26 februari 2012

Vad en såndär redigerare tänker egentligen del 1

Hej alla. Bloggen har legat lågt ett tag eftersom jag själv legat lågt - i sjuksängen. Men jag tänkte, medan jag koncentrerar mig på att bli helt frisk, visa lite bilder. Bilder på ord kanske man kan säga. Som snart färdig journalist är jag svag för ord, språk och gärna när det är något slags fel på ord och språk.

Jag tänkte börja med att slå ett slag för redigerarrollen. Vad gör en redigerare undrar alla, varför kan du tänka dig att jobba som det nu när det är mycket coolare att skriva och ha halvfigursbylines? Tja, det är redigeraren som skriver det du läser, brukar jag säga, det är hon eller han som ruvar ur sig rubrikerna och mellanrubrikerna och i viss mån bildtexterna. Hon eller han är fyndiga på beställning även när de har en dålig dag. Det är hon eller han som rättar alla stav- och syftningsfel, synar i sömmarna och får skiten om något är fel. Det är hon eller han som tänker ut hur bilderna ska sitta på sidan för att balansen ska vara rätt och för att dina ögon ska röra sig på ett sätt som gör att du läser hela sidan. Och jo, redigeraren är journalist fast jobbar sämre arbetstider och har InDesign-kommandon i fingrarna. Lönen? Bättre än vad man får som nyutexad journalist. Är det kul då? Jo, faktum är att redigerarjobbet oftast är riktigt kul. Och många gånger också ganska svårt.

Sådär, då var det sagt.




















Såhär kan det se ut på en kultursida in the making.





















Trosbråk i världen. TT at its finest.





















Vill jag kontrollera dem?

Tjusningen, eller problemet eller hur man väljer att se det, med att jobba eller ha jobbat som redigerare är i förlängningen att man allt oftare upplever ett behov av att redigera hela världen. Man blir kanske överlag mer uppmärksam på ord helt enkelt. Man fnissar åt Namn och Nytt i DN (yrkeshumor?) och man fnissar åt sånt här:




















...och "lite annat gott":




















I nästa avsnitt av denna miniserie kommer vi dyka djupt ner i matmagasinet Allt om Mats arkiv. En orgie i layout, taskiga 80-talsannonser och dallrande bruna maträtter på bild utlovas redan nu.

07 februari 2012

Äntligen tillbaka! Middag för typ 30 kr del 3

Anledningarna kan vara lite olika. Antingen går du på Bondens Marknad och köper ett kilo purjolök eftersom det kostade lika mycket som ett halvt som du hade tänkt köpa (och de såg ju så fina ut). Eller så cyklar du med din ryggsäck i 25 minusgrader i en mellanstor stad i Norrland och handlar mer än du tänkt och alla grönsaker är dyra och från ett växthus i Holland -.alla utom purjolöken. Men du handlar ändå oplanerat mycket andra saker än du tänkt så att purjolöken får inte riktigt plats i väskan utan sticker upp lite. Så purjolöken fryser och slaknar direkt och blir ännu lite osexigare än den var från första stund.

Du har också en slatt vitt vin i kylen från för fjorton dagar sedan och ett paket vispgrädde eftersom det inte blev några semlor i helgen som du lite hade tänkt eftersom du ärligt talat var lite för b*kf*ull för att göra dem. Hur som helst - du måste laga något på all den här jädra purjolöken. Och då lagar du det här:

Världens enklaste och godaste purjolökssoppa
Till 2-3 portioner behövs:
1 stor purjolök
1 gul lök
2 vitlöksklyftor
smör
vatten
örtsalt
1 sked fransk senap
ev en skvätt vitt torrt vin
en skvätt vispgrädde

tärnad rökt bog eller kallrökt lax
bröd

Gör såhär: Skär all lök i bitar och svetta dem i smör i en kastrull. Täck med vatten och låt det koka upp. Tillsätt fransk senap, ev lite vin och salt. Koka mjukt. Mixa, tillsätt grädde och ev lite mer vatten och ge det ett snabbt uppkok igen. Toppa med fint hackad rökt bog eller lax. Klart. 



04 februari 2012

Det här skulle kunna handla om att bli lämnad

Den här texten skulle kunna handla om att bli lämnad. Den här texten skulle också kunna handla om en väldigt fin tradition. Det blir nog så att den kommer att handla om båda. 

Den kom till sist, den där dagen när det tog slut. Det vill säga, karriärerna krävde att en av oss flyttade långt långt härifrån och att onsdagsrutinen, alltså att äta middag tillsammans varje onsdag kl 19.00 spik, upphörde. 

Ända sedan Karin och jag blev grannar för snart 1,5 år sedan har vi försökt hålla fast vid det. Det har hänt, under hektiska studie- praktik- och utplaceringsperioder, att onsdagsmiddagen haft uppehåll, eller att den tillfälligt eliminerats till en delad matlådelunch eller en elvakaffe. Det har också hänt, i stället för eller utöver, att onsdagsmiddagen har blivit flerrätters på lördagskvällar. 

Onsdagsmiddagen har bestått av oändligt många olika saker, med en tvist av överraskning som gemensam nämnare.  Det har varit alltifrån rotfruktssoppan, blodpuddingen och strömmingen som egentligen passerat bäst före-datumet men som nog ändå skulle kunna funka - via kategorin "fyndlåda på när-Ica" som rökt sik och dito lammfiol - till som på sistone mer luxuösa inslag som halvtorra riesling-viner och krabba (mest för att testa de nya besticken), egenplockad svamp och råbiff på närskjuten älg. Ni fattar. 

Under onsdagsmiddagarna har diverse återkommande samtalsämnen diskuterats. Vill biffiga gymkillar ha  lika biffiga gymtjejer och tvärtom? Blir man mindre barnkär genom att undersöka fyraåringar som har öroninflammation?  När ska skrivtorkan släppa? Vad sa och gjorde den här och den här i dag? Vilken diagnos har man då? Ska man klippa sig? Varför? Varför inte? Och så vidare. 

Diskussionerna fortsatte gärna över en kopp te och en apelsin, vilket har varit den absolut vanligast förekommande efterrätten alla dessa onsdagar. Gärna med diverse mat-tv-program surrandes i bakgrunden  som genererat en hel del vällustigt kvidande kring Per Morbergs matlagning och kalkyler över  vad alla Jamie Olivers ingredienser till 30-minutersmiddag kostar. Egentligen. Sedan, framåt 21.30-tiden gick den ena hem de hundra metrarna. Och gick och lade sig för att känna hur ekorrhjulet långsamt snurrade igång igen.

Nu har jag levt en vecka utan den här rutinen. Det chanserade direkt förstås - där satt jag med en slarvpasta framför någon tv-serie precis så sent på kvällen som det aldrig borde bli men oftast blir ändå. Och framförallt - ingenting mitt i veckan urskiljde sig från alla andra dagar. Det är klart att jag är så lämnad och det är klart att det är tråkigt. 

Var jag vill komma med denna banala beskrivning av till synes banala aktiviteter är dels till slutsatsen att jag nog inte kan tänka mig ett större vardagsantiklimax än att ha lagat något jättegott och sedan äta upp det helt ensam, framför tv:n förstås så att jag knappt märker att jag alls äter förrän tallriken är tom, och dels att en fast punkt, rutin, tradition eller vad man vill kalla det i vardagen är bättre än ingen i en tillvaro av alla dessa ständiga val.

I förra veckan bodde Karin hos mig medan hon flyttade ut. Varje kväll hade hon middagen klar när jag kom hem. Allt var jättegott och vi drack bara goda viner och jag tänkte att det här är ju nästan som en fantasivärld. Det är såhär man borde ha det jämt, sa direktören i mig. Eller snarare, det borde vara en mänsklig rättighet att ha det så, att ha någon att dela sin middag med, om det så är stekt gröt som står på menyn. 


Men vi är duktiga på att sitta ensamma hemma hos oss själva i Sverige. Vi borde bli bättre på att träffas och i största enkelhet äta (vardags)middag tillsammans, men också på att gå ut och äta lite oftare.  Det måste ju inte vara jättedyrt och man måste inte bo i Stockholm för att kunna göra det. Men jag tror att för många känns det här med att bjuda över eller äta på restaurang som lite märkvärdigt och lite besvärligt. Tänk vad mycket roligare det skulle kunna vara om vi inte tänkte så.

Om matklubbar, mellanpriskrogar, entreprenörskap och mycket annat diskuterades på Årets Kock i en paneldebatt förra veckan. Eventet sändes live via webben och ligger fortfarande kvar. Extra kul att folk från Bastard och DuÅ här i Umeå medverkade! Man kan, för övrigt, med fördel spola fram någon timme i sändningen. 

Samma dag låg en färsk, stor kyckling i min kyl. Av den blev det den sista onsdagsmiddagen en pollo alla cacciatora, jägarens kyckling. Efter ett glas Campolietti  till det kändes livet fulländat. Prova själv


Hur ska man toppa det här?