27 december 2011

Som en femåring på julafton

Tips: Om en av dina allra bästa vänner i förbifarten i gråaste, mörkaste, djävligaste december säger till dig: "Jag jobbar i jul, vill du flyga med i cockpit ner till Teneriffa? Det blir kul!" Säg ja.


Styrman Linn, på gott humör och på plats på jobbet denna julaftonsmorgon långt innan de flesta andra går upp - precis som så många andra dagar...

...liksom kapten Frédéric, redo för start.
Förmodligen gladast av alla - jag själv, fastspänd i jumpseat strax bakom piloterna. Ja, kanske är detta själva definitionen av att känna sig som en "femåring på julafton"...

Frukost för piloter. I cockpit sitter man knappast nödbedd när det gäller mat - en strid ström av erbjudanden följde under de drygt fem timmarna - precis så som det ju brukar fungera på jul hemma också. Kaffe? Choklad? Mat? Macka? Vatten? Något annat? Chips? Nötter? Inte? Säkert? Säg bara till!

Min vy under resan - reglage och åter reglage - minst lika många till hitom bilden och uppe i taket.
Autopiloten inkopplad - dags att byta några lampor. (Notera solskenet - och retrolooken på lampförrådet!)

Himlen, molnen, jorden och passerande flygplan!
Atlanten.

Strax efter landning på Gran Canaria i väntan på vidareresa till Teneriffa - en uniformsavvikelse i form av "julslips" noterad. Just det, det var ju jul ja.


En typisk julpalm! 
Och i hotellobbyn hymlade man inte med juldekorationerna. Men var det älgar? Eller renar? Eller en korsning?

Sol följde. Simtag i Atlanten följde. Svart sand mellan tårna följde. I bakgrunden vilade bergen som en trygg, stabil kuliss. Berg som ropade ta hit cykeln, åk eller vandra upp. Jag funderade på varför jag, allvarligt talat, alltid rationaliserat bort solsemestrar. Linn berättade att Kanarieöarna blivit framröstat som den plats där klimatet är det allra bästa för människan. På hela jordklotet. Och jag funderade på om det verkligen var helt säkert att jag tillbringade mitt liv över 400 mil norrut och om det var just det som var orsaken till att jag är som jag är. 
Vår balkong, laddad med fudge och lussekatter inför kvällen. 
En kapten som vet hur man värmer sin glögg.


Stilton, päron och tonvis med pepparkakor. Vad ska man säga - en flygbesättning som vet hur man gör det bästa av vilken jul som helst - var som helst! 
Fräsch julmiddag fanns att plocka på överdådig buffé - bacalao, gazpacho och fantastisk mojo rojo till exempel. Här toppat med guldsalt!
Jag och kapten Janne (eller var det Henrik Schyfferts äldre bror??)
Det blev, ganska väntat, ingen dans kring granen. Men det var en väldigt trevlig julaftonskväll som liksom förlängdes i sinnet av en juldagsmorgon med en promenad som såg ut såhär.. 
..och såhär...
..långt där borta ligger hotellet!
En liten bit av stranden...


...och bara ett par timmar senare såg det plötsligt ut såhär igen - strålande utsikt över Spanien från cockpit.


Julfirandet fortsatte. Lilla julafton - som jag fram tills nu alltid trott infaller dagen före julafton, kan även vara dagen efter julafton, eller för den delen någon helt annan dag. Så, dags att överlämna årets kanske mest tilltyglade julklappar till kapten Frédéric. 

Mina surdegar åkte tidigare under året med i skrovet på seglingssemester med Linn. De blev mycket styvmoderligt behandlade men överlevde. Nu har även en burk ankfett fått åka tur och retur Teneriffa och fått ungefär lika mycket/lite kärlek. Frågan är ju då om man är dubbad foodie eller bara osunt gastronomiskt fixerad? Hur som helst - jag har själv ännu inte stekt eller kokat något i detta ädla och tydligen också trendiga fett men har läst och hört på ryktesvägar att det ska ge "djuriska smakdimensioner"(!) åt det mesta från svamp till potatis till anklår. 
Kanske även till korv -  kapten, jag får be dig att återkomma om resultatet av din korvtillverkning!
Tillbaka på svensk mark efter stabil landning trots mycket stark vind och dålig sikt fick jag förstås även provsitta pilotplats. Femåringen där igen. Och vad ska man säga då?  Det måste vara såhär det är - för att nu spåna vidare på mattemat - att ta en riktigt stor tugga av livet. 


18 december 2011

En efter en trillar de ner från sina piedestaler

Jag träffade en av mina Förebilder, en kollega, på gatan häromdagen. Han var svinsnygg och supertrevlig som vanligt och ställde sig för nära och vi kallpratade om något nanobryggeri i förorten som bara använde sig av Just Den Specifika Amerikanska Humlesorten. Jag antar att jag jamsade med, medan det enda jag egentligen tänkte på var ett fnasigt litet förkylningsmunsår på hans underläpp och på den vita t-shirtkanten som syntes under hans minutiöst sammansatta outfit, precis en sån bucklig kant som det blir på en billig undertröja efter ett par tvättar.

Jag frågade vad han gjorde nu och han räknade upp sina fyra parallella supercreddiga skribent- och redaktörsuppdrag. Jag frågade hur han hann, han sa att det gjorde han inte. Jag sa att det var skönt att höra och så log vi mot varann och gav varandra en manlig uppmuntrande ryggdunk innan vi hastade vidare åt varsitt håll.

En mycket namnkunnig krogimperialist i Stockholms innerstad visar sig vara en av de bittraste människor jag någonsin hört prata. Särskilt över bloggar som den här, av folk som skriver om mat och krogliv men som inte "kan något". 

En favoritmatskribent som jag tidigare ramlat på men inte tagit mig mod till att hälsa på (!) luktar sprit för tidigt en vardagskväll. En intervju med en mycket känd vinexpert från Grythyttan faller platt för att han inte förstår, eller låtsas att han inte förstår, frågorna på rätt sätt. En kvinna som gjort tidernas snyggaste kokbok och som jag medvetet valt att inte prata med när jag hade chansen, bara för att jag så gärna vill behålla henne som klanderfri, rolig och intressant, visar sig ha gjort bort sig rejält som konferencier nyligen. Dessutom tar hon sig tid att kommentera mina inlägg på Twitter. Och den där superframgångsrika kocken, som står en meter framför mig och äggar löjrom på små snittar på en trevlig jultillställning, och säger att detärpepparrotsomhärhemlighetenientoastskagen, han har också svinat som en idiot i köket på ett av mina före detta jobb och kastat kastruller och paprikor i huvudet på folk. Och så vidare.

Det är det där med att träffa sina Idoler. Eller Förebilder kanske det heter när man passerat tonåren. Folk som jag lärt mig allt jag kan om surdeg, folk som jag läst varenda stavelse av de senaste tio åren, inflytelserika, kreativa, kunniga, intressanta människor. Känslan av att det plötsligt inte finns något avstånd längre, känslan när man börjar se de där små små sprickorna i fasaden och när det går upp för en, för hundrade gången, att alla bara är helt vanliga människor som är nervösa över sin image eller måste rusa mitt i ett samtal för att de ska hämta ungarna på dagis. 

En efter en trillar de ner från sina piedestaler. Och ärligt talat vet jag inte om jag tycker att det är bra eller dåligt.

12 december 2011

Nästan lika bra som hemma

Häromdagen var pappa bjuden på middag på fancy Swedish Taste i Göteborg. Efteråt kom ett par sms med följande recension: 
"Middagen var nästan lika bra som den man får hemma. Halva förrätten suverän, huvudrätt medel, dessert första klass, liksom cognacen till kaffet. Serveringspersonalen tycker jag liknar fulingarna i nån gammal James Bondfilm från Sean Connerytiden. Varför?"

10 december 2011

Middag för (typ) 30 kronor del 2

Ni vet, känslan när man är lite halvinspirerad, när man har lite halvroliga ingredienser hemma (typ frysta torskfiléer av märket Garant, Icas billigaste burktomater, en purjolök som är halv fryst för att den legat för långt in i kylen för länge och ja nej jag behöver väl inte fortsätta) och att lunchen man åt ute var så värdelös i dag att matlåda faktiskt är mycket mycket bättre?

Då. Så smällde det till i köket och blev riktigt bra. Fråga mig inte hur eller varför.
 
En fiskgryta som först inte verkade mycket för världen
Till 3-4 portioner behövs:
3 msk olivolja
1 liten purjolök
3 vitlöksklyftor
1 klyfta rotselleri
1 stor morot
1 msk senap av valfri sort
I burk hela skalade tomater
Ca 3 dl vatten
1 skvätt vitt vin (kan ev bytas ut mot citron, vinäger etc)
Örtsalt
Svartpeppar
1 paket fryst torsk

Haricots verts
Majs, quinoa, bröd eller vad man är sugen på

Avrunnen yoghurt eller crème fraîche

Gör såhär: Hetta upp oljan i en stor kastrull. Skölj och strimla purjolöken, hacka vitlöken och fräs dem tills de tar lite färg. Skala och skär rotfrukterna i fina bitar. Häll ner dem. Fräs lite till. På med en skvätt vin, senap, salt och peppar. Koka ihop litegrann. Tillsätt tomaterna och koka under lock tills såsen blivit lite simmig och grönsakerna har lite stuns kvar.


Om man, som jag var lycklig att ha, har stora, fina sydamerikanska majskolvar hemma så är det läge att börja koka dem nu. Lägg i några haricots verts när majsen är nästan färdigkokt.



När såsen börjar se ut såhär, skär fisken i bitar och lägg ner dem i grytan. Passa noga! Överkörd fisk är inte kul. När du tänker att den ska sjuda en stund till, ta  bort kastrullen från värmen. Det är som med pasta - fisken går vidare, tillagas en stund till. Grönsakerna likaså. 
Sista tipset - värm skålar i tallrikar lite innan servering med varmt vatten eller i micron. Låter lite skitnödigt på en vardagskväll men det är faktiskt värt det - trevligt att äta långsamt utan att maten kallnar direkt.



Lägg alltså lite haricots verts i botten på tallriken och toppa med finstrimlad purjolök. Och lite yoghurt eller crème fraîche om man vill. Och det vill man. 

05 december 2011

Stockholms bästa TV

Nej men GUD vad jag sitter och trycker på det här inlägget. Jag vet ju egentligen exakt vad jag vill säga.

Jag vill säga. Att på ett ställe i Stockholm är det ALLTID värt att betala 137 kronor för en lunch. Och det är på Rolfs Kök.
Soppa - jag menar bröd - på en spik.






















Ja jag ska väl erkänna att jag inte varit där mer än en gång än. Men det är så solklart att det här skulle kunna vara mitt stammisställe. Det är så det känns när bröden är uppträdda på en lång spik och det är två trygga, vällagade rätter att välja på och en soppa innan det och punkt slut och inget tjafs. Ja Rolf, jag betalar så gärna för det. Hellre det än 95 kronor för en thaibuffé full med maizenaklumpar och snabba kolhydrater. Så att säga.

Det har varit snack om Rolfs på redaktionen till och från men det krävs lite framförhållning för stället är POPPIS och det slutade alltså med att jag gick dit helt solo en dag. Inte bara för att bli mätt ska tilläggas, utan minst lika mycket av ren nyfikenhet för att kolla in "scenen" som en krog av det slaget ändå är. 

Det må verka lite apart att en brud sätter sig i en bar och lunchar på ett sådant ställe (som dessutom kostar en slant) bara av sådana skäl. Ett ställe som annars mest verkar besökas av kontrollerade sidbenor och oljerockar och som äter maten väldigt koncentrerat och lite nonchalant. vem är hon, den där rufsiga i skrynklig skjorta? Vad gör hon här? Har hon inga kompisar?






















Men då kan jag väl först och främst säga att jag gjort det ganska många gånger nu (ätit ute solo alltså) och att jag verkligen kan rekommendera det. Går man till bättre ställen bjuder det dessutom ofta på lite mer underhållning än bara det som ligger på tallriken. 

Och till och med i Stockholm kan man få nya bekantskaper i en lunchbar. Ungefär när min gröna ärtsoppa (ovan) kom in så satte sig en man med rejäl uteätarkroppshydda  och dyra manschettknappar bredvid mig. Mannen, som egentligen var i IT-branschen, var gammal i gemet. Han kunde nog kalla sig stammis och hade, som han själv sa "mumsat runt i Stockholms krogsväng i över tjugo år". Kanske hade vanan odlats som en  konsekvens av att han bott granne med Edsbacka krog ungefär lika länge och hade det inofficiella rekordet i antalet middagar på den numera stängda tvåstjärniga restaurangen. Hursomhelst, det var ganska uppenbart att han visste vad han pratade om.   

Min kyckling i vin - som bokstavligt talat var en halv smarrig kyckling i vin och rotfrukter - hann nästan kallna, för det finns oväntat mycket att prata om när två foodiesar eldar upp varandra. Visst, Rolfs kök var förstås bra på lunch men kvällstid var det något helt annat, sa mannen. Allra bäst var det på söndagskvällar, när de riktiga Profilerna går dit framåt 20-tiden för en middag och några kalla. Det var då som det var allra bäst att sitta där jag just då satt. Rutan rakt framför mig på andra sidan baren, formad av bardisk, tak och två pelare, är Stockholms bästa TV, sa mannen. Genom den kunde man få oväntat bra information om vad som pågick i medie- kultur- och krogsvängen och vem som umgicks med vem. Och varför.

Visst, det här har ett liiitet litet drag av ängslig ankdamm - Stockholms stora baksida - över sig. Men ändå. Klart man blev sugen. Kaffet var urdrucket sedan länge, notan betald och jag, som blivit expert på att tjuvlyssna på sistone och hade gjort så även denna gång när mannen pratade med personalen, sa "Men du, sista frågan, av ren journalistisk nyfikenhet; hur SMAKADE EGENTLIGEN DEN TORKADE RENPENISEN PÅ Frantzén Lindeberg? Denna twitterdynamit, som det dessutom bloggats om hejvilt.

Mannen ryckte på axlarna. Den menyn hade ju innehållit både jakmjölk och rått älghjärta och njurar från något obskyrt djur som jag inte minns nu. Så "det var som en hög med riven parmesan, det var inget särskilt". Ridå.

Sedan rekommenderade han mig ett besök på toaletten innan han gav mig sitt visitkort och försvann. Och därmed var mitt underhållningskonto fyllt till bredden för den dagen. 




02 december 2011

Vuxna människor

Igår, när jag stod i tunnelbanetrappan upp mot Karlaplan, tänkte jag att nu var det verkligt  länge sedan som man lekte den klassiska vem-ska-jag-ligga-med-i-den-mötande-rulltrappan-leken. 

Och just när jag tänkte det så upptäckte jag att Felix Herngren själv stod två steg framför mig. 

För ett kort ögonblick blandade sig verklighet och fiktion. Hjärnan hängde inte riktigt med. Det var en påtagligt märklig upplevelse. 

Jag funderade på att fråga om vägen till Sveriges Television men hittade dit själv. Sedan gick jag på Skavlan-inspelning och att se Charlotte Perelli (ja eh och Fredrik Skavlan) i verkligheten var också en påtagligt märklig upplevelse. 

Just nu har jag och Stockholm en paus från varann. Jag tror att vi tycker om varandra lite för mycket. Jag tror att vi är lite för ivriga och vill att allt ska gå så fort. Jag tror att vi byggt lite av ett luftslott. Det är inte sprängt än, men det har varit ganska nära.