Det här skulle kunna handla om att bli lämnad

Den här texten skulle kunna handla om att bli lämnad. Den här texten skulle också kunna handla om en väldigt fin tradition. Det blir nog så att den kommer att handla om båda. 

Den kom till sist, den där dagen när det tog slut. Det vill säga, karriärerna krävde att en av oss flyttade långt långt härifrån och att onsdagsrutinen, alltså att äta middag tillsammans varje onsdag kl 19.00 spik, upphörde. 

Ända sedan Karin och jag blev grannar för snart 1,5 år sedan har vi försökt hålla fast vid det. Det har hänt, under hektiska studie- praktik- och utplaceringsperioder, att onsdagsmiddagen haft uppehåll, eller att den tillfälligt eliminerats till en delad matlådelunch eller en elvakaffe. Det har också hänt, i stället för eller utöver, att onsdagsmiddagen har blivit flerrätters på lördagskvällar. 

Onsdagsmiddagen har bestått av oändligt många olika saker, med en tvist av överraskning som gemensam nämnare.  Det har varit alltifrån rotfruktssoppan, blodpuddingen och strömmingen som egentligen passerat bäst före-datumet men som nog ändå skulle kunna funka - via kategorin "fyndlåda på när-Ica" som rökt sik och dito lammfiol - till som på sistone mer luxuösa inslag som halvtorra riesling-viner och krabba (mest för att testa de nya besticken), egenplockad svamp och råbiff på närskjuten älg. Ni fattar. 

Under onsdagsmiddagarna har diverse återkommande samtalsämnen diskuterats. Vill biffiga gymkillar ha  lika biffiga gymtjejer och tvärtom? Blir man mindre barnkär genom att undersöka fyraåringar som har öroninflammation?  När ska skrivtorkan släppa? Vad sa och gjorde den här och den här i dag? Vilken diagnos har man då? Ska man klippa sig? Varför? Varför inte? Och så vidare. 

Diskussionerna fortsatte gärna över en kopp te och en apelsin, vilket har varit den absolut vanligast förekommande efterrätten alla dessa onsdagar. Gärna med diverse mat-tv-program surrandes i bakgrunden  som genererat en hel del vällustigt kvidande kring Per Morbergs matlagning och kalkyler över  vad alla Jamie Olivers ingredienser till 30-minutersmiddag kostar. Egentligen. Sedan, framåt 21.30-tiden gick den ena hem de hundra metrarna. Och gick och lade sig för att känna hur ekorrhjulet långsamt snurrade igång igen.

Nu har jag levt en vecka utan den här rutinen. Det chanserade direkt förstås - där satt jag med en slarvpasta framför någon tv-serie precis så sent på kvällen som det aldrig borde bli men oftast blir ändå. Och framförallt - ingenting mitt i veckan urskiljde sig från alla andra dagar. Det är klart att jag är så lämnad och det är klart att det är tråkigt. 

Var jag vill komma med denna banala beskrivning av till synes banala aktiviteter är dels till slutsatsen att jag nog inte kan tänka mig ett större vardagsantiklimax än att ha lagat något jättegott och sedan äta upp det helt ensam, framför tv:n förstås så att jag knappt märker att jag alls äter förrän tallriken är tom, och dels att en fast punkt, rutin, tradition eller vad man vill kalla det i vardagen är bättre än ingen i en tillvaro av alla dessa ständiga val.

I förra veckan bodde Karin hos mig medan hon flyttade ut. Varje kväll hade hon middagen klar när jag kom hem. Allt var jättegott och vi drack bara goda viner och jag tänkte att det här är ju nästan som en fantasivärld. Det är såhär man borde ha det jämt, sa direktören i mig. Eller snarare, det borde vara en mänsklig rättighet att ha det så, att ha någon att dela sin middag med, om det så är stekt gröt som står på menyn. 

Men vi är duktiga på att sitta ensamma hemma hos oss själva i Sverige. Vi borde bli bättre på att träffas och i största enkelhet äta (vardags)middag tillsammans, men också på att gå ut och äta lite oftare.  Det måste ju inte vara jättedyrt och man måste inte bo i Stockholm för att kunna göra det. Men jag tror att för många känns det här med att bjuda över eller äta på restaurang som lite märkvärdigt och lite besvärligt. Tänk vad mycket roligare det skulle kunna vara om vi inte tänkte så.

Om matklubbar, mellanpriskrogar, entreprenörskap och mycket annat diskuterades på Årets Kock i en paneldebatt förra veckan. Eventet sändes live via webben och ligger fortfarande kvar. Extra kul att folk från Bastard och DuÅ här i Umeå medverkade! Man kan, för övrigt, med fördel spola fram någon timme i sändningen. 

Samma dag låg en färsk, stor kyckling i min kyl. Av den blev det den sista onsdagsmiddagen en pollo alla cacciatora, jägarens kyckling. Efter ett glas Campolietti  till det kändes livet fulländat. Prova själv. 

Hur ska man toppa det här?

Som en guldfisk

I Umeå kan man gå till skolan på tio minuter dörr till dörr. I Umeå kan man därefter gå ner till stan på ungefär 25 minuter. I Umeå uppenbarar sig kreativa idéer på rad på den promenaden så att det känns därför som att man ändå får någonting gjort. 

I Umeå finns bootsen man drömt om hela hösten - men inte orkat leta efter - till halva priset. I Umeå hittar man en rabattkupong i sin plånbok så att bootsen blir ännu billigare. I Umeå säger skomakaren ärligt att det inte är någon vits att laga dragkedjan på den gamla stöveln för att det är ingen mening för det kostar 400 kronor och den andra är förmodligen likadan. För i Umeå vill skomakaren kunna sova gott om natten. I Umeå tipsar skoaffärsexpediten vägg i vägg om en annan skomakare som kan sy ihop problemet för en spottstyver. Som grädde på shoppingmoset finns även den hutlöst dyra klänningen man fingrade på så man nästan dog före jul på rea i Umeå. Så i Umeå slår man till.  

I Umeå går man in på den Fantastiska Delin och pratar bort en halvtimme med en av ägarna utan att köpa något alls. Det blir som en lång intervju bara helt av sig självt och man får nytt hopp om kulinariskt liv i Umeå och Norrland. I Umeå kommer man på att det var länge sedan lunch och att man kanske borde köpa några nötter iallafall och då är det halva priset på nötterna på Konsum. I Umeå är så många kassor som behöver vara öppna öppna så det går snabbt.

I Umeå är det inte telefonkö dit man ska ringa. I Umeå är det just inte kö någonstans. I Umeå bjuds man på kaffe hos optikern och man är där tills problemet är löst. I Umeå säger inte heller optikern att de där bågarna verkligen var jättetuffa på mig.

I Umeå ler folk som man möter på gatan. I Umeå är det lagom mycket snö och lagom kallt och plogat. I Umeå snöar det snygga, mysiga snöflingor som lägger sig. I Umeå kan man gå till skidspåret på fem minuter.  I Umeå kan man faktiskt åka skidor till skidspåret eftersom det inte är grusat, sandat eller saltat. I Umeå är det lätt att hitta en gratisparkering på gatan. I Umeå är det inte tv-pejlaren som ringer på dörren på helgen utan en kompis som kommer oanmäld och bjuder in sig själv på kaffe. I Umeå kan man också på infall gå över till grannen på te en helt vanlig vardagskväll och det är inte konstigt. 

I Umeå har man plötstligt vettiga matvanor igen. I Umeå sköter sig hårlockarna liksom av sig självt. I Umeå kommer man inte hem försent varje kväll. I Umeå fixar kvartersvärden det frysta förrådsdörrslåset samma dag som man ber om det. Och i Umeå har de, sedan sist man var här, även äntligen byggt den där cykelbanan så att det tar cirka fem minuter till den jättelika träningsanläggningen där det så gott som alltid finns plats på favoritklasserna. 

Som en guldfisk glömmer man bort alla de här sakerna tills man kommer hit igen och liksom upptäcker att det står en jävligt snygg, trygg kossa där i båset. Man klappar henne på mulen och tycker att hon är ball och har fin färg och säger hej och hon tittar på en helt oimponerad och håller käften. Hon är inte så spännande kanske, men jag hoppas att vi kommer att komma överens ett sista slag nu, den där kossan och jag.

En amatör på Östermalm

Mitt hår är fortfarande blött efter att jag sprang Riddargatan fram. Jag visste i dåläget inte så mycket mer än att det regnade tilltagande, att jag hade boots med för hög klack och att jag, som journalistpraktikant på en hyfsat känd branschtidning för besöksnäringen hade fått uppdraget att lyssna på en presentation av en studie om krogrecensioner, som skulle äga rum i en vinkällare. Jag visste också att jag hade en stor fet kameraväska som skavde runt halsen och att jag hade jävligt bråttom.

Låt oss hoppa direkt till slutet, för det gillar jag. Vad har jag lärt mig i dag? brukar jag retoriskt och pedagogiskt fråga mig själv vid halv sex-snåret varje kväll, eller för den delen precis efter att jag gjort något sådär skämskuddepinsamt som tycks bli allt mer vanligt förekommande i min vardag. När jag varit sådär härligt prao-naiv som jag numera är för självmedveten för att dra nytta av och när jag hör mig själv någonstans långt inne säga för faaaan Helena, det där är ju journalistlektion ETT. Jo, då skulle jag svara såhär: 

- Att jag har lärt mig att kanske göra min research lite bättre, skulle jag svara. Till exempel i fråga om avstånd till saker, vilket sammanhang saker faktiskt är i och om möjligt vilken lokal det faktiskt är i. På Grevgatan 5 ligger den namnkunniga vinkällaren Grappe, som jag förstås borde ha läst på om lite grann.

- Att det är APpinsamt att komma in i ett sammanhang mitt i ett välkomsttal av Carl-Jan Granquist. Jag tror inte jag behöver utveckla. Lyckligtvis fick jag höra av en säker källa förra veckan att Carl-Jan själv är en notorisk tidsoptimist och han verkade trots allt vänlig. Om han såg ut och pratade i verkligheten precis som han gör i TV? Självklart.

- Att damer i 70-årsåldern med stram överläpp egentligen också bara är människor innerst inne. Även de som på ett helt otroligt paralyserande sätt kan be någon att "sitta stilla under presentationen för det är så besvärligt när du rör på dig", det vill säga sätter fast blixten på kameran och förgäves försöker ta några bilder i det där riktigt härliga vinkällarljuset.

- Att en riktigt bra krog känns igen på två sätt; att den alltid har en stor gryta buljong kokande på spisen och att lyxcanapéerna har egna pålägg. Förtydligande: "De där små smörgåsarna som är så skojiga att äta ska ha pålägg som inte finns på menyn i övrigt". Detta enligt Magdalena Ribbings egen utsago. För Magdalena Ribbing, hon var förstås också där. Inte läge att sätta armbågarna på bordet alltså.

- Och att hur intressant ett forskningsämne än är, så blir det aldrig kul med en Powerpoint, en laserpekare och innantilläsning av en rapport du precis har plöjt igenom. Jag hade faktiskt förväntat mig mer av Richard Tellström, måltidsforskaren som bland annat synts i Landet Brunsås på sistone.  

Jag smet därifrån när nästa talare påbörjade sitt laserpekande. Jag var stel i ryggen av att inte ha vågat röra mig på en timme, snorig av att inte ha vågat snyta mig och tandköttet sved under läppen av ett tuggummi jag inte vågat spotta ut.  

I nästa stund fann jag mig själv stå i en marmorbeklädd foajé (i vanliga kvarter kallas det trapphus), kanske var det Litauens ambassad eller något sådant, för att ta skydd mot spöregnet och ångestringa nyhetschefen för att säga att det här ser du, det här blir ännu ett riktigt sugigt praktikantknäck för en ond östermalmstant sade åt mig att inte röra mig och Carl-Jan var där och alla var där och jag dog av min amatörmässiga pinsamhet men kanske kan jag sätta ett litet litet plåster på såren om jag fixar bildtexten på vägen hem till den där andra grejen du bad mig om. Okej bra. 

Carl-Jan, Magdalena, ni erfarna, beundransvärda branschmänniskor och starka personligheter som jag hatar att jag någonstans älskar (eller var det tvärtom?); det var ju tråkigt att vårt första möte skulle bli såhär. Jag hoppas att ni fick något roligt att skratta åt till avecen senare i kväll och att vi ses under mer ordnade former en annan gång. Jag har i alla fall haft skitkul åt mig själv. 

Piffig - egentligen

Igår sminkade jag upp en kompis som skulle på fest. Vadå då tänker ni, det är väl vad tjejer gör på förfest eller. Jo, men nu är vi i vanliga fall klädda i bekväma funktionsplagg och har på sin höjd på oss deodorant när vi ses, så detta var kanske lite mer av ett skämt, ett experiment, som kom att bli verklighet.

Vi har pratat ganska mycket om det där, när vi suttit där i våra noppiga fleecetröjor och ätit näringsriktiga middagar tillsammans. Hur blev det såhär, hur och när blev man så bekväm, när förlorade man det där geuina intresset för att liksom hålla någon slags konstant okej lägstanivå på klädsel, eventuell make-up och frisyr? Vi vet inte. Det enda svaret vi brukar komma fram till är att "man bor i Umeå liksom".  "Men jag tänker ju att du ÄR piffig. Egentligen." har jag hört på annat håll, och så den här förstås: "Men Helena vi KAN ju vara snygga - om vi vill."

Sagt och gjort. Med hela mitt sminkartilleri (jag har märkligt nog en hel del) tog jag mig an detta projekt med lika stor noggrannhet som jag hade lagt på ett layoutjobb under åtta timmar tidigare på dagen. Mineralpuder, kajal, gröna ögonskuggor med pärlemor... - oj jag känner redan här att det finns ett oändligt antal tonårstjejer därute som bloggar om det här mycket bättre än jag men låt oss fortsätta - bronzer, ögonbrynspenna och så mascara för att få till de där riktigt onaturliga transafransarna.

Sen var det stopp. "I don't do lips" sade min kompis som ju vanligtvis föredrar ullfrotté framför nylonstrumpa och också jag insåg att jag fick lägga band på min entusiasm över sminkets alla möjligheter. Men då hade hon ändå ögon större än Anne Hathaways och det rådde inget tvivel om att hon var så in i helvete nöjd. Och hon var så in i helvete snygg.

Finkappan och skorna åkte på - dold talang för någon som gått så många mil i Birkenstock att så obesvärat gå i klackskor! - och så drog hon iväg på fest. Själv gick jag hem, tog på mig pjamas och tittade på Eric Saade. Någon som tyvärr inte bor här längre ringde, pratade minnen och galenskap och drack sprit på distans i två timmar. Det var så kul att jag aldrig hann få dåligt samvete över att jag inte lockade håret och gick på eftersläpp. Så orkade jag inte heller. Ja förlåt Gud, men så var det.

Sms  från min kompis klockan 10.23: "Jag trippar hemåt nu..." Fortfarande så in i helvete nöjd. Och jag med. Man är rätt piffig. Egentligen.

Då stod han där och väntade

Är det medelåldern som närmar sig eller vad är det som gör att jag 1 sitter klistrad framför Skavlan i stort sett varje fredag och 2 ibland nästan fäller en tår av något som sägs eller görs i Skavlan.

Lugn, det är inte Carolas bisarra tolkning av Elvis jag tänker på. Men nu har det gått tre dagar sen jag såg det och jag kan fortfarande inte släppa inslaget med Björn Daelie och Philip Boit. Alltså berättelsen om hur en olympisk mästare i svinväder kan stå och vänta in siste man innan han tar emot sin medalj. Hur de sen blir bästa vänner och hur de följer varandra genom livet, typ.

Och detta inträffar i samma veva som snaran dras åt inför årets Öppet spår och därmed i samma veva som jag själv är ute och svintränar i svinväder ganska mycket och oftast helt motvilligt och på allvar börjar undra hur jag hade tänkt att det här ska gå vägen. Rent fysiskt tror jag inte det är någon fara - det är psyket jag är orolig för. Att inte bli less efter tre timmar. Då är man ju knappt i Evertsberg. Då gäller bara en sak, och det är att distrahera sig själv utav helvete. Eller ännu bättre, att någon annan gör det åt en.

"Var kom de där krafterna ifrån?" Jag hade någonstans kring den tröstlösa 54 km kvar!-skylten började staka med en teknik jag inte trodde fanns. "Jag vet inte", sade jag korthugget tillbaka, till någon som hade en grå R90-liknande dress och illorrange midjeväska som vittnade om Kortvasan 2005. Inte fan kunde någon börja vara trevlig och skoja nu, alltså det kunde bara inte vara möjligt.

Men sen plötsligt åkte vi, miltals, tillsammans. Under tystnad mest, men ändå. Tillsammans. Och lika plötsligt stack han. Kul Helena. Bra. Bra att du är så trevlig och charmig. Bra att du visar din uppskattning så bra. Bet ihop och för att göra en lång historia kort så kom jag i mål, hade sådär klassiskt ont och var så glad och lättad och grät nästan och det hade hunnit bli lite mörkt.

Då stod han där, min egen Björn Daelie. Han hade väntat i 20 minuter ungefär, för att gratulera när jag kom i mål. Tack, sade jag, vad kul. Men nu ska jag gå och duscha bussen går här nu ha det bra på väg hem till..? Stockholm.

NU SKA JAG GÅ OCH DUSCHA BUSSEN GÅR HÄR NU.

Alltså seriöst. Fel svar Helena. Rätt svar: JAG MÅSTE DUSCHA NU MEN KAN JAG FÅ DITT NUMMER SÅ TAR VI EN ÖL SEN.

Jag kommer aldrig hamna i Skavlans fåtöljer men ändå. Hur mycket har jag ångrat detta i ett helt år. Visst, man blir trött och dum i huvudet av att åka skidor i 10 timmar. Men jag kan fortfarande inte släppa hur jag bara sjasade bort, slarvade bort någon som varit snäll, rolig och omtänksam mot en helt galen brud som till varje pris skulle bevisa för sig själv att hon kan åka 9 mil skidor på samma dag.

Har inget namn, inget nummer, inget startnummer. Men jag tänker på vem-det-nu-var varenda gång jag åker skidor. Någon som känner någon med grå skiddress och en orange midjeväska från Kortvasan 2005? 1,75, grå skidor, från stockholmstrakten? Säkert?

Såhär gick det för övrigt förra året.

Superläckert!

Nu ska vi inte helt oväntat om mat. Och väder och vind och vad dyrt det har blitt här i schwei...Umeå.

Jag gick, i hopp om att få lite inspiration och förströelse, i citykärnans matbutiker. Jag hittade en man som lät som Kalsonglägemannen som jag tjuvlyssnade på en lång stund. Sedan hittade jag det här:

Är det inte läckert?!

Språkfascisten noterar. Vet ni förresten varför "årets kock cremé fraiche" kostar nästan dubbelt så mycket som vanlig dito? För han har kommit på den briljanta idén att blanda i exklusiva ingredienser som dill, svartpeppar och vinäger! Classy!

Lite lektyr. Jag blev så himla lässugen, tänk en hel tidning med bara nyandliga reportage om massa fenomen som man inte förstår.

...och så en produkt som jag ändå måste prova någon gång, och som faktiskt påminner mig om varför jag ändå någonstans älskar Norrland.

Jag köpte faktiskt ingenting i den här affären. Däremot gick jag till en annan affär och köpte precis de sakerna jag alltid köper och kände mig precis lika ridgid som vanligt. Just nu står - surprise - ännu en improviserad deg på jäsning, fullproppad med majskorn, durum och råg. Om det blir bra kan det hända att receptet dyker upp inom kort.

När skickade du knäckebröd på posten senast?

Ja här sitter jag och skriver inlägg på ajfownen för första gången.  

Vilket är lite ironiskt med tanke på vad jag tänkte skriva.

Det här med att alltid vara uppkopplad. Att kunna få till sin dag exakt så som man vill på slimmat tidsschema. Det här med att alltid kunna välja allt jämt, ta ställning, vara en Fri Individ. Att allt ska vara så Upp Till En Själv.

Jag tycker oftast att det är jättefint och jättebra och demokratiskt och visst är jag sur nu när datorn kraschat ner för tredje gången och allt inte kommer bli som jag tänkte rent praktiskt och tidsmässigt den här veckan (och det brukar den ju visserligen inte bli ändå). 

Men strax innan jul stod jag och kunde inte välja färg på mina egna lakan när jag skulle bädda rent. Gröna? Blå? Blommor? Ränder? Vad var mest jul liksom?

Så löjligt och banalt men jag kunde knappt välja pålägg på frukostmackan. Jag kunde inte välja om jag skulle se film, tv eller kanske bara surfa. För jag hade för många val. Min hjärna och förnuft höll på att brinna upp av att ägna 75% av sin kapacitet till att välja allt. Överallt och hela tiden. Målet med alla val verkar vara att Optimera Sitt Liv. Och ju mer jag optimerar mitt liv, desto mer obeslutsam blir jag. 

Varje dag matas jag full med slagorden multimedial och tidsobunden och uppdaterad och webben och individen individen individen. och Nischa Dig. 

Så därför har jag börjat med ett motgift. Jag... bejakar. Jag bejakar allt som går lite långsamt. Som är lite gammaldags och lite töntigt. Och nästan viktigast av allt - ser till att göra något varje dag som verkligen inte går att lösa via en dator. 

Jag älskar gammelmedia till exempel. En morgontidning i papper. En liten batteridriven radio varpå det endast rattas in Sveriges Radio. Linjärt tv-tittande på SVT. Att passa en tid för att se ett tv-program är lite.. ja jag tror det är 'mysigt' jag far efter.  

Sen gillar jag garn. Jag brygger kaffe 'för hand' ner i en termos och jag är lite sur för att vi inte har mangel i tvättstugan.

Idag skickade jag för övrigt iväg ett presentpaket med hembakat knäckebröd till Någon med Posten. Det var tålamodskrävande, tidskrävande och högst omodernt. Hur jag känner mig efter ett sånt projekt?

Lugn och tillfredsställd. Jag kan rekommendera det.