Alla har vi vår egen Lars Winnerbäck-historia och min tog slut någonstans på gymnasiet. Antingen var det för att jag själv blev svår och började lyssna på konstig jazz (för att min kille gjorde det), eller så var det för att jag tyckte Winnerbäck blev för mycket Uffe, han sålde ut sig, han blev för stor, han producerade för många skivor för fort. Det var inte kul längre helt enkelt.
Men så tittade jag på Tack för musiken för ett par veckor sedan, ett TV-program som förtjänar ett eget blogginlägg av många anledningar. Det kan vara så att jag var lite blödig just den där kvällen, sentimental och bakåtsträvande och längtade hem till mamma och pappa och målade mer än någonsin, NÅGONSIN upp den där glorifierade bilden av det Bekymmerslösa Gymnasielivet i Linköping. Vid 27 års ålder och med förväntade karriärsambitioner är det både lite oroväckande och skämmigt. Men eftersom jag nu sagt det får jag ju stå för det.
Winnerbäck och Strömstedt puttrade på lite mysgubbigt såsom det verkar trendigt att göra nu och vi var nog mer engagerade i vårt smågodis än i själva TV-tittandet. Jag menar, har inte Winnerbäck vänt ut och in på allt som är svårt, skrivit alla melodier och dissekerat varenda molekyl av sig själv och Linköping i sina texter nu? Kan vi dem inte alla? Eller hade jag missat något?
Uppenbarligen hade jag det, visade det sig. Kanske det största jäkla russinet i kakan av dem alla och till råga på allt Winnerbäcks egen favoritlåt. Tandläkarväder. Halvhjärtad husmanskost. Nyponbuskar nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar. Och så vidare. De spelade Söndermarken och låt oss säga såhär, jag har inte fått sådan gåshud eller börjat grina av en låt sedan Bruce Springsteen gick på scenen och spelade ”Badlands” på Stadion för två år sedan. Jag hade blivit reclaimad.
Pappa berättade för några månader sedan att han och Lars Winnerbäck en gång fick ta emot pris samtidigt av Linköpings kommun, i samma ton som man säger ”de hade räkor till extrapris på Ica Johannelund”. Pappa hade skrivit något bra om miljöarbete och Winnerbäck ”fick väl pris för att han skriver så fin musik” sade pappa och tillade att ”han var långhårig och hade toppluva på scenen”.
I skrivande stund sitter jag i Linköping för några dagars retreat från skolan (det vill säga jobb) och tänker att det nästan är lite märkligt att det ännu inte finns Winnerbäck-vandringar i den här staden, precis som det finns Stieg Larsson-vandringar i Stockholm. Jag tänker på den där gången för hundra år sedan när jag åkte på samma buss som Lars Winnerbäck till Åtvidaberg för att gå på en konsert med honom och där han efteråt inte sålde skivor men väl kassettband, som jag fick hans autograf på.
Jag tänker att jag och Lars ska ha ett vuxet förhållande till varandra den här gången, att jag får och faktiskt måste lyssna på annan musik också. Och sen tänker jag att jag ska dra på Söndermarken på repeat så jävla högt att om grannarna inte har vaknat än så kommer de garanterat göra det nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar