09 maj 2012

Förlåt Gud, men jag kommer nog aldrig riktigt gilla lever


Lever, onekligen en för evigt kontroversiell, känsloväckande råvara. "Blääää" är den spontana reaktionen hos många, inte minst hos dem som har leverbiff med pulverbaserad brunsås som ett otäckt skolbespisningsminne från någonstans i det norrländska inlandet. Andra har ställt sig mer frågande; vad ska jag laga det för?

Min holländska kompis Daphne, som gör en utbytestermin här nu, har på sistone pratat sig varm för den gotländska lammlever som hon till sin stora lycka hittat på stormarknaden. Om hur nyttig den är, hur mycket gotländskt gräs dessa  lyckliga lamm ätit och hur mycket kalk och mineraler och annat som är bra för oss deras lever därför innehåller. "It's the best meat you can eat!" säger Daphne, lite som i en reklamfilm. 

Jag vill inte hålla med om att det är kött, och självklart var jag, precis som de flesta andra antagligen skulle vara, ganska skeptisk när jag blev hembjuden till henne på levermiddag. Men samtidigt störde min inställning mig, för ska vi fortsätta äta djur som vi gör i dag så måste vi bli (ännu) bättre på att äta hela djuren. Jag vill väldigt gärna också, lite som en imagegrej ska väl erkännas, kunna rycka på axlarna och säga "vadå, klart jag äter lever, klart jag äter njure/tunga/hjärta/blod/svans" utan att känna minsta lilla äckel. Det känns rentav som en skyldighet om man på något sätt arbetar med eller kring mat, man ska liksom klara av det.

Så dags att öva. Daphne hade skivat levern tunt och fräst med smör och en curryblandning, lök och champinjoner. Till min egen stora förvåning - när jag väl accepterat konsistensen alltså - kom jag på mig själv med att tycka att det inte alls var så dumt och tog om två gånger. Kanske hade jag lärt mig att äta lever?

Jag köpte ett eget paket ett par dagar senare och gjorde, trodde jag, likadant. 





















Jag vet inte hur jag ska skriva nu utan att blanda in könsord och så. Faktum är att jag dragit på det här inlägget i flera dagar bara för att jag inte kommit på det. Kanske var jag inte på leverhumör i måndags helt enkelt, kanske hade jag inte skurit levern tillräckligt tunt, kanske är jag inte mentalt eller som människa mogen för att äta lever ensam en måndagskväll. Eller också var kanske min curry inte lika bra, det vill säga, kanske dolde inte min kryddning leversmaken lika bra. 

För det är nog där, handen på hjärtat, som en hel del av hemligheten med inälvsmat ligger. Socker, HP-sås, stark curry, äpplen, bacon, ja Daphne bjöd till och med på ketchup till (ingen missade väl det på bilden ovan??) - gör allt som står i din makt för att dämpa den där distinkta leversmaken och för att avleda uppmärksamheten från den lite... korta och främmande konsistensen! Annars kommer det här med lever aldrig att gå. 

Levern gick väl ändå ner med en sallad, lite ketchup och lite HP-sås. Kändes sådär och jag började fundera på, samtidigt som jag packade ihop hela två matlådor på det bruna eländet, om jag inte på ren pin tjiv skulle gå och äta kalvlever Anglais på nån finkrog snart bara för att... fan... lära mig. 

En av lådorna kom med till skolan nästa dag. Det var kortfilmsvisning på lunchen och lyset var släckt, vilket så att säga kändes som tur i oturen. För en gång skulle åt jag lunch ganska sakta och bredvid satt Daphne och såg förtjust ut. "I brought kidneys!" log hon.