19 september 2012

Gröt är grejen - puffen

När det är höst är det tänkt att allt ska dra igång igen med buller och brak. Det har det gjort även i år kan man säga. Även grötsäsongen. Från svårt ägg/omelettberoende är det nu ett grötsug som gäller varje morgon. Det måste ha något med värmen och en känsla av något rejält att göra.

Det finns otroligt mycket att säga om gröt. Till exempel att det är en mattrend som växt sig allt starkare under hela året och att min första grötupplevelse på restaurang kostade nästan 100 kronor och ändå inte var toppad med bladguld som jag hade förväntat mig. 

Snart kommer det handla mer om gröt på Stora tuggor. Tills dess kan du läsa om fin frukost (och ganska dyr gröt) här. 




15 juli 2012

Fredagsmys 2.0

Nu ska jag berätta hur man gör en av de godaste maträtterna i hela världen; man kokar knopparna av en tistel.


Den kan inte övervintra i kyligt klimat. Den kräver rikligt med vatten och tid för att bli genomkokt. Och så är den lite fin i kanten - i Spanien är den ursprungsskyddad i vissa regioner.

I grönsaksdisken eller på marknaden ser den allt annat än inbjudande ut, nästan lite arg. Och så lite förutsätter den sällskap av smör. Så kronärtskockan är sympatisk på många vis. 

Fredagsmys 2.0.
Till 1 person som huvudrätt eller 2-3 personer som förrätt:
1 kronärtskocka

Rumsvarmt smör
Olivolja
Salt
Smaksättning t ex citronsaft och - skal, vitlök, färska eller torkade örter, chiliflingor etc.

Gör såhär: 
Koka upp vatten i en stor kastrull och salta litegrann. Skär skaftet av kronärtskockan, ta ev bort fula blad och koka den mjuk (det tar längre tid än du tror!).

Vispa ihop lika delar rumsvarmt smör och olivolja. Salta och krydda efter tycke och smak.

Jag tänker att kronärtskockan är lite som grönsakernas krabba - den ser rätt konstig ut, man sitter länge och jobbar på att bli mätt genom att plocka loss små små bitar av den och sen doppar man eventuellt mjukdelarna i en sås. Och långsamt långsamt tar man sig in till det göttaste i mitten. 

02 juli 2012

Jag har inte glömt att jag har en blogg

Nej, det råkar bara bli så att först var det examen och sen semester och sen jobb och nu semester igen! Hörs snart.

05 juni 2012

Ett nästan episkt recept

Man får sällan exakta, eller alls, vettiga svar med mått och liknande, av kockar om hur man lagar en rätt. Jag är helt skyldig själv, jag mäter sällan och kan inte följa recept. I bästa fall får man en lapp skriven så slarvigt att det är omöjligt att se (har själv gjort), ibland får man en teckning fri att tolka (har också själv gjort). Men ibland har man tur och recepten man får tar sig en alldeles unik form, nästan som en berättelse. 

Min bror, civilingenjör och bosatt i Madrid sedan några år, är en riktig hejare på att göra tortilla de patata, en rätt som faktiskt gör succé på så gott som alla mindre och större kalas (nej, det här är inte Buffé du läser nu, även om du tror det!). Inte heller dum dagen efter.. Jag ska testa på journalisterna på examensfesten på fredag. 

Tortilla de patata
"Jaha, du ska göra taapas. Lägg märke till stavningen och det östgötska uttalet med betoning på a:et (det i första stavelesen alltså). Man brukar göra så här: ett ägg till varje potatis, låt oss säga medelstor potatis och vräk sedan i ett extra ägg (momsen) också så blir det bra. Två lök behöver du kanske inte men åtminstone en hyfsat stor. Vitlök kan du ju ta, men jag skulle nog rekommendera dig att låta bli. Blir godare utan vitlök, tycker jag. Se till att oljan täcker potatisen när du steker den (går ju bra att blanda oliv och någon billigare olja). Men du kan ju hälla bort en ganska stor del av oljan efter att du kastat ner den stekta potatisen i äggsmeten annars blir det nästan för flottigt. Du/ni får ju visserligen en fin och glänsande hy och slipper använda hudkräm några dagar efteråt, men det är godare med lite mer än lagom mycket fett så att säga. Dock inte mycket mer. Och glöm inte att salta ordentligt. Saltar du för lite tar den där lite söta löksmaken över, och det vill man inte. Den ska vara balanserad med en lagom sälta. (skrev jag det där???!!!). Nåja, nu ska jag ta mig en titt på några modifikationer till Airbus A380. Lycka till med taaapasen."


09 maj 2012

Förlåt Gud, men jag kommer nog aldrig riktigt gilla lever


Lever, onekligen en för evigt kontroversiell, känsloväckande råvara. "Blääää" är den spontana reaktionen hos många, inte minst hos dem som har leverbiff med pulverbaserad brunsås som ett otäckt skolbespisningsminne från någonstans i det norrländska inlandet. Andra har ställt sig mer frågande; vad ska jag laga det för?

Min holländska kompis Daphne, som gör en utbytestermin här nu, har på sistone pratat sig varm för den gotländska lammlever som hon till sin stora lycka hittat på stormarknaden. Om hur nyttig den är, hur mycket gotländskt gräs dessa  lyckliga lamm ätit och hur mycket kalk och mineraler och annat som är bra för oss deras lever därför innehåller. "It's the best meat you can eat!" säger Daphne, lite som i en reklamfilm. 

Jag vill inte hålla med om att det är kött, och självklart var jag, precis som de flesta andra antagligen skulle vara, ganska skeptisk när jag blev hembjuden till henne på levermiddag. Men samtidigt störde min inställning mig, för ska vi fortsätta äta djur som vi gör i dag så måste vi bli (ännu) bättre på att äta hela djuren. Jag vill väldigt gärna också, lite som en imagegrej ska väl erkännas, kunna rycka på axlarna och säga "vadå, klart jag äter lever, klart jag äter njure/tunga/hjärta/blod/svans" utan att känna minsta lilla äckel. Det känns rentav som en skyldighet om man på något sätt arbetar med eller kring mat, man ska liksom klara av det.

Så dags att öva. Daphne hade skivat levern tunt och fräst med smör och en curryblandning, lök och champinjoner. Till min egen stora förvåning - när jag väl accepterat konsistensen alltså - kom jag på mig själv med att tycka att det inte alls var så dumt och tog om två gånger. Kanske hade jag lärt mig att äta lever?

Jag köpte ett eget paket ett par dagar senare och gjorde, trodde jag, likadant. 





















Jag vet inte hur jag ska skriva nu utan att blanda in könsord och så. Faktum är att jag dragit på det här inlägget i flera dagar bara för att jag inte kommit på det. Kanske var jag inte på leverhumör i måndags helt enkelt, kanske hade jag inte skurit levern tillräckligt tunt, kanske är jag inte mentalt eller som människa mogen för att äta lever ensam en måndagskväll. Eller också var kanske min curry inte lika bra, det vill säga, kanske dolde inte min kryddning leversmaken lika bra. 

För det är nog där, handen på hjärtat, som en hel del av hemligheten med inälvsmat ligger. Socker, HP-sås, stark curry, äpplen, bacon, ja Daphne bjöd till och med på ketchup till (ingen missade väl det på bilden ovan??) - gör allt som står i din makt för att dämpa den där distinkta leversmaken och för att avleda uppmärksamheten från den lite... korta och främmande konsistensen! Annars kommer det här med lever aldrig att gå. 

Levern gick väl ändå ner med en sallad, lite ketchup och lite HP-sås. Kändes sådär och jag började fundera på, samtidigt som jag packade ihop hela två matlådor på det bruna eländet, om jag inte på ren pin tjiv skulle gå och äta kalvlever Anglais på nån finkrog snart bara för att... fan... lära mig. 

En av lådorna kom med till skolan nästa dag. Det var kortfilmsvisning på lunchen och lyset var släckt, vilket så att säga kändes som tur i oturen. För en gång skulle åt jag lunch ganska sakta och bredvid satt Daphne och såg förtjust ut. "I brought kidneys!" log hon. 

27 april 2012

Middag för typ 30 kronor del 4: Strömming utanför boxen

En av rätterna som man skulle laga upp på antagningsprovet till Restauranghögskolan var stekta strömmingsflundror, potatispuré och skirat smör. I min dåvarande värld hette puré mos och jag visste knappt vad skira betydde. Gert Klötzke petade lite i purén och sa att "det inte var det sämsta han hade sett här i dag - men inte det bästa heller". 

I dag har jag kompisar som nästan börjar gråta om de måste äta strömming och får något stressigt i blicken när jag pratar om inlagd sill. Själv kan jag äta det nästan hur mycket som helst. 

Frågan är bara varför man i så stor utsträckning alltid tillagar sillen och strömmingen på i stort sett samma sätt - antingen genom inläggningar (som visserligen kan varieras i det oändliga men ättiksinslaget består, så att säga) eller också genom att panera, smörsteka, servera med mos och kanske lingon och löksås och få en riktigt stadig matkoma som följd. Eller kanske rulla ihop dem i en låda med grädde, kaviar och dill. Inte heller dumt, men ger samma effekt. 

Jag är lite trött på den där matkoman. Den liksom handikappar mig rätt mycket i vardagen. Så jag struntade i smöret och skorpsmulorna och fräste strömmingsfiléerna med olivolja, vitlök och salt. 





















Strömming utanför boxen 
Till 1 portion behövs:
200-250 gram strömmingsfiléer
God olivolja

1-2 vitlöksklyftor
1 skiva rågsurdegsbröd (kanske av det här?)
1 näve ruccola
1/2 rödlök
Lite finhackat äpple
En gurka eller zucchini
Citron
Nymalen svartpeppar

Ev ärter och morötter till servering

Gör såhär: Dra skinnet av strömmingsfiléerna så att de delar sig i två. Skär vitlöken i mindre bitar. Hetta upp oljan i en panna och fräs filéer och vitlök några minuter tillsammans med lite salt. Strimla under tiden rödlök, gurka och äpple och lägg den tillsammans med salladen på brödet. Varva gräddfil, fisk och vitlök ovanpå. Toppa med pressad citron och nymalen svartpeppar (och glöm inte ställa ölen på kylning).



07 april 2012

Vad en såndär redigerare tänker egentligen del 3: Recepten mm

...och nu, äntligen, kommer sista blogginlägget som är relaterat till min examensuppsats, en uppsats som utgått ifrån Allt om Mat för att studera hur mat och måltider bidrar till konstruerandet av människors sociala identitet. Det här är kanske ett uppsatsämne som låter som lite hitte-på, men hade mat i dag bara handlat om att äta för att bli mätt, så hade det inte funnits tusentals bloggar om mat och folk hade inte lagt upp sina matbilder på Facebook och Instagram heller. Mat handlar om positionering, ett sätt att visa vem man är. Detta är så oerhört intressant att jag omöjligt någonsin kan släppa tanken på det. Hade det inte varit för att jag redan gått för många år på högskolan så hade jag kunnat tänka mig att sadla om till sociolog eller matetnolog, men nu får det lov att ligga på en amatörnivå istället. Som i den här bloggen.  

Låt oss börja med dagen. 




















Jag vet att det är påsk och så men tänk jultårtan från 1974, med härliga konserverade mandarinklyftor och halverade blå druvor uppepå, allt indränkt i en härlig gélé.



























Mer daller - en illröd liten pudding (oklart vad den innehåller, kanske fisk). 





















Eftersom det, som sagt, är påsk - Så kokar och steker man ägg.





















Innan vi går vidare med recepten, vill jag slå ett slag för konsumentjournalistiken som var central på 1970-talet. Tänk alla roliga, nya varor och tänk vad man fick lära sig. Och ofta är det fortfarande såhär som ovan med ganska mycket - praktiskt men dyrt - inte minst med en olivjulgran.






















Mer pinnar... och apropå jippon, slog det här?





















...eller något av det här?





















...eller det här?





















För den som har (påsk)semester kan det vara bra att veta att en bit kassler kan rädda hela veckan!





















...inte sommar riktigt än men kanske skulle till exempel lite kassler i en smörgås som "är fylld med allt som är gott" smaka...gott?





















Ja, Allt om Mat, och deras läsare, har genom åren verkligen bidragit med något till den svenska matkulturen till eftervärlden. Till exempel



























och



























"tycker det vore roligt att bjuda några gäster på detta"



























Men nu över, på allvar, till recepten. Här är mina favoriter:





















För järnets skull.





















Ett slag för den svenska fisken - proppad med ris och plommon!





















När det är festligt - halstrad ål med avocadosås!





















Något litet sött efter det kanske, exempelvis en varm banan med gul sås...



























Alkohol i grädde - alltid en succé!





















...eller också imponerar man helt enkelt med glass inuti en friterad pannkaka - komplett med hallonsås.

Och med detta hoppas jag nu, förutom att ha fått ny inspiration, att alla kommer ha en fortsatt riktigt glad påsk!




22 mars 2012

Men seriöst, varför har ingen sagt något?





















Smetana, syrad grädde. Ny last, skulle jag kalla det. Det vanligaste torde vara att ha det till borstj eller, som igår och i förrgår, till blinier. Gjorde stor succé men var en oändligt stor sats, vet inte hur vare sig jag eller receptmakerskan tänkte? Och framförallt, varför har ingen sagt något? Varför har jag inte ätit det här tillbehöret i hela mitt liv? Varför?

Från och med nu kommer jag nog ha syrad grädde på och i lite allt möjligt känns det som.

Smetana
3 dl grädde
2 msk ättikssprit (12%)

Gör såhär: Blanda ovispad grädde med ättikssprit och låt stå i rumstemperatur tills grädden tjocknat, minst 3 timmar. Kyl. Klart.

17 mars 2012

Vad en såndär redigerare tänker egentligen del 2: Den episka 80-talsreklamen

När jag läser Allt om Mat från mitten av 80-talet är det inte utan att jag blir lite stolt på något konstigt sätt. Tänk så mycket sjuka grejer man håll på med där i samma veva som man själv föddes. Stundtals. fanns. det. ingen. hejd. Det gäller recept, reportage och annonser. Uppslag med cigarettreklam, bastureklam, ett MITTUPPSLAG med annons för nya vrålfräscha åket Volvo 740, hemmasolarier att ha i gillestugan, reseannonser till Rivieran och mycket mycket annat. Allt om Mat var inte bara en tidning om mat - det var ett livsstilsmagasin. Precis som i dag egentligen, men graden av husmoderlighet över tidningen har minst sagt varierat under decennierna. Detta skulle jag kunna skriva en hel uppsats om, och faktum är att det är precis vad jag ägnar mig åt om dagarna nu.

Hursomhelst, i väntan på nästa säsong av Mad Men (snart, snart!) kan det vara bra att få kika lite på hur reklam kunde se ut förr i tiden:

Coca-Cola till exempel. Det hör till.






















Konserverad frukt - det bästa naturen kan erbjuda.























En härlig duk för alla tillfällen. Så att säga.



För den som alltid undrat vad som egentligen är skillnaden.

Vågar man?

Kul att gamla goda Dão fanns med redan på 70-talet.

En kopp välling gör att jag orkar ända till lunch. 
Kanske 80-talets fyndigaste?!

..."t ex exempel efter kvällskursen."
 



























































































































































Min personliga favorit, kanske lite för den lynchiga tonen.









































































Ok, allt för i dag! Nästa gång kommer några härliga middagstips dyka upp på den här sidan, till exempel halstrad ål med avocadosås. Stay tuned. 















































26 februari 2012

Vad en såndär redigerare tänker egentligen del 1

Hej alla. Bloggen har legat lågt ett tag eftersom jag själv legat lågt - i sjuksängen. Men jag tänkte, medan jag koncentrerar mig på att bli helt frisk, visa lite bilder. Bilder på ord kanske man kan säga. Som snart färdig journalist är jag svag för ord, språk och gärna när det är något slags fel på ord och språk.

Jag tänkte börja med att slå ett slag för redigerarrollen. Vad gör en redigerare undrar alla, varför kan du tänka dig att jobba som det nu när det är mycket coolare att skriva och ha halvfigursbylines? Tja, det är redigeraren som skriver det du läser, brukar jag säga, det är hon eller han som ruvar ur sig rubrikerna och mellanrubrikerna och i viss mån bildtexterna. Hon eller han är fyndiga på beställning även när de har en dålig dag. Det är hon eller han som rättar alla stav- och syftningsfel, synar i sömmarna och får skiten om något är fel. Det är hon eller han som tänker ut hur bilderna ska sitta på sidan för att balansen ska vara rätt och för att dina ögon ska röra sig på ett sätt som gör att du läser hela sidan. Och jo, redigeraren är journalist fast jobbar sämre arbetstider och har InDesign-kommandon i fingrarna. Lönen? Bättre än vad man får som nyutexad journalist. Är det kul då? Jo, faktum är att redigerarjobbet oftast är riktigt kul. Och många gånger också ganska svårt.

Sådär, då var det sagt.




















Såhär kan det se ut på en kultursida in the making.





















Trosbråk i världen. TT at its finest.





















Vill jag kontrollera dem?

Tjusningen, eller problemet eller hur man väljer att se det, med att jobba eller ha jobbat som redigerare är i förlängningen att man allt oftare upplever ett behov av att redigera hela världen. Man blir kanske överlag mer uppmärksam på ord helt enkelt. Man fnissar åt Namn och Nytt i DN (yrkeshumor?) och man fnissar åt sånt här:




















...och "lite annat gott":




















I nästa avsnitt av denna miniserie kommer vi dyka djupt ner i matmagasinet Allt om Mats arkiv. En orgie i layout, taskiga 80-talsannonser och dallrande bruna maträtter på bild utlovas redan nu.

07 februari 2012

Äntligen tillbaka! Middag för typ 30 kr del 3

Anledningarna kan vara lite olika. Antingen går du på Bondens Marknad och köper ett kilo purjolök eftersom det kostade lika mycket som ett halvt som du hade tänkt köpa (och de såg ju så fina ut). Eller så cyklar du med din ryggsäck i 25 minusgrader i en mellanstor stad i Norrland och handlar mer än du tänkt och alla grönsaker är dyra och från ett växthus i Holland -.alla utom purjolöken. Men du handlar ändå oplanerat mycket andra saker än du tänkt så att purjolöken får inte riktigt plats i väskan utan sticker upp lite. Så purjolöken fryser och slaknar direkt och blir ännu lite osexigare än den var från första stund.

Du har också en slatt vitt vin i kylen från för fjorton dagar sedan och ett paket vispgrädde eftersom det inte blev några semlor i helgen som du lite hade tänkt eftersom du ärligt talat var lite för b*kf*ull för att göra dem. Hur som helst - du måste laga något på all den här jädra purjolöken. Och då lagar du det här:

Världens enklaste och godaste purjolökssoppa
Till 2-3 portioner behövs:
1 stor purjolök
1 gul lök
2 vitlöksklyftor
smör
vatten
örtsalt
1 sked fransk senap
ev en skvätt vitt torrt vin
en skvätt vispgrädde

tärnad rökt bog eller kallrökt lax
bröd

Gör såhär: Skär all lök i bitar och svetta dem i smör i en kastrull. Täck med vatten och låt det koka upp. Tillsätt fransk senap, ev lite vin och salt. Koka mjukt. Mixa, tillsätt grädde och ev lite mer vatten och ge det ett snabbt uppkok igen. Toppa med fint hackad rökt bog eller lax. Klart. 



04 februari 2012

Det här skulle kunna handla om att bli lämnad

Den här texten skulle kunna handla om att bli lämnad. Den här texten skulle också kunna handla om en väldigt fin tradition. Det blir nog så att den kommer att handla om båda. 

Den kom till sist, den där dagen när det tog slut. Det vill säga, karriärerna krävde att en av oss flyttade långt långt härifrån och att onsdagsrutinen, alltså att äta middag tillsammans varje onsdag kl 19.00 spik, upphörde. 

Ända sedan Karin och jag blev grannar för snart 1,5 år sedan har vi försökt hålla fast vid det. Det har hänt, under hektiska studie- praktik- och utplaceringsperioder, att onsdagsmiddagen haft uppehåll, eller att den tillfälligt eliminerats till en delad matlådelunch eller en elvakaffe. Det har också hänt, i stället för eller utöver, att onsdagsmiddagen har blivit flerrätters på lördagskvällar. 

Onsdagsmiddagen har bestått av oändligt många olika saker, med en tvist av överraskning som gemensam nämnare.  Det har varit alltifrån rotfruktssoppan, blodpuddingen och strömmingen som egentligen passerat bäst före-datumet men som nog ändå skulle kunna funka - via kategorin "fyndlåda på när-Ica" som rökt sik och dito lammfiol - till som på sistone mer luxuösa inslag som halvtorra riesling-viner och krabba (mest för att testa de nya besticken), egenplockad svamp och råbiff på närskjuten älg. Ni fattar. 

Under onsdagsmiddagarna har diverse återkommande samtalsämnen diskuterats. Vill biffiga gymkillar ha  lika biffiga gymtjejer och tvärtom? Blir man mindre barnkär genom att undersöka fyraåringar som har öroninflammation?  När ska skrivtorkan släppa? Vad sa och gjorde den här och den här i dag? Vilken diagnos har man då? Ska man klippa sig? Varför? Varför inte? Och så vidare. 

Diskussionerna fortsatte gärna över en kopp te och en apelsin, vilket har varit den absolut vanligast förekommande efterrätten alla dessa onsdagar. Gärna med diverse mat-tv-program surrandes i bakgrunden  som genererat en hel del vällustigt kvidande kring Per Morbergs matlagning och kalkyler över  vad alla Jamie Olivers ingredienser till 30-minutersmiddag kostar. Egentligen. Sedan, framåt 21.30-tiden gick den ena hem de hundra metrarna. Och gick och lade sig för att känna hur ekorrhjulet långsamt snurrade igång igen.

Nu har jag levt en vecka utan den här rutinen. Det chanserade direkt förstås - där satt jag med en slarvpasta framför någon tv-serie precis så sent på kvällen som det aldrig borde bli men oftast blir ändå. Och framförallt - ingenting mitt i veckan urskiljde sig från alla andra dagar. Det är klart att jag är så lämnad och det är klart att det är tråkigt. 

Var jag vill komma med denna banala beskrivning av till synes banala aktiviteter är dels till slutsatsen att jag nog inte kan tänka mig ett större vardagsantiklimax än att ha lagat något jättegott och sedan äta upp det helt ensam, framför tv:n förstås så att jag knappt märker att jag alls äter förrän tallriken är tom, och dels att en fast punkt, rutin, tradition eller vad man vill kalla det i vardagen är bättre än ingen i en tillvaro av alla dessa ständiga val.

I förra veckan bodde Karin hos mig medan hon flyttade ut. Varje kväll hade hon middagen klar när jag kom hem. Allt var jättegott och vi drack bara goda viner och jag tänkte att det här är ju nästan som en fantasivärld. Det är såhär man borde ha det jämt, sa direktören i mig. Eller snarare, det borde vara en mänsklig rättighet att ha det så, att ha någon att dela sin middag med, om det så är stekt gröt som står på menyn. 


Men vi är duktiga på att sitta ensamma hemma hos oss själva i Sverige. Vi borde bli bättre på att träffas och i största enkelhet äta (vardags)middag tillsammans, men också på att gå ut och äta lite oftare.  Det måste ju inte vara jättedyrt och man måste inte bo i Stockholm för att kunna göra det. Men jag tror att för många känns det här med att bjuda över eller äta på restaurang som lite märkvärdigt och lite besvärligt. Tänk vad mycket roligare det skulle kunna vara om vi inte tänkte så.

Om matklubbar, mellanpriskrogar, entreprenörskap och mycket annat diskuterades på Årets Kock i en paneldebatt förra veckan. Eventet sändes live via webben och ligger fortfarande kvar. Extra kul att folk från Bastard och DuÅ här i Umeå medverkade! Man kan, för övrigt, med fördel spola fram någon timme i sändningen. 

Samma dag låg en färsk, stor kyckling i min kyl. Av den blev det den sista onsdagsmiddagen en pollo alla cacciatora, jägarens kyckling. Efter ett glas Campolietti  till det kändes livet fulländat. Prova själv


Hur ska man toppa det här?


29 januari 2012

Gafflar

Vad kan den här pastan heta? Stämgaffel?





















På tal om gaffel har jag nu testat min batteridrivna pastagaffel. Jag vet inte om jag är helt övertygad. Spenaten fastnade,löken ja, fetaosten nja, men spaghettin? Nja, jag tror jag måste öva på min teknik. Spaghettin snorde upp sig runt hela skaftet till sist och så var det ju det där med att stänga av snurret innan gaffeln stoppades i munnen. Som ni ser så finns det en liten "skjutknapp" att reglera snurrandet med.

Den naturliga följdfrågan är ju, har jag för lite att göra som sitter och leker med det här? Verkligen inte. Snarare har jag jättemycket som jag borde göra.

Pastan då? 
Till en person behövs:
En näve bladspenat
en rödlök i klyftor
2 vitlöksklyftor 
fetaost
några klyftor semitorkad tomat
salt
peppar

Gör såhär: Fräs allt i olivolja. Koka spaghettin al dente och vänd ner den och lite av pastavattnet. Servera med flingsalt och nymalen svartpeppar. Klart.
Tips! Särskilt om man åker skidor innan så är det här skitgott.

Såhär ser det ut ett par kilometer hemifrån mig. Och ja, det går även att åka
skidor till spåret ända från min ytterdörr. 

















24 januari 2012

Mina bästa julklappar?

I dag är det inte bara dagen före löning (för er som har lön alltså...) utan även exakt en månad sedan julafton. Den här julen fick jag inte bara en resa i cockpit till Teneriffa utan helt otroligt många andra fina julklappar jag inte visste att jag behövde och ville ha. 

Temat överlag var väl - som så sällan händer i vuxen ålder i julsammanhang - överraskningar. Till exempel kom Petter kom hem från USA och hade köpt det här till mig!




















Alltså baconplåster och en batteridriven spaghettigaffel, hur har jag kunnat leva utan det såhär länge?


























Jag lite väntar på att jag ska skära mig nu. Bacon är dessutom väldigt 2012.