26 mars 2011

När det börjar lukta jävel i surdegsburken

Ja då har det alltså hänt. Har varit och tummat på det tidigare men aldrig orkat. Men nu bubblar det i burkarna hemma. Och luktar jävel gör det också, precis som det ska.
Jag började med en rågsur. Det gick ju bra, tyckte jag. Och bakade mitt första helt jästfria bröd (varning för lite lyteskomik alla hemmabagare): 
Ser ut som något som hade kunnat medverka i ett läskigt barnprogram. Bara på ena sidan dock.
Även om det var bra, riktigt syrlig och god rågsmak kunde jag ju inte nöja mig här. Jag skärpte till mig och bakade det här, ett ljust bröd på rågsurdeg:

En riktigt seg, elastisk deg som faktiskt gjorde som jag ville! Är långt ifrån renlärig vad gäller knådning, sträckning, vikning och rundrivining...

...men provade ändå några olika former.
Blev betydligt bättre som ni ser denna gången, rustik smak och fin skorpa. Som godis fast bättre!

Här är ännu ett exempel på vad jag tycker är den främsta tjusningen med surdegsbakningen, nämligen att man (eller jag, än så länge) aldrig riktigt vet vilken form brödet tänkt ta. Det här runda korgjästa brödet bestämde sig för en kraftig bullig.. utväxt? åt bara ett håll. Ja, varför inte.

Så blev det ju förstås en vetesurdeg också. Vetesurdeg har alltid blivit grön och luddig för mig tidigare men nu ville även den sig! Hurra!
Jag vet, man har nördat in rejält när man blir glad av bubblig sörja som luktar typ spya (förlåt att jag sa det). Men jag står alla gånger för det när jag kan dra upp ugnen på max och cirka tio minuter senare servera livets mest optimala pizza till middag!
Recepten då? Nej, de är naturligtvis inte mina egna. Allt och lite till om surdeg hittar du ju förstås här. Och till sist en liten varning. Surdegar är som hundar, iPhones, bilar, pojkvänner.. De kommer ta din tid och din uppmärksamhet och kärlek och du kommer försent till jobbet och skolan för du kommer komma på att du måste mata dem precis i den sekunden som du ska låsa ytterdörren. Men precis som allt det där andra så är de alldeles fantastiska.

22 mars 2011

Känd från TV

Nu ska vi jobba med bilder eftersom det är ungefär det som gäller ett tag framöver.
Spontant första intryck med studiebesök på SR i färskt minne: Lättare att ta sig in, trevligare stämning och MYCKET mer IKEA-textil på väggarna.
I vanlig ordning har "borde ha fotat lite mer"-känslan infunnit sig såhär i efterhand...

...tanken på att fota överhuvudtaget kom upp först när kursarna slog sig ner i soffan!

 Allt i Go' kväll-studion är fullösningar, och det är ok, så länge det inte syns. Här en hjälpmonitor till exempel, som inte syns. Det redogjordes för en hel del andra fullösningar också, skall tilläggas.
Bakom soffan hittade vi till exempel spisen, som bland annat Fredric Andersson brukar laga mat på om onsdagarna.

Flygeln var dock helt äkta.


Årets minst diskret tagna fulbild! För visst var han på jobbet, Mitt i Naturen-Martin, snygg-Martin eller helt enkelt begåvade Martin Emtenäs.
På SVT finns inga jobb och ändå får man dem. På SVT jobbar inga som tänkte att de skulle hålla på med TV. Jag tror jag gillar SVT. 

21 mars 2011

Dom kallar det förtroende

Jag står under min bil, som är upphissad i taket. Bilmeken tänder en cigg och börjar byta olja. Exploderar jag inte nu, så exploderar jag fan aldrig, tänker jag.

Han pratar om rosthålet precis under förarsätet. Ett rosthål som tycks ha växt exponentiellt sedan förra besiktningen. Det måste åtgärdas och han kan inte göra det, säger han. Men han kan ringa över svetsarn från andra sidan gårdsplanen.

Svetsarn tänder en cigg därunder bilen och inspekterar rosthålet. Jo, det kan han ordna men just nu är han uppe i en verkstadsflytt så kanske inte just idag eller imorgon och helst inte heller i övermorgon. Pratar vi tre- eller fyrsiffrigt, frågar jag, som aldrig kommer iväg på någon spontan restresa eftersom jag har en bil från -89 som kräver sina årliga tusenlappar i underhåll. Svetsarn drar ett halsbloss tänker en stund för att liksom räkna efter nollorna. Troligtvis fyrsiffrigt.

Det kommer annat emellan och inte förrän några veckor senare får jag tid och möjlighet att ta mig tillbaka till bilmeken. Inte tänkte jag ju på mobilnummer och såna grejer, detta var ju en muntlig överenskommelse. Men jag har flyt och svetsarn är på plats i sin nya verkstad där på andra sidan gårdsplanen. Han verkar inte ens registrera att jag borde bett om ursäkt för att jag inte kom när jag skulle. Ska du ha skjuts nånstans frågar han. Inte för att han skulle åt det hållet men det är ju alltid roligt att köra lite bil och inte skulle jag väl gå hem heller. Jag accepterar erbjudandet.

Bankomaten fungerar inte och svetsarn tar inte kort, säger han när han hämtar upp mig på överenskommen plats ett par dagar senare. "Nej, men tänk inte på det, du kan väl svänga förbi någon gång sen när det passar", säger han och jag tror inte mina öron.

Så går bilen åter igenom besiktningen utan anmärkning. Lika mycket förundras jag över det som att det fortfarande finns något i vårt samhälle som inte kan köpas för pengar. Jag tror dom kallar det förtroende. Alltså det att det verkar finnas människor som helt förbehållslöst och bekymmerslöst litar på folk de inte känner. Men hur kan de veta? Hur kan de leva med sig själva? Och var kommer det ifrån? Sådant är helt otroligt för en person med så långt utvecklat kontrollbehov som jag.

Förtroendet - samvetets kusin från landet. Jag älskar det. Jag har fortfarande inte betalat för övrigt. Men jag ska, i veckan.

15 mars 2011

Fattigsoppan


Ja, det var lite fattigt här sist det var bjudning. Men riktigt gott ändå. Testa det här.
Fattigsoppa, ca 4 pers
1 gul lök
1 röd lök
2 vitlöksklyftor
1/2 röd chilifrukt (spansk peppar)
En bit färsk ingefära

1 morot
1/2 medelstor kålrot
olivolja
ca 1,5 förpackning krossade tomater
vatten
Mjölk eller grädde
en nypa socker, gärna råsocker
salt, peppar
några soltorkade tomater
ev oregano eller annan örtkrydda

Garnering:
Ruccola
rostade solrosfrön (rosta själv i panna med flingsalt och olivolja)

Gör såhär:
Strimla lök, chili och ingefära och låt den svettas i olivolja tills den blivit mjuk. Skär rotsakerna i bitar och låt dem fräsa med en stund. Tillsätt tomater, tomatpuré och späd med vatten. Koka tills allt är mjukt.

Mixa soppan och späd med mjölk eller lite grädde till önskad konsistens. Smaka upp med kryddorna, strimlade soltorkade tomater och låt den sjuda en stund.  Servera såhär:
...och såhär:


Lite hembakat bröd, lite hoummous och lite ost (som inte syns i bild). Lite slarvigt och lite skitigt, men varför inte?

07 mars 2011

När tjälen går ur

Har ni också känt den, den där mentala permafrosten? Jag vill minnas att den kom i början av november, fyra månader sedan, och tog ett stadigt nackgrepp om hela tillvaron. Försatte marken, dygnen, i en femgradig motlutning. Ackompanjerade vardagen med först ljudlösa, men sedan ljudliga suckar inför allt, stort som smått. Vakna? Suck. Laga frukost? Suck. Klä på sig. Stor suck. Suck suck suck.

Jag trodde att jag var van vid vinter, jag som bott i fjällen och allt där det kunde snöa i mitten av juni om det skulle vara så. Jag trodde jag var vän med snön och vinden och kylan och att jag hade härdat efter tre vintrar i Umeå.

Men man glömmer så lätt. Varendaste år, bara för att jag flyttat härifrån och kommit tillbaka otaliga gånger, så glömmer jag hur det är. Man får ju inte säga det högt för det hjälper inte och man har ju någonstans valt att bo här men.

Det är ju stundtals v.i.d.r.i.g.t. 

Därför var det så skönt i förra veckan när små små nyanser började förändras. Plötsligt vaknade jag innan klockan och tänkte att jag dör av rastlöshet här i sängen om jag inte stiger upp nu. !!! De där märkliga regnljuden var inte grannen utan tö. Solen sken in och skrek STÄDA. Jag cyklade till skolan och det var helt omöjligt eftersom att det var som att cykla i smör. Men det gjorde inget. För när jag kom fram var alla glada, alla var snälla mot varandra och ingen var ens hälften så störig som de hade varit de senaste fyra månaderna.

När jag kom hem ville jag lyssna på skämmig musik typ Pamela med Toto eller Bryan Adams, Sting och Rod Stewart tillsammans. Jag hade plötsligt för mycket energi för att kunna kanalisera den. Jag hade stundtals lite svårt att äta. Det kändes som något slags förstadium till förälskelse och så känns det än.  

Är det hopp som det kallas? Ska man hoppas på v-ordet? Eller ska det bli snöstorm till helgen?

Nu har har pratat klart om vädret för alltid på den här bloggen. Jag vill bara säga förlåt till alla som har utsatts för mitt vinter-mode. Det är bara det att nackgreppet har varit jävligt stadigt det här året.

06 mars 2011

Sen bestämde hon om sig

Oj oj oj så mycket fin skidåkning det varit idag. På TV alltså. Jag brukar inte vara den som prioriterar bort DN:s söndagsbilaga i första taget och jag brukar inte heller vara den som står framför TV:n och skriker KOM IGEN NU DÅ av ren rädsla för att en tjeck skulle ta hem det före en svensk.

Men nu har det alltså hänt. Det har också hänt att jag i samband med detta börjat studera en hel del sportjournalistik. Jag gillar det mer och mer. Dramatiken. Åsikterna. Och känslorna. Och givetvis gillar jag när vuxna män i trikåer grinar i direktsänd TV. Brink och Northug. Vad de grinade.

Jag grinade nästan lite också. Åtminstone så reste sig nackhåren en aning när jag hörde den bekanta sången La ra ram tam tam ta radadadada la ra ram tam ta lalalalaaa...

Själv kom jag aldrig i mål. Och det berodde mest på att jag inte ens kom till start. Kanske var det den berömda väggen som tjurskallen slog i huvudet i. Kanske var det ett virus. Kanske var det lika delar av allt och lite till. Jag bestämde mig och sedan bestämde jag om mig, som min vän Josefina så fint sade vid ett väl valt tillfälle en gång för länge sen. Josefina däremot, hon åkte Öppet Spår för första gången på dryga 8,5 timme. Hade jag varit med hade hon antagligen åkt ännu fortare, mest för att markera.

Jag älskar Josefina, men i träningssammanhang har vi aldrig varit bra för varandra. Ingen ger någonsin med sig, ingen erkänner heller den totala utmattning som en sådan inställning oftast leder till och det har alltid varit mer regel än undantag att resultatet blivit vansinnesfärder och benhinneinflammationer. Jag har dessutom alltid fått stryk. Men det brukar bli bra historier efteråt när, så att säga, såren har läkt.

En annan bekant åkte sitt första Öppet Spår på respektingivande 5 timmar och 40 minuter. Men samma kille åkte sin första vätternrunda på 8 timmar nånting såatteh.
























På tal om det - det här är ju på intet vis en träningsblogg men jag börjar överväga en satsning på Vätternrundan - 2112. Någon som är sugen? Min fina Trek hänger där i förrådet och bara väntar på barmark. Man behöver inte bestämma sig nu men tänk på att det aldrig heller är för sent att bestämma om sig.

04 mars 2011

Jag skrattar så jag gråter

Jag vet att över 8000 personer redan gillar detta på Facebook så jag är verkligen inte först. Men tanken på baconlindade katrinplommon med en pimientooliv i mitten kan fylla vilken grå stund som helst med glädje.

03 mars 2011

Om jag var min hemmafru del 2

Man vill ju hellre blogga och dricka kaffe än att städa, diska och tvätta. Men idag gjorde jag en all-in på hemmafrutemat och lagade rotmos till lunch. Så osexigt. Men, ursäkta, så jävla gott det är.
























Mitt rotmos, 2 pers:
kålrot, stor som en stor knytnäve (!)
2-3 potatisar av medelstorlek
2 morötter
Salt
Nymalen vit- och svartpeppar
En skvätt olivolja, gärna fruktig

Gör såhär: Skär rotsakerna i bitar och koka dem mjuka, Mosa med en potatisstöt tillsammans med lite av kokvattnet (har man en hemmakokt fond hemma kan man med fördel ta det istället men det är ju inte alltid man har det!!). Smaka upp med salt, peppar och en skvätt olivolja.


Många tänker kanske på den där blekrosa, pessarliknande fläskkorven man fick i grundskolan när man pratar om rotmos. Eller den där gråa fläskläggen som visserligen är god men också ser rätt tråkig ut efter sina timmar i grytan. Jag åt finskuren lufttorkad skinka och en massa senap till den här gången (jag fattar också att inte alla sitter inne med 6 kilo luftttorkad gris som jag nu råkar göra men det är ett annat blogginlägg) men imorgon måste jag testa en vegetarisk variant med smulad fetaost och bönsallad på cannellinibönor, citron och äpplen.

Apropå (o)sexighet och mat - se till att se reprisen av gårdagens "Vad blir det för mat?"! Då lagade Per Morberg det här och tja.. vad ska man säga. Jag dog.