Ett toppgastronomiskt F*ck You

I Ramundberget låter man maten ta tid – att njuta av måltiden tillsammans med andra i lugn och ro är helt centralt. Det kan ju spontant låta lite präktigt, nu när vi dessutom är i den snälla fjällvärlden. Men Agaton, den lilla krogen strax intill Mor Britas i Fjällgården, bevisar motsatsen med råge. 

Foto: Philip Lailani Öppna ett nytt fönster och se resten av bilderna 
medan du läser vidare genom att klicka här!

Man förstår det redan när bubbelspiralen i den knastertorra champagnen precis börjat snurra i glasen framför oss och vi serveras ytterst små friterade tunnbrödsstrutar fyllda med syrad grädde och Kalixlöjrom. Ingen människa kan bli mindre hungrig av en sådan start. Tur det, för därefter radas det upp en hel kavalkad ren lyx – Agatons friterade spaghettiboll, som egentligen är potatis, (med mer Kalixlöjrom!) känns redan som en klassiker och följs åt av bakat ostron, torskskinn med röding och en hög glaskopp med miniråbiff på häst badandes i brynt smör (och ännu mer Kalixlöjrom!).

Pilgrimsmussla med äggkräm och soppa på krasse, ostron och yuzu-
inlagd romsäck. Foto: Philip Lailiani.

Om vi nu ska gå in på den verkliga menyn, startar den med en pilgrimsmussla direkt från norska Hitra, serverad i sitt skal med en ljuvlig äggkräm. Medan vi slevar i oss med valfritt bestick – välfyllda ställ står framför oss – röker en av servitörerna buljong direkt sin i kanna på bordet,  som tillsammans med bland annat krasse, ostron och yuxuinlagd romsäck bildar en härlig träkåsa-slurk japansk dashi. 

Börjar det blir för mycket detaljer och skitnödigheter nu? No worries, nästa stopp är bara en macka. Till en minikavring bres pastej på lever från lokalbetande kalvar och Oviken-smör, otvivelaktigt topp tre i svenska smöreliten. Ingen rätt för den som deffar, om vi säger så, men dekadent gott till egna ölet Stoppa in den i Brita. 

Mer snusk: Nästa dryck, enligt vår middagsciseron tillika krögare Hampus Thunholm, är ett riktigt jävla liggavin. Och vi är många som mycket riktigt förförs av det halvtorra Rieslingvinet från Fritz Haag i Moseldalen i Tyskland. Efter en hasselnötspanerad kalvbräss med murklor faller vi också svårt för havskräftan avbränd med vitlök och märg, som vi doppar i droppar av svartrotkräm. 

Blodpudding med äpple och lingon. Foto: Philip Lailani

”Stenhårt stekt” blodpudding med lingonsorbet och äppelmos, och ”perfekt stekt” torsk har hamnat i magen, och vi är inte bara i mathimlen utan även framme vid huvudrätten. I bakgrunden utgör Deportees ”A Heart Like Yours In A Time Like This” det perfekta soundtracket till det möraste av reninnanlår. Den har bland annat sällskap av jordärtskocka, som kräm och som glödbakad, och en ytterst gullig liten ankleverkorv. Man behöver inte vara särskilt gråtmild för att fälla en tår här, det är sinnessjukt gott. Åtminstone blir det ovanligt tyst runt bordet och vi sväljer stora klunkar rött naturvin från Languedoc, presenterat som den sydfranska vinregionen ”där man kan rida häst, vara full och ha roligt”. 

Semla med varm råmjölk. Foto: Philip Lailani

Ostserveringen, en smältbakad camembert med plätt och hjortronsylt matchas med ett vin som får någon att önska att det gick att fotografera dofter, en efterföljande minisemla med varm råmjölk är garanterat säsongens praktexemplar och när vi ätit choklad med havtornssorbet och salt kolaglass samt sugit i oss de sista dropparna Sauternes, har vi praktiskt taget dött njutningsdöden. 

Restaurang Agaton är en charmigt kaxig fjällrebell med ett smakmässigt tvärsäkert kök. På Agaton ängslar man sig inte. Nog för att det händer att Hampus Thunholm med crew snor en idé här och var, men dels står de rakryggat för stölden, dels gör de till sist allting som de själva vill ändå. Att politiskt inkorrekta one-liners haglar från serveringshåll kvällen lång gör ingenting sämre. Ett toppgastronomiskt F*ck You, helt enkelt. 

Nästan lika bra som hemma

Häromdagen var pappa bjuden på middag på fancy Swedish Taste i Göteborg. Efteråt kom ett par sms med följande recension: 

"Middagen var nästan lika bra som den man får hemma. Halva förrätten suverän, huvudrätt medel, dessert första klass, liksom cognacen till kaffet. Serveringspersonalen tycker jag liknar fulingarna i nån gammal James Bondfilm från Sean Connerytiden. Varför?"

En krog man vill ligga med

Man hade ju hört lite om den. Läst lite om den. Tänkt att det blir säkert bra, särskilt med det sällskapet, men att det förmodligen inte är bättre än vad jag själv, någon i min familj eller någon av mina vänner skulle kunna laga ihop. Som vanligt.

Men ni vet, när man går in på ett ställe som ser ut som nåt gammalt själlöst antikvariat utifrån och så öppnar sig något som ser ut som en blandning av vardagsrum, slakteri, halvsjaskig sydeuropeisk restaurang, kök, grismuseum, vinkällare och fest? Där man får ett bord innan man hunnit tänka "service" trots att det är smockfullt och där man, precis när man satt sig, insett att man nog bara kan åka med ikväll, alla sina yrkesskador och allt sitt kontrollbehov till trots?

Ni vet, ett sånt där ställe som vegetarianer pratar sig varma om trots alla rätter med tunga, hjärta, blod, lever och svansar? Där det är så många grisinredningsprylar att man blir yr i huvudet men ändå börjar överväga att sätta upp de där skitfula tryne-handdukshängarna hemma som man fick någon gång i present?

Ni vet, när man sitter där och inte ens tänker fundera så mycket över vad man ska äta eftersom man dels redan börjar bli lite mätt av alla intryck, och dels för att man vet att allt garanterat är gott och dessutom rätt billigt. Där man inte behöver anstränga sig för att välja ett bra vin trots att fyra personer beställer helt olika rätter och där man får den godaste champagnen man någonsin druckit till fördrink?

Ni vet, ett sånt ställe där servitörerna naturligt har total koll? Servitörer som förmodligen skulle kunna välja om de ville vara med i en reklamkampanj för Synsam eller Calvin Klein? Där köket är öppet och alla kockar inte bara är jävligt duktiga utan förstås också jävligt snygga. Precis som diskaren, precis som klientelet, som knivarna, gafflarna, tallrikarna och träplankorna, kaffekopparna, servetterna och toaletten?

Ni vet, där varenda tugga, där allt man äter, är genuint gott och ärligt, perfekt i konsistens och smakkombinationer? Där kycklinglevern är för själen som en riktigt svindyr kräm är för ansiktet och gör att man måste dela på en likadan portion till? Där man nästan får en minneslucka av alla smakintryck, men egentligen minns allting från picklade rädisor via något glas Banyuls till en smaksked av perfekt citronsorbet?

Det var så det var, på Bastard i Malmö, den där kvällen i slutet av juli. Det finns inga bilder från den här kvällen men det är ändå ett minne att leva på alla de där dagarna då det bara regnar och man är i behov av att leva på just minnen.

Har ni vägarna förbi, gå in och ät en bit. I skrivande stund sitter jag 125,1 mil därifrån, har ätit gröt till middag tre kvällar den här veckan och funderar på hur jag ska knyta ihop mitt livs hittills längsta restaurangrecension. Jag tror det blir såhär: Bastard är en krog man vill ligga med. Om och om igen.

Hymlar man inte så kommer man undan

Ni har sett den. Ni har tänkt hmm, ska jag köpa den? Läs recensionen först:

Det räcker alltså inte. Det räcker inte med en skådespelarkarriär, TV-program, kokböcker, ölglas, en klädkollektion och att finnas som docka. Nu när han närmar sig slutet av den andra livsperioden bara måste Per Morberg sjösätta det här magasinet också, filosoferar han i ledaren.

Kort skulle man kunna beskriva det som en exakt hundra sidor tjock livsnjutarmanual om jakt, mat, stil och kultur, det vill säga allt som Morberg själv tycker om. Och om man inte hymlar med sina svagheter – såsom fåfänga – visar det sig snart att man kommer man undan med mycket inom dessa ramar. Inte minst med att själv pryda omslaget.

Morberg gör förstås inte hela jobbet själv. Med sig har han sin fru, flertalet namnkunniga skribenter, fotografer och en layoutavdelning som måste tycka att det är kul på jobbet. Att innehållsförteckningen är formgivet som ett kikarsikte sätter ribban. Rubriksättningen som sedan följer, med aliterationer och mer eller mindre medvetna ordvitsar (”tänk så mycket arbete det ligger bakom en jakt av den här kalibern”) är rakt igenom charmerande.

Visst ges läsaren inblick i klädkodens avsevärda betydelse (knickers!) under en fågeljakt och visst kunde de glassiga annonssidorna lika gärna ha kunnat sitta i miljonärsstidningen Connoisseur, men den som förväntat sig ett renodlat tweedgubbigt livsstilsmagasin får tänka om. Här kan man till exempel även läsa om en hummerlangares tillhåll och nog vattnas det i munnen över recepten på en trerätters med björksav som huvudingrediens.

Just när Magasin Morbergs första del börjar kännas som trivial, läsmässig bukfylla kommer artiklarna med karaktär och substans. Matskribenten Dag Hermelins kåseri om den närodlade matens villkor idag är mycket bra, liksom reportaget om helgbönder i New York.

89 kronor bränner säkert inte till lika mycket i plånboken hos målgruppen som hos undertecknad, så för det finns ingen större anledning till att vara orolig. Frågan är snarare hur länge Per Morbergs intressen och image räcker till för att fylla ett magasin fyra gånger per år och som ingen ännu sett i en Vad blir det för mat-repris.

I väntan på nästa utgåva, då Morberg lagar het mat på oljefat i Karibien, kanske just du hittar det här numret på en herrgårdstoalett med klinkers och golvvärme nära dig. Ta dig tid att bläddra lite i den då, det är det helt klart värt.

                                                                                                                                           HELENA JANSON