25 oktober 2011

Lite schyffersk kvadrupelironi och lite annat


 ”När pappa var ung så åt han sockerkaka till frukost och såg ut som Bruce Lee. Jag äter mungbönor och känner mig som en bakfull Tomas Brolin”.
Och nu är det alltså dags att slå ett slag för Landet Brunsås, denna pärla till program för alla (Svensson-)foodies och alla andra också för den delen. Av någon anledning missade jag hela första säsongen, av ren ignorans tror jag, men den här säsongen har jag suttit klistrad varje tisdag kl 21 och nästan fått ångest när jag inte haft möjlighet att se det ”live”. För det är ju något speciellt, det här med att se ett program när det sänds, ändå.

Jag har just tittat på Schyfferts frukostmonolog (avsnitt 6) för fjärde gången och kan inte sluta garva. Inte heller när Erik Haag plockar fram en mobiltelefon ur Lotta Lundgrens hår. Det är för övrigt hon som gör programmet, kan och vet mest och bäst. Ingen kan någonsin få mig att säga något annat. 

Precis som Peter Haber alltid kommer vara Sunes pappa så kommer Erik Haag alltid vara programledaren i kaninhoppningsommarlovsmorgon 1995. I Landet Brunsås har han väl mest varit den som fått ställa de där dumma frågorna, fått rejält med mjöl i ansiktet och en hel del andra hysteriska saker. Missa inte heller det.

Okej nu känns det som om jag är det där störiga filmsällskapet som sitter där och berättar någon minut i förväg att nu snart snart, vänta kolla, nu blir det jättekul, snart ska man skratta. Men en sak till bara. 

Jag har ju förstås serverat Henrik Schyffert också, på den där tiden när jag var servitris på en fin restaurang på en fin ö. Schyffert hade gigat och ville läsa kvällstidningarna i lugn och ro över en trerätters med vita dukar tillsammans med sin trevliga fru. Vi dukade upp en tvåa på diskreta bord 19 och Schyffert hade jättelånga ben.

Aldrig någonsin har någon brytt sig så lite om vad han åt för så mycket pengar, på den krogen.  Och det var lite skönt, det gav välbehövlig distans till vad jag och mina kollegor ägnade oss åt om kvällarna. Ibland vill man bara äta och det spelar ingen som helst j-vla roll för vederbörande vad det är för färg på plommonen i marmeladen eller varifrån osten kommer. Budskapet ljöd inte rakt ut så att säga, men jag tog det till mig, jag blev en lite servitris den där kvällen, bättre på konsten att känna in var jag hade mina gäster.

Sedan fick jag 400 spänn i dricks från ett väldigt guldigt Corporate Card. 

Sista delen av Landet Brunsås sänds i kväll kl 21.00 i SVT1. Alla avsnitt ligger dessutom kvar på webben fram till 23 november. Det är en order att se dem. 



23 oktober 2011

Det där med att spara lite vätska i botten

Det är inte som det ser ut.
Jag vet vad du tänker. 

Men det här är faktiskt inte den spya som det ser ut att vara. Det här, det är en fullt funktionell middag. Det är inte det bästa jag lagat, men det är långt ifrån det sämsta heller. Varför blev just den här helt vanliga low key-torsdagspastan så god? Var det på grund av den strimlade cognacsmedwursten från Ica? Var det på grund av den egentligen helt smaklösa Wästgöta klosterosten med låg fetthalt? Var det för den torkade basilikan eller på grund av den medkokta rödlökshalvan?

Knappast. Det var det där som Jamie Oliver lärde mig en gång när jag mot min egen vilja tittade på Jamie Oliver: Middag på 30 minuter. Jamie var kul innan han blev stor, brukar jag tänka. Jamie inspirerade mig till att laga äppelpajer med björnbär och balsamico som såg ut som skitiga sandslott och till att baka in rödbetor och potatis med jättemycket salt i folie och nävvis med örter och det var kul på sin tid. Men det känns ju så 2004 allt det där.

Visst gillar jag fortfarande Jamie, men jag tycker ofta att hans mat brukar vara lika delar olivolja och ja-vi-blandar-ihop-jättemånga-jättefina-råvaror-för-då-kan-det-bara-bli-gott-mentalitet. Och det är klart att vem som helst kan laga en middag på 30 minuter om man har en budget på 700-800 kronor per kväll. Men det är ju inte alla som har det.

Om jag skulle ha ett matlagningsprogram på TV så skulle det snarare heta Helena Janson: Middag för 30 kronor. Jag tror faktiskt att ganska många skulle vara intresserade. Jag skulle stå i det här charmiga köket jag har där jag bor nu, vid en fantastisk gasspis utan fläkt och Stockholms-dimensionerade arbets- och diskytor och då, då skulle både matlagning och filmning vara en kreativ utmaning på riktigt. 

Och då, för att komma tillbaka till huvudspåret, så skulle jag alltid göra som Jamie gör med sin pasta; koka den nästan färdigt, hälla av vattnet men spara Den Där Bottenskylan. Då kommer pastan inte gå över, utan vid servering ligger den där och gottar sig, tillsammans med eventuell sås och det andra man nu har med, och allt blir liksom.. smakrikare, fylligare. Och med perfekt tuggmotstånd, vilket enligt mig är nästan det viktigaste av allt när det kommer till pasta. Jag kan faktiskt bli alldeles nervös när jag är hemma hos folk och märker att nu, nu kommer pennen gå över, nu kommer den tappa allt, nu kommer den bli mjölig. Förlåt för mitt kontrollbehov alla ni som upplevt det här, men så är det.

Det här låter ju hur flummigt som helst märker jag, det är ju verkligen inte att uppfinna hjulet det här handlar om, men bara prova. Vilka lågprismakaroner som helst blir roligare och stunsigare av lite vatten i botten. Saltet och kryddorna blir liksom också bättre. Bättre än så kan jag inte förklara.

För den som mot all förmodan vill laga sig rätten på bilden så är det såhär:

Pastan som är godare än man tror:
1 portion
Kort pasta
En halv röd lök
En morot, skivad
En bit cognacsmedwurst, (gärna rätt fet) i strimlor
1 medelkokt ägg i klyftor
Lite keso
Lite valfri ost i bitar
Lite fetaost (här snålas det inte på osten!)
Några gröna oliver
Torkad basilika
salt
Svartpeppar

Gör såhär: Koka pastan som ovan. Lägg i lök och morötter efter halva koktiden. Strimla korven. Häll av nästan allt pastavatten, sedan tillbaka med pastan i kastrullen igen. Blanda ner alla andra ingredienser och värm upp en kort stund. Ordentligt med svartpeppar vid servering.



18 oktober 2011

En amatör på Östermalm

Mitt hår är fortfarande blött efter att jag sprang Riddargatan fram. Jag visste i dåläget inte så mycket mer än att det regnade tilltagande, att jag hade boots med för hög klack och att jag, som journalistpraktikant på en hyfsat känd branschtidning för besöksnäringen hade fått uppdraget att lyssna på en presentation av en studie om krogrecensioner, som skulle äga rum i en vinkällare. Jag visste också att jag hade en stor fet kameraväska som skavde runt halsen och att jag hade jävligt bråttom.

Låt oss hoppa direkt till slutet, för det gillar jag. Vad har jag lärt mig i dag? brukar jag retoriskt och pedagogiskt fråga mig själv vid halv sex-snåret varje kväll, eller för den delen precis efter att jag gjort något sådär skämskuddepinsamt som tycks bli allt mer vanligt förekommande i min vardag. När jag varit sådär härligt prao-naiv som jag numera är för självmedveten för att dra nytta av och när jag hör mig själv någonstans långt inne säga för faaaan Helena, det där är ju journalistlektion ETT. Jo, då skulle jag svara såhär: 

- Att jag har lärt mig att kanske göra min research lite bättre, skulle jag svara. Till exempel i fråga om avstånd till saker, vilket sammanhang saker faktiskt är i och om möjligt vilken lokal det faktiskt är i. På Grevgatan 5 ligger den namnkunniga vinkällaren Grappe, som jag förstås borde ha läst på om lite grann.

- Att det är APpinsamt att komma in i ett sammanhang mitt i ett välkomsttal av Carl-Jan Granquist. Jag tror inte jag behöver utveckla. Lyckligtvis fick jag höra av en säker källa förra veckan att Carl-Jan själv är en notorisk tidsoptimist och han verkade trots allt vänlig. Om han såg ut och pratade i verkligheten precis som han gör i TV? Självklart.

- Att damer i 70-årsåldern med stram överläpp egentligen också bara är människor innerst inne. Även de som på ett helt otroligt paralyserande sätt kan be någon att "sitta stilla under presentationen för det är så besvärligt när du rör på dig", det vill säga sätter fast blixten på kameran och förgäves försöker ta några bilder i det där riktigt härliga vinkällarljuset.

- Att en riktigt bra krog känns igen på två sätt; att den alltid har en stor gryta buljong kokande på spisen och att lyxcanapéerna har egna pålägg. Förtydligande: "De där små smörgåsarna som är så skojiga att äta ska ha pålägg som inte finns på menyn i övrigt". Detta enligt Magdalena Ribbings egen utsago. För Magdalena Ribbing, hon var förstås också där. Inte läge att sätta armbågarna på bordet alltså.

- Och att hur intressant ett forskningsämne än är, så blir det aldrig kul med en Powerpoint, en laserpekare och innantilläsning av en rapport du precis har plöjt igenom. Jag hade faktiskt förväntat mig mer av Richard Tellström, måltidsforskaren som bland annat synts i Landet Brunsås på sistone.  

Jag smet därifrån när nästa talare påbörjade sitt laserpekande. Jag var stel i ryggen av att inte ha vågat röra mig på en timme, snorig av att inte ha vågat snyta mig och tandköttet sved under läppen av ett tuggummi jag inte vågat spotta ut.  

I nästa stund fann jag mig själv stå i en marmorbeklädd foajé (i vanliga kvarter kallas det trapphus), kanske var det Litauens ambassad eller något sådant, för att ta skydd mot spöregnet och ångestringa nyhetschefen för att säga att det här ser du, det här blir ännu ett riktigt sugigt praktikantknäck för en ond östermalmstant sade åt mig att inte röra mig och Carl-Jan var där och alla var där och jag dog av min amatörmässiga pinsamhet men kanske kan jag sätta ett litet litet plåster på såren om jag fixar bildtexten på vägen hem till den där andra grejen du bad mig om. Okej bra. 

Carl-Jan, Magdalena, ni erfarna, beundransvärda branschmänniskor och starka personligheter som jag hatar att jag någonstans älskar (eller var det tvärtom?); det var ju tråkigt att vårt första möte skulle bli såhär. Jag hoppas att ni fick något roligt att skratta åt till avecen senare i kväll och att vi ses under mer ordnade former en annan gång. Jag har i alla fall haft skitkul åt mig själv. 


08 oktober 2011

Att reclaima Lars Winnerbäck, eller var det Lars Winnerbäck som reclaimade mig?

Alla har vi vår egen Lars Winnerbäck-historia och min tog slut någonstans på gymnasiet. Antingen var det för att jag själv blev svår och började lyssna på konstig jazz (för att min kille gjorde det), eller så var det för att jag tyckte Winnerbäck blev för mycket Uffe, han sålde ut sig, han blev för stor, han producerade för många skivor för fort. Det var inte kul längre helt enkelt.
Men så tittade jag på Tack för musiken för ett par veckor sedan, ett TV-program som förtjänar ett eget blogginlägg av många anledningar. Det kan vara så att jag var lite blödig just den där kvällen, sentimental och bakåtsträvande och längtade hem till mamma och pappa och målade mer än någonsin, NÅGONSIN upp den där glorifierade bilden av det Bekymmerslösa Gymnasielivet i Linköping. Vid 27 års ålder och med förväntade karriärsambitioner är det både lite oroväckande och skämmigt. Men eftersom jag nu sagt det får jag ju stå för det.
Winnerbäck och Strömstedt puttrade på lite mysgubbigt såsom det verkar trendigt att göra nu och vi var nog mer engagerade i vårt smågodis än i själva TV-tittandet. Jag menar, har inte Winnerbäck vänt ut och in på allt som är svårt, skrivit alla melodier och dissekerat varenda molekyl av sig själv och Linköping i sina texter nu? Kan vi dem inte alla? Eller hade jag missat något?
Uppenbarligen hade jag det, visade det sig. Kanske det största jäkla russinet i kakan av dem alla och till råga på allt Winnerbäcks egen favoritlåt. Tandläkarväder. Halvhjärtad husmanskost. Nyponbuskar nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar. Och så vidare. De spelade Söndermarken och låt oss säga såhär, jag har inte fått sådan gåshud eller börjat grina av en låt sedan Bruce Springsteen gick på scenen och spelade ”Badlands” på Stadion för två år sedan. Jag hade blivit reclaimad.  
Pappa berättade för några månader sedan att han och Lars Winnerbäck en gång fick ta emot pris samtidigt av Linköpings kommun, i samma ton som man säger ”de hade räkor till extrapris på Ica Johannelund”. Pappa hade skrivit något bra om miljöarbete och Winnerbäck ”fick väl pris för att han skriver så fin musik” sade pappa och tillade att ”han var långhårig och hade toppluva på scenen”.
I skrivande stund sitter jag i Linköping för några dagars retreat från skolan (det vill säga jobb) och tänker att det nästan är lite märkligt att det ännu inte finns Winnerbäck-vandringar i den här staden, precis som det finns Stieg Larsson-vandringar i Stockholm. Jag tänker på den där gången för hundra år sedan när jag åkte på samma buss som Lars Winnerbäck till Åtvidaberg för att gå på en konsert med honom och där han efteråt inte sålde skivor men väl kassettband, som jag fick hans autograf på.
Jag tänker att jag och Lars ska ha ett vuxet förhållande till varandra den här gången, att jag får och faktiskt måste lyssna på annan musik också. Och sen tänker jag att jag ska dra på Söndermarken på repeat så jävla högt att om grannarna inte har vaknat än så kommer de garanterat göra det nu.