Sen bestämde hon om sig

Oj oj oj så mycket fin skidåkning det varit idag. På TV alltså. Jag brukar inte vara den som prioriterar bort DN:s söndagsbilaga i första taget och jag brukar inte heller vara den som står framför TV:n och skriker KOM IGEN NU DÅ av ren rädsla för att en tjeck skulle ta hem det före en svensk.

Men nu har det alltså hänt. Det har också hänt att jag i samband med detta börjat studera en hel del sportjournalistik. Jag gillar det mer och mer. Dramatiken. Åsikterna. Och känslorna. Och givetvis gillar jag när vuxna män i trikåer grinar i direktsänd TV. Brink och Northug. Vad de grinade.

Jag grinade nästan lite också. Åtminstone så reste sig nackhåren en aning när jag hörde den bekanta sången La ra ram tam tam ta radadadada la ra ram tam ta lalalalaaa...

Själv kom jag aldrig i mål. Och det berodde mest på att jag inte ens kom till start. Kanske var det den berömda väggen som tjurskallen slog i huvudet i. Kanske var det ett virus. Kanske var det lika delar av allt och lite till. Jag bestämde mig och sedan bestämde jag om mig, som min vän Josefina så fint sade vid ett väl valt tillfälle en gång för länge sen. Josefina däremot, hon åkte Öppet Spår för första gången på dryga 8,5 timme. Hade jag varit med hade hon antagligen åkt ännu fortare, mest för att markera.

Jag älskar Josefina, men i träningssammanhang har vi aldrig varit bra för varandra. Ingen ger någonsin med sig, ingen erkänner heller den totala utmattning som en sådan inställning oftast leder till och det har alltid varit mer regel än undantag att resultatet blivit vansinnesfärder och benhinneinflammationer. Jag har dessutom alltid fått stryk. Men det brukar bli bra historier efteråt när, så att säga, såren har läkt.

En annan bekant åkte sitt första Öppet Spår på respektingivande 5 timmar och 40 minuter. Men samma kille åkte sin första vätternrunda på 8 timmar nånting såatteh.

På tal om det - det här är ju på intet vis en träningsblogg men jag börjar överväga en satsning på Vätternrundan - 2112. Någon som är sugen? Min fina Trek hänger där i förrådet och bara väntar på barmark. Man behöver inte bestämma sig nu men tänk på att det aldrig heller är för sent att bestämma om sig.

Då stod han där och väntade

Är det medelåldern som närmar sig eller vad är det som gör att jag 1 sitter klistrad framför Skavlan i stort sett varje fredag och 2 ibland nästan fäller en tår av något som sägs eller görs i Skavlan.

Lugn, det är inte Carolas bisarra tolkning av Elvis jag tänker på. Men nu har det gått tre dagar sen jag såg det och jag kan fortfarande inte släppa inslaget med Björn Daelie och Philip Boit. Alltså berättelsen om hur en olympisk mästare i svinväder kan stå och vänta in siste man innan han tar emot sin medalj. Hur de sen blir bästa vänner och hur de följer varandra genom livet, typ.

Och detta inträffar i samma veva som snaran dras åt inför årets Öppet spår och därmed i samma veva som jag själv är ute och svintränar i svinväder ganska mycket och oftast helt motvilligt och på allvar börjar undra hur jag hade tänkt att det här ska gå vägen. Rent fysiskt tror jag inte det är någon fara - det är psyket jag är orolig för. Att inte bli less efter tre timmar. Då är man ju knappt i Evertsberg. Då gäller bara en sak, och det är att distrahera sig själv utav helvete. Eller ännu bättre, att någon annan gör det åt en.

"Var kom de där krafterna ifrån?" Jag hade någonstans kring den tröstlösa 54 km kvar!-skylten började staka med en teknik jag inte trodde fanns. "Jag vet inte", sade jag korthugget tillbaka, till någon som hade en grå R90-liknande dress och illorrange midjeväska som vittnade om Kortvasan 2005. Inte fan kunde någon börja vara trevlig och skoja nu, alltså det kunde bara inte vara möjligt.

Men sen plötsligt åkte vi, miltals, tillsammans. Under tystnad mest, men ändå. Tillsammans. Och lika plötsligt stack han. Kul Helena. Bra. Bra att du är så trevlig och charmig. Bra att du visar din uppskattning så bra. Bet ihop och för att göra en lång historia kort så kom jag i mål, hade sådär klassiskt ont och var så glad och lättad och grät nästan och det hade hunnit bli lite mörkt.

Då stod han där, min egen Björn Daelie. Han hade väntat i 20 minuter ungefär, för att gratulera när jag kom i mål. Tack, sade jag, vad kul. Men nu ska jag gå och duscha bussen går här nu ha det bra på väg hem till..? Stockholm.

NU SKA JAG GÅ OCH DUSCHA BUSSEN GÅR HÄR NU.

Alltså seriöst. Fel svar Helena. Rätt svar: JAG MÅSTE DUSCHA NU MEN KAN JAG FÅ DITT NUMMER SÅ TAR VI EN ÖL SEN.

Jag kommer aldrig hamna i Skavlans fåtöljer men ändå. Hur mycket har jag ångrat detta i ett helt år. Visst, man blir trött och dum i huvudet av att åka skidor i 10 timmar. Men jag kan fortfarande inte släppa hur jag bara sjasade bort, slarvade bort någon som varit snäll, rolig och omtänksam mot en helt galen brud som till varje pris skulle bevisa för sig själv att hon kan åka 9 mil skidor på samma dag.

Har inget namn, inget nummer, inget startnummer. Men jag tänker på vem-det-nu-var varenda gång jag åker skidor. Någon som känner någon med grå skiddress och en orange midjeväska från Kortvasan 2005? 1,75, grå skidor, från stockholmstrakten? Säkert?

Såhär gick det för övrigt förra året.

Mental träning

Det är fredag kväll. Klockan har blivit lite för mycket. Du är trött och lite gnällig och vill att Någon ska laga mat till dig och att Någon skall säga till dig det gör inget, du behöver inte. Men du har ju bestämt dig, du ska ut.

Det snöar. Det blåser. Du har dåligt batteri i pannlampan så du ser knappt spåret som iallafall inte syns eftersom det har snöat igen. Du kan just i detta nu tänka dig tusen saker som är roligare än det här. VARFÖR. Du har inget fäste. Du har inget glid. Du fryser. Snoret rinner. Det är uppför. Det är ännu mer uppför. Sen är det nerför och du får staka för att ta dig fram. Det här suger. Du har inget flås och du har åkt tre kilometer.

Du blir omskejtad. Det är okej, så är det ju. Sen blir du omåkt i uppförsbacken som förresten knappt ens är en uppförsbacke av elit dit och atlet dit och du tänker att det är ju själva fan att någon mer åkare ens är ute i det här.

Du fipplar med din telefon som även är musikspelare och som bara väntar på att bli fuktskadad innanför jackan. Du har fått ett SMS som säger att en före detta kollega serverar Ola Salos bord ikväll och att han är vegan och svinsnygg. Det här suger verkligen. Så du åker på ren trots ett varv till innan du tar dig nerför berget och hem.

Då kommer du på att du glömde din tröja högst upp. Du orkar inte med dig själv. Du tänker att det man inte har i benen får man ha i armarna. Eller var det tvärtom. Du tänker att du åkte för lite och borde åka mer, till exempel imorgon när träden där i skogen talar till dig igen för ikväll var de verkligen tysta.

Så du gör det. Du ägnar halva lördagen åt tre mil skidor i dagsljus och solsken och allting stämmer. Du tänker att det svåraste egentligen inte är åka, utan att packa ihop sig, dra åt pjäxorna och komma iväg. Precis som det alltid, alltid har varit.