En amatör på Östermalm

Mitt hår är fortfarande blött efter att jag sprang Riddargatan fram. Jag visste i dåläget inte så mycket mer än att det regnade tilltagande, att jag hade boots med för hög klack och att jag, som journalistpraktikant på en hyfsat känd branschtidning för besöksnäringen hade fått uppdraget att lyssna på en presentation av en studie om krogrecensioner, som skulle äga rum i en vinkällare. Jag visste också att jag hade en stor fet kameraväska som skavde runt halsen och att jag hade jävligt bråttom.

Låt oss hoppa direkt till slutet, för det gillar jag. Vad har jag lärt mig i dag? brukar jag retoriskt och pedagogiskt fråga mig själv vid halv sex-snåret varje kväll, eller för den delen precis efter att jag gjort något sådär skämskuddepinsamt som tycks bli allt mer vanligt förekommande i min vardag. När jag varit sådär härligt prao-naiv som jag numera är för självmedveten för att dra nytta av och när jag hör mig själv någonstans långt inne säga för faaaan Helena, det där är ju journalistlektion ETT. Jo, då skulle jag svara såhär: 

- Att jag har lärt mig att kanske göra min research lite bättre, skulle jag svara. Till exempel i fråga om avstånd till saker, vilket sammanhang saker faktiskt är i och om möjligt vilken lokal det faktiskt är i. På Grevgatan 5 ligger den namnkunniga vinkällaren Grappe, som jag förstås borde ha läst på om lite grann.

- Att det är APpinsamt att komma in i ett sammanhang mitt i ett välkomsttal av Carl-Jan Granquist. Jag tror inte jag behöver utveckla. Lyckligtvis fick jag höra av en säker källa förra veckan att Carl-Jan själv är en notorisk tidsoptimist och han verkade trots allt vänlig. Om han såg ut och pratade i verkligheten precis som han gör i TV? Självklart.

- Att damer i 70-årsåldern med stram överläpp egentligen också bara är människor innerst inne. Även de som på ett helt otroligt paralyserande sätt kan be någon att "sitta stilla under presentationen för det är så besvärligt när du rör på dig", det vill säga sätter fast blixten på kameran och förgäves försöker ta några bilder i det där riktigt härliga vinkällarljuset.

- Att en riktigt bra krog känns igen på två sätt; att den alltid har en stor gryta buljong kokande på spisen och att lyxcanapéerna har egna pålägg. Förtydligande: "De där små smörgåsarna som är så skojiga att äta ska ha pålägg som inte finns på menyn i övrigt". Detta enligt Magdalena Ribbings egen utsago. För Magdalena Ribbing, hon var förstås också där. Inte läge att sätta armbågarna på bordet alltså.

- Och att hur intressant ett forskningsämne än är, så blir det aldrig kul med en Powerpoint, en laserpekare och innantilläsning av en rapport du precis har plöjt igenom. Jag hade faktiskt förväntat mig mer av Richard Tellström, måltidsforskaren som bland annat synts i Landet Brunsås på sistone.  

Jag smet därifrån när nästa talare påbörjade sitt laserpekande. Jag var stel i ryggen av att inte ha vågat röra mig på en timme, snorig av att inte ha vågat snyta mig och tandköttet sved under läppen av ett tuggummi jag inte vågat spotta ut.  

I nästa stund fann jag mig själv stå i en marmorbeklädd foajé (i vanliga kvarter kallas det trapphus), kanske var det Litauens ambassad eller något sådant, för att ta skydd mot spöregnet och ångestringa nyhetschefen för att säga att det här ser du, det här blir ännu ett riktigt sugigt praktikantknäck för en ond östermalmstant sade åt mig att inte röra mig och Carl-Jan var där och alla var där och jag dog av min amatörmässiga pinsamhet men kanske kan jag sätta ett litet litet plåster på såren om jag fixar bildtexten på vägen hem till den där andra grejen du bad mig om. Okej bra. 

Carl-Jan, Magdalena, ni erfarna, beundransvärda branschmänniskor och starka personligheter som jag hatar att jag någonstans älskar (eller var det tvärtom?); det var ju tråkigt att vårt första möte skulle bli såhär. Jag hoppas att ni fick något roligt att skratta åt till avecen senare i kväll och att vi ses under mer ordnade former en annan gång. Jag har i alla fall haft skitkul åt mig själv. 

Då stod han där och väntade

Är det medelåldern som närmar sig eller vad är det som gör att jag 1 sitter klistrad framför Skavlan i stort sett varje fredag och 2 ibland nästan fäller en tår av något som sägs eller görs i Skavlan.

Lugn, det är inte Carolas bisarra tolkning av Elvis jag tänker på. Men nu har det gått tre dagar sen jag såg det och jag kan fortfarande inte släppa inslaget med Björn Daelie och Philip Boit. Alltså berättelsen om hur en olympisk mästare i svinväder kan stå och vänta in siste man innan han tar emot sin medalj. Hur de sen blir bästa vänner och hur de följer varandra genom livet, typ.

Och detta inträffar i samma veva som snaran dras åt inför årets Öppet spår och därmed i samma veva som jag själv är ute och svintränar i svinväder ganska mycket och oftast helt motvilligt och på allvar börjar undra hur jag hade tänkt att det här ska gå vägen. Rent fysiskt tror jag inte det är någon fara - det är psyket jag är orolig för. Att inte bli less efter tre timmar. Då är man ju knappt i Evertsberg. Då gäller bara en sak, och det är att distrahera sig själv utav helvete. Eller ännu bättre, att någon annan gör det åt en.

"Var kom de där krafterna ifrån?" Jag hade någonstans kring den tröstlösa 54 km kvar!-skylten började staka med en teknik jag inte trodde fanns. "Jag vet inte", sade jag korthugget tillbaka, till någon som hade en grå R90-liknande dress och illorrange midjeväska som vittnade om Kortvasan 2005. Inte fan kunde någon börja vara trevlig och skoja nu, alltså det kunde bara inte vara möjligt.

Men sen plötsligt åkte vi, miltals, tillsammans. Under tystnad mest, men ändå. Tillsammans. Och lika plötsligt stack han. Kul Helena. Bra. Bra att du är så trevlig och charmig. Bra att du visar din uppskattning så bra. Bet ihop och för att göra en lång historia kort så kom jag i mål, hade sådär klassiskt ont och var så glad och lättad och grät nästan och det hade hunnit bli lite mörkt.

Då stod han där, min egen Björn Daelie. Han hade väntat i 20 minuter ungefär, för att gratulera när jag kom i mål. Tack, sade jag, vad kul. Men nu ska jag gå och duscha bussen går här nu ha det bra på väg hem till..? Stockholm.

NU SKA JAG GÅ OCH DUSCHA BUSSEN GÅR HÄR NU.

Alltså seriöst. Fel svar Helena. Rätt svar: JAG MÅSTE DUSCHA NU MEN KAN JAG FÅ DITT NUMMER SÅ TAR VI EN ÖL SEN.

Jag kommer aldrig hamna i Skavlans fåtöljer men ändå. Hur mycket har jag ångrat detta i ett helt år. Visst, man blir trött och dum i huvudet av att åka skidor i 10 timmar. Men jag kan fortfarande inte släppa hur jag bara sjasade bort, slarvade bort någon som varit snäll, rolig och omtänksam mot en helt galen brud som till varje pris skulle bevisa för sig själv att hon kan åka 9 mil skidor på samma dag.

Har inget namn, inget nummer, inget startnummer. Men jag tänker på vem-det-nu-var varenda gång jag åker skidor. Någon som känner någon med grå skiddress och en orange midjeväska från Kortvasan 2005? 1,75, grå skidor, från stockholmstrakten? Säkert?

Såhär gick det för övrigt förra året.

Men Hanna, det är ju du som gör mig lycklig

Jag vet faktiskt inte riktigt hur länge hon har funnits med mig. Men det måste ha börjat medan radion fortfarande var inställd på P3 om morgnarna och inte som nu, när jag går en journalistiiiikutbildning och därför gör bäst i att lyssna på P1 för att så ansträngningslöst som möjligt få höra "det viktigaste".

Då satt det iallafall en värmländska och gapade där. Och jag tänkte vilken tur att man inte är född i Värmland (utan i Östergötland, ehe..) och jag tänkte fy fan vad pinsam hon är och när ska de byta ut den där vikarien egentligen.

Sedan dök hon upp överallt. I DN Söndag mötte Hanna den och den och lärde sig det och det. Och hörde ni hennes sommarprat 2009 (tyvärr finns det inte kvar på webben! Varför?) om tiden på folkhögskolan i Kalix och slagsmålen med sina killar och alla insulinkänningar?

När jag läste Karlstad Zoologiska i våras sprutade kaffet ur näsborrarna av fnitter ett antal gånger. Jag visste inte att man kunde känna en sådan kärlek till djur och framför allt inte att man kunde umgås med djur på det sättet.

Bengt Ohlsson, som tråkigt nog blivit mysig och nästan lite gubbig på sistone, fick avlastning varannan vecka av Hanna. Sedan började hon skriva på Namn och Nytt och nu toppar hon med ett TV-PROGRAM också. Såg ni Jakten på Lyckan igår? När Hanna drack te med en av Sveriges rikaste damer? När hon utförde altruistiska handlingar och efteråt pustade ut i sin 740 och sade "det är jävligt tröttsamt att vara gullig och snäll"?

Hon lägger in en prilla och sjunger falskt, kramas med folk hon inte känner och har typ inte ens behå på sig vilket ju på SVT borde anses sjukt politiskt inkorrekt. Det kan bli bra det här. Kör hon utan manus undrar jag? Eller har de bestämt sig för att inte klippa programmet?

Jag vet inte i vilket medium hon gör sig bäst egentligen, men det fina är att hon ingenstans ber om ursäkt för sig själv. Hanna, jag kan tänka mig att ta ditt jobb sen. Och sluta leta, det är ju du som gör mig lycklig.