30 maj 2011

Håll i er - min första gästbloggare!

Det blir inte roligare än man gör sig en måndag som den här. Så, låt mig presentera Julia Sandström, blivande kulturjournalist som inofficiellt och nu tydligen också officiellt spås en mycket framgångsrik karriär i media-Sveriges toppskikt.

Julia är hon närmast dig.



















"Eftersom jag är för lat för att starta en egen blogg men ändå också vill sammanfatta min första praktikvecka i en punktlista använder jag nu Helenas kommentarsfält för att göra ett slags gästbloggning.
- Om jag någonsin kommer jobba i VK-huset i framtiden ska jag ha en bil.
- Den enda buss som stannar vid VK-huset är 78:an som går mellan Vasaplan och Forslundagymnasiet. Trots att endast två år passerat sedan jag tog studenten kan jag inte låta bli att känna mig lite gammal när jag färdas med denna buss. "Å han ba sa de, å du ba haha å sen ja ba asså drog hem men liksom du ba haha å han ba sen ba asså". Etc.
- I VK-huset har de faktiskt riktigt gott kaffe. Vilket för att komma från mig säger en hel del.
- På City-redaktionen jobbar fyra personer. Men oftast är det bara jag plus möjligen en till som är där.
- Jag hade nog väntat mig lite mer "övervakning". Jag menar, de vet ju liksom inte om jag kan något överhuvudtaget. Men de verkar ta det lite för givet. Tur för dem då att jag faktiskt är sjukt duktig. Kerstin skulle förresten dö lite om hon fick se hur lite det talas om texter på redaktionen.
- På redaktionen används Windows Vista. Jag kunde knappt tygla min inre datanörd som ville ropa ut "OMG LOL WTF N00BS" när jag lade märke till detta, men det verkar gå bra.
- De använder alltid förra numret som mall i InDesign och byter bara ut texterna. Det som inte blivit omgjort på sidorna täcks över med rosa färgrutor "så att man inte glömmer att byta ut nåt liksom".
- Den absoluta höjdpunkten hittills var telefonaren med Eric Amarillo. Sjukt skön snubbe. Och att fota herrshorts till modesidan, förstås.
- Mr tf chefredaktör, JP (jag kallar honom JP här eftersom han med största sannolikhet är en sådan som googlar sig själv med jämna mellanrum) verkar mest fladdra runt och ta det chill, men på något sätt ser han ut att få saker gjorda ändå. Och på något sätt är han min nya idol för det.
- Och nej, man får verkligen INGENTING gjort när man kommer hem. Men är det kul då? Ja, det är det."  
 

Chokladfudgetårta och jordgubbar - Julias bidrag till ett sockersug som sitter i fortfarande, två veckor senare.




28 maj 2011

Skriv kort - helst inte alls; Vad jag lärt mig såhär långt på en landsortsredaktion

Första veckan på praktikplatsen har passerat. Ni som har följt mig på Facebook vet lite vad det handlar om, men några saker är faktiskt värda att poängtera ytterligare.

Först. Det kanske bästa rådet jag fått på hela veckan är "Skriv kort, helst inte alls". Lösryckt ur Expressens historia om jag förstod det hela rätt. 

Mer då?
* "Kaffet är lite mindre fruktansvärt i den svarta automaten". Helt otroligt att kaffe kan smaka så fruktansvärt överhuvudtaget och att man ändå dricker såna fruktansvärda mängder, skulle jag säga. Steget känns inte jättelångt till att börja röka och äta djupfrysta färdigrätter till lunch också. 

* Ja, det tar extremt lång tid att få ut material från offentliga myndigheter. Allt annat är lögn.

* Nej, jag hinner aldrig få arbetsro mellan alla möten, fikapauser med fruktansvärt kaffe och lunchrast. Och sedan är det plötsligt dags att gå hem. 
Inspektion av bakmaskinsbrödet "Ciabatta"... Anna och Niklas i bakgrunden.




















* Det är bra att kolla så att man har tillräckligt med bensin i firmabilen när man åker ut på knäck i Hälsinglands inland. Och det är bättre att titta på en fysisk karta än att förlita sig på telefonens så kallade GPS-funktion.
Kul knäck. Kollega Tobias fotar drängaspiranten Rasmus Marken.




















* Jobb om ungdomar, djur och växter är vanligt förekommande. Jag väntar på det Stora Djurknäcket för att få till den där riktiga Anchorman-känslan.

* Dansbandet Black Jacks sångare heter inte helt otippat Tony och har nougatsnäckor som "favorit godis". Research är journalistikens a och o. Varför man minns det här och inte viktiga saker är oklart.

* Ja, ibland känner man sig som en karaktär i Douglas Couplands jPod.

* Fast oftast känner man sig som en praoelev.

* Ja, man blir både förkyld och frusen av luftkonditionering.

* Ja, hjärnan svämmar över av ordvitsar och alliterationer efter arbetsdagens slut.

* Nej, jag orkar ingenting på kvällen. Med betoning på ingenting.

Har jag glömt något? Jo, att ställa mig själv den viktigaste av alla frågor, "Men är det kul då?" 

Javisst är det kul. Kul och ganska kreativt.

Mer kreation och inspiration är jag för tillfället på en avstickare till huvudstaden för att titta på Petter Hanbergers examensutställning på Beckmans Designhögskola. Jag är förstås inte helt opartisk men kan inte säga annat än att han är begåvad som fan. Kika på hans examensarbete här.
  

15 maj 2011

Piffig - egentligen

Igår sminkade jag upp en kompis som skulle på fest. Vadå då tänker ni, det är väl vad tjejer gör på förfest eller. Jo, men nu är vi i vanliga fall klädda i bekväma funktionsplagg och har på sin höjd på oss deodorant när vi ses, så detta var kanske lite mer av ett skämt, ett experiment, som kom att bli verklighet.

Vi har pratat ganska mycket om det där, när vi suttit där i våra noppiga fleecetröjor och ätit näringsriktiga middagar tillsammans. Hur blev det såhär, hur och när blev man så bekväm, när förlorade man det där geuina intresset för att liksom hålla någon slags konstant okej lägstanivå på klädsel, eventuell make-up och frisyr? Vi vet inte. Det enda svaret vi brukar komma fram till är att "man bor i Umeå liksom".  "Men jag tänker ju att du ÄR piffig. Egentligen." har jag hört på annat håll, och så den här förstås: "Men Helena vi KAN ju vara snygga - om vi vill."

Sagt och gjort. Med hela mitt sminkartilleri (jag har märkligt nog en hel del) tog jag mig an detta projekt med lika stor noggrannhet som jag hade lagt på ett layoutjobb under åtta timmar tidigare på dagen. Mineralpuder, kajal, gröna ögonskuggor med pärlemor... - oj jag känner redan här att det finns ett oändligt antal tonårstjejer därute som bloggar om det här mycket bättre än jag men låt oss fortsätta - bronzer, ögonbrynspenna och så mascara för att få till de där riktigt onaturliga transafransarna.

Sen var det stopp. "I don't do lips" sade min kompis som ju vanligtvis föredrar ullfrotté framför nylonstrumpa och också jag insåg att jag fick lägga band på min entusiasm över sminkets alla möjligheter. Men då hade hon ändå ögon större än Anne Hathaways och det rådde inget tvivel om att hon var så in i helvete nöjd. Och hon var så in i helvete snygg.

Finkappan och skorna åkte på - dold talang för någon som gått så många mil i Birkenstock att så obesvärat gå i klackskor! - och så drog hon iväg på fest. Själv gick jag hem, tog på mig pjamas och tittade på Eric Saade. Någon som tyvärr inte bor här längre ringde, pratade minnen och galenskap och drack sprit på distans i två timmar. Det var så kul att jag aldrig hann få dåligt samvete över att jag inte lockade håret och gick på eftersläpp. Så orkade jag inte heller. Ja förlåt Gud, men så var det.

Sms  från min kompis klockan 10.23: "Jag trippar hemåt nu..." Fortfarande så in i helvete nöjd. Och jag med. Man är rätt piffig. Egentligen.



11 maj 2011

Hymlar man inte så kommer man undan

Ni har sett den. Ni har tänkt hmm, ska jag köpa den? Läs recensionen först:

Det räcker alltså inte. Det räcker inte med en skådespelarkarriär, TV-program, kokböcker, ölglas, en klädkollektion och att finnas som docka. Nu när han närmar sig slutet av den andra livsperioden bara måste Per Morberg sjösätta det här magasinet också, filosoferar han i ledaren.
Kort skulle man kunna beskriva det som en exakt hundra sidor tjock livsnjutarmanual om jakt, mat, stil och kultur, det vill säga allt som Morberg själv tycker om. Och om man inte hymlar med sina svagheter – såsom fåfänga – visar det sig snart att man kommer man undan med mycket inom dessa ramar. Inte minst med att själv pryda omslaget.
Morberg gör förstås inte hela jobbet själv. Med sig har han sin fru, flertalet namnkunniga skribenter, fotografer och en layoutavdelning som måste tycka att det är kul på jobbet. Att innehållsförteckningen är formgivet som ett kikarsikte sätter ribban. Rubriksättningen som sedan följer, med aliterationer och mer eller mindre medvetna ordvitsar (”tänk så mycket arbete det ligger bakom en jakt av den här kalibern”) är rakt igenom charmerande.
Visst ges läsaren inblick i klädkodens avsevärda betydelse (knickers!) under en fågeljakt och visst kunde de glassiga annonssidorna lika gärna ha kunnat sitta i miljonärsstidningen Connoisseur, men den som förväntat sig ett renodlat tweedgubbigt livsstilsmagasin får tänka om. Här kan man till exempel även läsa om en hummerlangares tillhåll och nog vattnas det i munnen över recepten på en trerätters med björksav som huvudingrediens.
Just när Magasin Morbergs första del börjar kännas som trivial, läsmässig bukfylla kommer artiklarna med karaktär och substans. Matskribenten Dag Hermelins kåseri om den närodlade matens villkor idag är mycket bra, liksom reportaget om helgbönder i New York.
89 kronor bränner säkert inte till lika mycket i plånboken hos målgruppen som hos undertecknad, så för det finns ingen större anledning till att vara orolig. Frågan är snarare hur länge Per Morbergs intressen och image räcker till för att fylla ett magasin fyra gånger per år och som ingen ännu sett i en Vad blir det för mat-repris.
I väntan på nästa utgåva, då Morberg lagar het mat på oljefat i Karibien, kanske just du hittar det här numret på en herrgårdstoalett med klinkers och golvvärme nära dig. Ta dig tid att bläddra lite i den då, det är det helt klart värt.
                                                                                                                                           HELENA JANSON

08 maj 2011

Hommage à Öland eller Att åka tillbaka till sitt gamla liv del 1

Ja vi börjar väl där, med påsken. Det var ju ett tag sedan, men vilken påsk det blev. Nu blir det bildkavalkad.
Josefin, som styr med järnhand från kallköksluckan i vanliga fall styr också över frukostserveringen hemma.. Det här var förmodligen årets bästa frukost. Smoothies, äggröra, malaysiskt kaffe och allt annat extra allt. Tack tack Josefine.
..Och här är en av hennes hemligheter. Råsaftcentrifugen, en köksapparat du inte visste att du behövde. Jag vet inte om det är något med ölänningar och råsaftcentrifuger - jag har stött på den tidigare på ön i det mest oväntade av sammanhang - men det är en fantastisk, underskattad maskin som är värd allt diskbesvär efteråt. Med den kan man åstadkomma drycker som får till och med mig att tro att det är fullt möjligt att leva utan både kaffe och alkohol.
Nåväl, dags att gå till jobbet. Påskpyntat och fint och så röda mattan förstås.
Josefin i full koncentration.
Anissotad lax, färsk sparris och ett förlorat vaktelägg. Inte så dumt kan tänka.
Jenny, Sofie och alla små bröden.

När Karin och Jens är såhär fokuserade håller man sig på armlängds avstånd.

Lite kryddanka, lite betor och lite svartrot på det.
Jenny i full fart.
När Frida, nyligen klar med första halvan av sin sommelierutbildning, får välja blir det bara fina viner.
Jens, mangolden och pilgrimsmusslorna.

Så var det dags för dessert! En liten raffinerad yoghurt- och getostpudding med chokladmousse, mango och glass med havtorn, mango och passionsfrukt. Kan tänka mig att det inte gjorde precis ont att äta den.

I närbild.

På andra sidan luckan - står jag!
När veckostädningen är gjord bjuds det på korv. Yeah well säger ni, men detta är, i särklass, världens godaste korv.  
Såhär dags på kvällen äter alla korv med stor koncentration.
..ja förutom servisen som har lite kvar att göra.
...men till sist så får man ju också äta. Inte den mest estetiska av bilder men som sagt, världens godaste korv tillsammans med senap och hemgjord leverpaté signerad Fransson själv var ett fint avslut på en mycket lyckad påskhelg. Så lyckad att chefen till och med bjöd servitriserna på öl. Det kommer ta ett tag innan en öl smakar så bra igen.

Sen blev det kväll och natt och morgon med allt vad det innebär. Om det var vackert på Öland annars? Klart det var.

Hann även med en snabb tur till Djupvik, min favoritoas på Öland där man till och med kan finna ro under den värsta av högsäsonger. Ett par mil norr om Borgholm hittar man denna lilla charmiga by med dess karga och lite badovänliga strand. Hur charmigt som helst.

Det är fortfarande lite öde och helt perfekt.

Små tappra tussilagos.

Också Borgholms hamn låg nästan alldeles öde.
På vägen hem tog jag en omväg över till östsidan för att klämma ur det sista av Öland den här gången.
Karin och jag efter ännu en höjdarkväll i somras. Det känns redan nu, två veckor sen senast, som att jag kommer tillbaka snart igen - mycket för att påminna mig om vad verkligt god mat är men kanske allra mest för att ha roligt. Avslutar med ett radiotips för alla er som inte riktigt vet vad ni ska äta till middag ikväll. Kan särskilt rekommendera att lyssna från 48:00 och framåt en bit.