En efter en trillar de ner från sina piedestaler

Jag träffade en av mina Förebilder, en kollega, på gatan häromdagen. Han var svinsnygg och supertrevlig som vanligt och ställde sig för nära och vi kallpratade om något nanobryggeri i förorten som bara använde sig av Just Den Specifika Amerikanska Humlesorten. Jag antar att jag jamsade med, medan det enda jag egentligen tänkte på var ett fnasigt litet förkylningsmunsår på hans underläpp och på den vita t-shirtkanten som syntes under hans minutiöst sammansatta outfit, precis en sån bucklig kant som det blir på en billig undertröja efter ett par tvättar.

Jag frågade vad han gjorde nu och han räknade upp sina fyra parallella supercreddiga skribent- och redaktörsuppdrag. Jag frågade hur han hann, han sa att det gjorde han inte. Jag sa att det var skönt att höra och så log vi mot varann och gav varandra en manlig uppmuntrande ryggdunk innan vi hastade vidare åt varsitt håll.

En mycket namnkunnig krogimperialist i Stockholms innerstad visar sig vara en av de bittraste människor jag någonsin hört prata. Särskilt över bloggar som den här, av folk som skriver om mat och krogliv men som inte "kan något". 

En favoritmatskribent som jag tidigare ramlat på men inte tagit mig mod till att hälsa på (!) luktar sprit för tidigt en vardagskväll. En intervju med en mycket känd vinexpert från Grythyttan faller platt för att han inte förstår, eller låtsas att han inte förstår, frågorna på rätt sätt. En kvinna som gjort tidernas snyggaste kokbok och som jag medvetet valt att inte prata med när jag hade chansen, bara för att jag så gärna vill behålla henne som klanderfri, rolig och intressant, visar sig ha gjort bort sig rejält som konferencier nyligen. Dessutom tar hon sig tid att kommentera mina inlägg på Twitter. Och den där superframgångsrika kocken, som står en meter framför mig och äggar löjrom på små snittar på en trevlig jultillställning, och säger att detärpepparrotsomhärhemlighetenientoastskagen, han har också svinat som en idiot i köket på ett av mina före detta jobb och kastat kastruller och paprikor i huvudet på folk. Och så vidare.

Det är det där med att träffa sina Idoler. Eller Förebilder kanske det heter när man passerat tonåren. Folk som jag lärt mig allt jag kan om surdeg, folk som jag läst varenda stavelse av de senaste tio åren, inflytelserika, kreativa, kunniga, intressanta människor. Känslan av att det plötsligt inte finns något avstånd längre, känslan när man börjar se de där små små sprickorna i fasaden och när det går upp för en, för hundrade gången, att alla bara är helt vanliga människor som är nervösa över sin image eller måste rusa mitt i ett samtal för att de ska hämta ungarna på dagis. 

En efter en trillar de ner från sina piedestaler. Och ärligt talat vet jag inte om jag tycker att det är bra eller dåligt.