerat extralångt sommmaruppehåll till förmån för tids- och energikrävande redaktionellt arbete. När den skulle återuppstå drabbades dess förvaltare av ögonproblem som fortfarande inte tillåter några längre sessioner vid skärmen.

Men jag vill ju så gärna att den ska leva, den här bloggen. Därför lägger jag här och nu, på ren trots, in ett recept på en av mina absoluta favoriträtter, nämligen hemgjorda hamburgare.

Kommenterades "Fin! Som köpes!"
Om inte ordet "episk" hade börjat bli så uttjatat så skulle jag beskriva den som så, burgaren jag fick till igår. Läste dessutom på flera ställen i DN i dag om att grillsäsongen ännu inte är över. Kul, för nej, det är den ju inte, de hårdaste grillar året om (jag känner dem!) men när det regnar funkar även en gammal trogen grillpanna från IKEA om man skulle råka bli sugen på ränder.

Per burgare:
200 gram köttfärs, gärna nöt eller älg
1 vitlöksklyfta, riven eller pressad
1 tsk fransk senap
ca 1 tsk hickoryessens
Salt
Nymald svartpeppar
Ev lite cayennepeppar

Gör såhär: Blanda ihop alla ingredienser med en gaffel. Smaka av. Stek på hög värme i olivolja eller smör en kort stund på var sida.

Dressing:
2 delar avrunnen yoghurt
1 del HP-sås
Finhackad chili efter smak
Salt
Lite citronsaft
Nymalen svartpeppar efter smak

Gör såhär: Blanda, smaka av, låt stå en stund. Servera.

Tillbehör då? Sallad, skivad tomat, skivad lök, lite senap förstås. Ost om man så vill. Och hembakat hamburgerbröd. Här kan man vara olika ambitiös förstås och eftersom jag egentligen har skärmförbud så kommer receptet vid ett senare tillfälle. Såhär i LCHF- och GI-tider kan jag också varmt rekommendera skivad, grillad aubergine som "bröd", vilket är bra mycket godare än det låter.

Inser också att man borde ha en bild på hela härligheten här. Men när maten var klar igår kände jag att ibland bara vill man inte fota allt man lagar. Ibland vill man liksom bara käka varm mat.

01 juni 2011

En riktigt fet recension och lite annat

Förra helgen provade jag så många ställen i Stockholm att strypsnaran dragits åt rejält om plånboken den här veckan. Men man gillar ju kontraster. Och man gillar att gå ut och äta.

Först lite trendspaning. Petter, som alltså bor i Stockholm och rör sig i reklam- och designkretsar brukar säga att han åker till mig i Umeå för att spana in trender. Sist hittade han ett par jättefult sydda - av mig förstås - fodervantar i min låda för saker som aldrig blir klart. Den här gången hade han köpt Santa Marias Tellicherry black pepper på kvarn bara för att jag missbrukar det.

Nåväl. Även om det känns som att den omskrivna korvtrenden redan passerat sin kulmen så kunde jag inte låta bli att tillfälligt haka på den i form av en gå bort-present; bratwurst med 92% kötthalt från en tvivelaktig tysk matbutikskedja nära dig. (Förmodligen även den fulaste gå bort-present jag någonsin köpt). Jag har inte hört något om tillagning ännu men lovar att rapportera.
Som den här fast gråare och med mer kött.

Framme i Hägersten stod middagen serverad och vinet var upphällt - i glas utan fot. Detta är något som gått mig helt förbi men det är tydligen vanligt att ha såna nu. 

Dagen därpå slank jag förbi - som man bör på sådana ställen - på La Neta, en liten mexikanare som håller till på Bangårdsgatan, en snedgata man hittar om man orkat ta sig upp nästan allra högst upp på Drottninggatan. 
Varför är det ingen majstortilla med på bilden? Därför att jag bad specifikt om att inte få något, är svaret. Killen i kassan förstod först inte vad jag menade, inte på grund av språkförbistringar utan mer på grund av själva konceptet antar jag. Men till sist lyckades tjejen vid stekbordet lägga upp bara nötfärsstrimlor, majschips och guacamole. Och det gick ju bra. Tillsammans med lime och rejält starka såser av olika slag är det faktiskt så bra som mexikansk snabbmat blir i Sverige, helt förskonad från fredagsmystexmexkryddblandningen (!) dessutom.

Efter Beckmans examensutställning (som nästa blogginlägg planeras handla om) var det riktigt hög tid för en kopp gott kaffe. På Gateaus filial fiffigt belägen i Sturegallerians mitt hittar man sånt. Deras små kex och bondkakor kan också varmt rekommenderas - och gärna intas i Humlegården ett stenkast därifrån.
En caffe latte light tack. Eller?

Givetvis visade sig Stockholm, precis som sist, sig från sin allra bästa sida även den här gången. Staden skriker flytta hit flytta hiiiit vid så många tillfällen - vad sägs till exempel om att få en matdump över sig framåt lördagskvällen? Ett möhippefirande gäng förmådde sig inte ta med all överbliven mat vidare ut på krogen. Ville vi ha det? Klart vi ville.


Linnea bryter bröd - jag menar brie.

Den blivande - och generösa - bruden.
Petter ställer så gärna upp på bild - även om just den här råkade vara riktigt dålig.
Nu kanske någon känslig läsare tycker att jag har blivit lite snobbig som verkar hänga runt Stureplan hela tiden. Jag kan hålla med om att det blev lite temat under helgen men jag lovar - det är inget självändamål. Lördagskvällen spenderades istället på Restaurang Ho's, en ganska hajpad kines om jag förstått det hela rätt och ett ställe dit kineserna själva gärna går. Dumplingpreimär för mig och Tsing tao. Fint.
Därefter följde anka i ostronsås och en av krogens paradrätter, friterade revbensspjäll (!) i en stark och ganska söt sås. Skojig servitör och lite tjoig stämning. Fullsatt hela kvällen, med uppehåll för de ungefär 30 sekunderna det tog att duka om borden. Blir jag extremt sugen på en bra kines (!!!) igen så kan det hända att jag går tillbaka och väljer någon annan av de ungefär 300 rätterna som fanns i menyn. Kuriosa: det går även bra att äta kinesisk brunch här. "Säg bara 'brunch' så ordnar vi resten" står det på menyns förstasida. 

På tal om brunch - på söndagen intogs mycket riktigt brunch. På Sturebadet av alla ställen. I en lätt tropisk atmosfär med inslag av klor och tjocka badrockar testade vi en väl utvald och inte jättestor brunchbuffé. Gott men för dyrt - för 235 kronor kan man gott och väl kunnat bygga ut dessertbordet lite. Åtminstone fylla på det tycker jag nog.

Lite av varje.
















































Ebba, alltid lika glad.
Men mätt blev man ju, till dagen därpå ungefär. Den här veckan äter jag mest gröt, tonfisk och fullkornsspaghetti. Det är ju, som sagt, fint med kontraster.