23 oktober 2011

Det där med att spara lite vätska i botten

Det är inte som det ser ut.
Jag vet vad du tänker. 

Men det här är faktiskt inte den spya som det ser ut att vara. Det här, det är en fullt funktionell middag. Det är inte det bästa jag lagat, men det är långt ifrån det sämsta heller. Varför blev just den här helt vanliga low key-torsdagspastan så god? Var det på grund av den strimlade cognacsmedwursten från Ica? Var det på grund av den egentligen helt smaklösa Wästgöta klosterosten med låg fetthalt? Var det för den torkade basilikan eller på grund av den medkokta rödlökshalvan?

Knappast. Det var det där som Jamie Oliver lärde mig en gång när jag mot min egen vilja tittade på Jamie Oliver: Middag på 30 minuter. Jamie var kul innan han blev stor, brukar jag tänka. Jamie inspirerade mig till att laga äppelpajer med björnbär och balsamico som såg ut som skitiga sandslott och till att baka in rödbetor och potatis med jättemycket salt i folie och nävvis med örter och det var kul på sin tid. Men det känns ju så 2004 allt det där.

Visst gillar jag fortfarande Jamie, men jag tycker ofta att hans mat brukar vara lika delar olivolja och ja-vi-blandar-ihop-jättemånga-jättefina-råvaror-för-då-kan-det-bara-bli-gott-mentalitet. Och det är klart att vem som helst kan laga en middag på 30 minuter om man har en budget på 700-800 kronor per kväll. Men det är ju inte alla som har det.

Om jag skulle ha ett matlagningsprogram på TV så skulle det snarare heta Helena Janson: Middag för 30 kronor. Jag tror faktiskt att ganska många skulle vara intresserade. Jag skulle stå i det här charmiga köket jag har där jag bor nu, vid en fantastisk gasspis utan fläkt och Stockholms-dimensionerade arbets- och diskytor och då, då skulle både matlagning och filmning vara en kreativ utmaning på riktigt. 

Och då, för att komma tillbaka till huvudspåret, så skulle jag alltid göra som Jamie gör med sin pasta; koka den nästan färdigt, hälla av vattnet men spara Den Där Bottenskylan. Då kommer pastan inte gå över, utan vid servering ligger den där och gottar sig, tillsammans med eventuell sås och det andra man nu har med, och allt blir liksom.. smakrikare, fylligare. Och med perfekt tuggmotstånd, vilket enligt mig är nästan det viktigaste av allt när det kommer till pasta. Jag kan faktiskt bli alldeles nervös när jag är hemma hos folk och märker att nu, nu kommer pennen gå över, nu kommer den tappa allt, nu kommer den bli mjölig. Förlåt för mitt kontrollbehov alla ni som upplevt det här, men så är det.

Det här låter ju hur flummigt som helst märker jag, det är ju verkligen inte att uppfinna hjulet det här handlar om, men bara prova. Vilka lågprismakaroner som helst blir roligare och stunsigare av lite vatten i botten. Saltet och kryddorna blir liksom också bättre. Bättre än så kan jag inte förklara.

För den som mot all förmodan vill laga sig rätten på bilden så är det såhär:

Pastan som är godare än man tror:
1 portion
Kort pasta
En halv röd lök
En morot, skivad
En bit cognacsmedwurst, (gärna rätt fet) i strimlor
1 medelkokt ägg i klyftor
Lite keso
Lite valfri ost i bitar
Lite fetaost (här snålas det inte på osten!)
Några gröna oliver
Torkad basilika
salt
Svartpeppar

Gör såhär: Koka pastan som ovan. Lägg i lök och morötter efter halva koktiden. Strimla korven. Häll av nästan allt pastavatten, sedan tillbaka med pastan i kastrullen igen. Blanda ner alla andra ingredienser och värm upp en kort stund. Ordentligt med svartpeppar vid servering.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar