Feeding The Future - Pepper Hamburger Prototyping

Proudly hosting a guest post by Petter Hanberger, currently situated in Boulder, Colorado.

I'd like to start out by sharing a piece of fact about me. Something that makes me very proud to crash the blog of the person whose cooking has given me all of my top food experiences in life. It's been clear that not only do I lack a natural touch (like tasting before serving) and intuition for cooking, but also that I suffer from a strange disorder that makes me incapable of decoding recipes. Recipes kind of scare me.

Knowing that, let's quickly jump over to the two overall experiences that stands out in my Boulder-adventure. The first one is that I've never before had a similar longterm experience of healthy and delicious food. This place is stuffed with great restaurants and organic produce. Neither have I ever experienced such a vibrant place that sparks ideas the way this town does. It's an atmosphere where anything feels doable, and where the runway from idea to actually doing something seems very short. The amount of progressive and forward thinking people and entrepreneurs in Boulder is striking and the question "Why?" has bugged and entertained me since my first day here. Trying to give a deeper answer to that question is an ongoing project, and will most probably be the subject of a later blog-crash.

However I think this post could be a good start to chew a bit deeper into it, and what place could possibly be better than gathering in the Kitchen? The Kitchen is a restaurant here in Boulder and works as a good example of people that want to get down to imagining and shaping a bright and sustainable future. Founded in Boulder in 2003 The Kitchen was part of the pioneer era of the "Farm-to-table"-movement, with the simple idea to source food from people they knew and serve it to people they knew. What's even more interesting is that the Kitchen quickly not only gained trust among existing local supplying farmers who suddenly could appreciate a new sense of security in their own business but also encouraged others to begin planting their own farms. Adding to that, The Kitchen also recycles or composts nearly all of its waste, down to the cooking oil (a neighbor uses it for biodiesel) and the take-out containers (biodegradable). Its electricity comes from wind farms.* I could go on.

So, crashing a blog about stuff you wanna eat, I feel kind of obliged to wrap this up by sharing a recipe. But you know I can't. So instead I''m gonna share an idea for a potential start-up that's been bouncing back and forth between my right and left brain for a while: The dream about founding my own burger-restaurant chain. Yes, I'm aware that it might sound like a weird thing to say for a guy who just confessed that he neither can read nor write a recipe. But the (unique selling) point is that this restaurant potentially could attract, encourage and even employ a lot of recipe-dyslectic people like me. Last night I decided to do some rapid prototyping. I call it "The Pepper Hamburger" and its ingredients are hunger, courage, yellow pepper and anything else that makes it feel like a Pepper Hamburger. The result could have been considered "only edible", but the spicy feeling of bringing an idea to life made it the best burger I've ever had. You should try it.

“Hi, can I crash on your blog?” – Blog surfing by Petter Hanberger
This is the story of my Boulder experience, and it’s a tiny experiment in collaborative communication or cross pollination, or guest blogging if you like. I’m hoping to find a new blog to crash each week, and contribute with a post that’s relevant for the specific host. If you have a blog I could crash, please let me know.

Stay tuned.
/PH

Previous episodes:
18/11/2011: THE WOWBOY, hosted by Mats Brate
09/11/2011: INVOLUNTARY OFFLINE MODE, hosted by Siri Johansson

@pepperhamburger
www.petterhanberger.se

*Sources: http://www.thekitchencafe.com/artman/uploads/2008/The%20Kitchen.pdf and http://www.entrepreneur.com/article/220392

Ett kul knäck (och några av bilderna ni väntat på)

Då ska vi börja med en sliten fras. Tiden går fort när man har roligt. Roligare än - i jobbsammanhang - någonsin och fler intryck än någonsin och ja, det mesta mer än någonsin förutom träning kanske. Jag börjar med att avslöja en av mina (många) inloggningar. Fick den av webbredaktören som tyckte att det passade bra.

Mitt skrivbord i sin rörigaste (fast ganska vanliga) form...

..inhyst i "skrubben", ett rum som mest inhyser gamla Restauratörennummer och bjudkokböcker (som delas ut strax innan jul har jag hört..)

Så där sitter jag och randar. Men det roligaste med ett reporterjobb är förstås, surprise, ändå att vara ute på fältet. Och allra roligast är det när man blir överraskad, när saker är mycket bättre än man någonsin hade föreställt sig. Till exempel i onsdags förra veckan när det var en officiell presentation och lansering av Sveriges elektroniska ambassadkokbok på Utrikesdepartementet. Vem fick åka dit? Jo, det fick praktikanten.

Fast jag kunde inte äta upp allt. 

Efter en presentation där bland andra handelsminister Ewa Björling talade för en internationell publik bestående av hundratals ambassadanställda, bjöds det på "en lättare buffé med smakprov ur kokboken". Yeah right, kanske var detta den mest dignande, vackraste buffé jag någonsin sett. Estetikfröken från kursen tidigare i höstas, är det en sådan upplevelse som kallas sublim? Det liksom stockade sig i halsen, jag blev mätt bara av att titta på det. 

Paul Svensson och White Guides chefredaktör Per Styregård.

Om Paul Svensson, som en av kockarna bakom kokboken, har jag tidigare i min okunskap tänkt att han syns lite för mycket på TV överallt och pratar lite konstigt. Numera är han en klar favorit - trevlig, ödmjuk och rolig och på gott och ont förstås också riktigt medietränad. Här träffade jag även Per Styregård, mannen som lite är gastronomi i svensk media - chefredaktör för White Guide, vinskribent i Dagens Industri Weekend och mycket annat. Och har, så att säga, ett CV som jag skulle vara nöjd om jag uppnådde en fjärdedel av under min livstid. 

Årets mest fantastiska dessert läggs upp à la minute.

Och jag trodde att nyponsoppan på Villa Godthem skulle vinna dessertklassen igår. Men tyvärr Melker Andersson, du fick stryk - kalvdans med åkerbärssoppa, sorbet och färska örter är årets dessert. Helt fantastisk. 

Jag kan rekommendera alla en titt på ambassadkokboken - bilderna är fantastiska, man får lära sig roliga engelska köksglosor och på köpet faktiskt känna sig lite stolt över vårt fina svenska kök. Och på tal om det har jag verkligen inte tid med det här mer nu för idag - är bjuden på söndagsmiddag och ryktet säger att det ska bli rotmos, fläskkorv och stark senap.

Då kör vi! Middag för (typ) 30 kronor del 1

Efter en femdagarssvit av kontinuerligt och tämligen luxuöst ätande i Östergötland och Skåne har jag, för att uttrycka sig i klartext, varit så jävla mätt. Igår funderade jag på om jag någonsin skulle vilja äta mat igen. Men nu, efter en helt vanlig arbetsdag i ett ständigt småspringande Stockholm, börjar det bli som vanligt. Det vill säga jag är hungrig typ jämt. Men inte rik förstås.

I kväll blev det vad som numera skulle kunna kallas en sommarfrukostklassiker, uppkommen som en effekt av mitt redigerarjobb på Norrköpings tidningar som innebar att jag hade tillfälle att äta två gånger per dag och på lite konstiga tider. Det gällde att lassa in ordentligt när man fick chansen.

Helenas sommarfrukostomelett

Till 1 portion behövs:

2 stora ägg

2 msk mjölk

Salt, peppar

Ca 1/2 gul eller röd lök 

1/2 paprika i valfri färg

(1/2 tomat)

En näve färsk eller fryst bladspenat

50 g fetaost 

Olivolja

Salt

Svartpeppar

Oregano

Gör såhär: Rör ihop ägg och  med en gaffel. Hacka grönsakerna. Hetta upp olivolja i stekpanna och fräs grönsakerna tills de fått lite färg. Smaka av med kryddorna. Hetta upp olivolja i en annan, mindre stekpanna (22 cm i diameter ca) och häll ner omelettsmeten och sänk värmen. Rör hela tiden! (Det gjorde inte jag i dag, då blir det som en tjock pannkaka bara) När omeletten börjar kräma till sig, häll över grönsakshacket och smula över fetaosten (se den suddiga bilden ovan). Vänd över den "tomma" omelettsidan och stjälp upp på tallrik.

Har legat av mig lite på omelettfronten sedan i somras. För hårdstekt. Får jobba på det.

Sedan hade jag champagnevinäger på min husmoderliga morots- äppelråkost till det ... Ja vad ska man säga - ibland bara får man grejer som man inte visste att man nog faktiskt ville ha.

Men nu har jag verkligen inte tid med det här längre. Tvättid och bakprojekt. Återkommer om det. Bakprojektet alltså.