När det börjar lukta jävel i surdegsburken

Ja då har det alltså hänt. Har varit och tummat på det tidigare men aldrig orkat. Men nu bubblar det i burkarna hemma. Och luktar jävel gör det också, precis som det ska.

Jag började med en rågsur. Det gick ju bra, tyckte jag. Och bakade mitt första helt jästfria bröd (varning för lite lyteskomik alla hemmabagare): 

Ser ut som något som hade kunnat medverka i ett läskigt barnprogram. Bara på ena sidan dock.

Även om det var bra, riktigt syrlig och god rågsmak kunde jag ju inte nöja mig här. Jag skärpte till mig och bakade det här, ett ljust bröd på rågsurdeg:

En riktigt seg, elastisk deg som faktiskt gjorde som jag ville! Är långt ifrån renlärig vad gäller knådning, sträckning, vikning och rundrivining...

...men provade ändå några olika former.

Blev betydligt bättre som ni ser denna gången, rustik smak och fin skorpa. Som godis fast bättre!

Här är ännu ett exempel på vad jag tycker är den främsta tjusningen med surdegsbakningen, nämligen att man (eller jag, än så länge) aldrig riktigt vet vilken form brödet tänkt ta. Det här runda korgjästa brödet bestämde sig för en kraftig bullig.. utväxt? åt bara ett håll. Ja, varför inte.

Så blev det ju förstås en vetesurdeg också. Vetesurdeg har alltid blivit grön och luddig för mig tidigare men nu ville även den sig! Hurra!

Jag vet, man har nördat in rejält när man blir glad av bubblig sörja som luktar typ spya (förlåt att jag sa det). Men jag står alla gånger för det när jag kan dra upp ugnen på max och cirka tio minuter senare servera livets mest optimala pizza till middag!

Recepten då? Nej, de är naturligtvis inte mina egna. Allt och lite till om surdeg hittar du ju förstås här. Och till sist en liten varning. Surdegar är som hundar, iPhones, bilar, pojkvänner.. De kommer ta din tid och din uppmärksamhet och kärlek och du kommer försent till jobbet och skolan för du kommer komma på att du måste mata dem precis i den sekunden som du ska låsa ytterdörren. Men precis som allt det där andra så är de alldeles fantastiska.

Radio Nowhere

Just som man lärt sig InDesign på en okej nivå så är det dags för ljudredigeringsprogrammet Pro Tools. Det är säkert jättebra och jätteanvändbart och om ungefär tre dagar kommer jag inte förstå hur jag kunnat leva utan det.

Just nu tänker jag däremot mest att det är bäst att glömma att det finns iallafall till imorgon och - eftersom det är lillördag eller för att man helt enkelt kan bli jäkla sugen på choklad, socker, fett och vispad grädde ibland - slänga upp ytterligare ett recept. En kladdkaka, tro det eller ej, som jag gjorde i halv sats (betungande att äta kladdkaka flera gånger i rad!) och som satt där den skulle. Av naturliga skäl finns inga bilder på underverket - den tog slut för fort.

1,5 dl råsocker

1 ägg

75 g smör eller Bregott, gärna extrasaltat

lite salt

0,75 dl vetemjöl

3 msk kakao

Lättvispad grädde

Krossad, mörk och gärna rätt så bitter choklad

Ev krossad rostad sötad mandel

Gör såhär:

Smält smöret medan du rör ihop övriga ingredienser. Smörj eller lägg bakplåtspapper i en liten form, ca 12x12 cm. Häll i smeten och grädda i ca 20 min i 175 grader. Bäst blir det om kakan är riktigt rinnig när den tas ut!

Krossa choklad och mandel. Rosta ev mandeln i en torr het panna någon minut. Servera kakan med lättvispad grädde och krosset över.

Till sist: Såhär känns det när jag jobbar med ljud och radio .

För snål för att slänga gröt

Det som inte blir bröd, det blir kompost. I den ordningen går det allt som oftast hemma hos mig. Bara så att ni vet, alla ni som suttit här och ooh aaah vilket gott BRÖD. Öl, kaffe, gröt, potatis - kan det bli bröd...?

Oftast kan det ju det.

Det finns vissa likheter mellan min relation till deg och bakning som det gör mellan Solsidan-Fredde och grillning. Med risk för att låta som ett livsstilsmagasin här nu, men någon gång på helgen så kalljäser det i min kyl så det blir färskt bröd till frukost. Det blir i stort sett alltid bra. Jag fattar inte varför inte alla bakar så. Jämt.

Ungefär såhär gjorde jag den här helgen:

Till ca 16 bullar:

15 g jäst

ca 2 dl vatten

2 tsk salt

lite sirap

lite yoghurt (10%)

lite olja

lite sirap

kall gröt (1 dl rågflingor, 2 dl vatten)

avsvalnad skållning på 1 dl vetekross, 1 dl rågkross och 3,5 dl vatten

lika delar fint rågmjöl och vetemjöl tills degen är "lagom"

Gör såhär:

Kör helst degen i degblandare, gärna ganska länge. Jäs 20-30 min. Kavla ut den ca 1,5 cm tjock och stansa ut runda kakor. Nagga med gaffel. Jäs under bakduk i kylen över natten.

Ställ plåten ovanpå spisen medan ugnen går upp i temperatur, 225 grader. Grädda kakorna 12 minuter. Frukost!

Om jag var min hemmafru del 1

Sade jag att jag har jobbat som bagare?

Drabbades i ett slag av högmod och fick för mig att baka en helt vanlig sockerkaka. Hittade långt inne i ett skåp en silikonform som jag säkert fått i något prenumerationspaket för länge sedan.

Tydligen ska man smörja en silikonform. Jag trodde det var själva grejen, anledningen för fetträdda moderna husfruar att överhuvudtaget ha silikonformar - att silikonformar ens finns - att inte behöva smörja dem.

 Men då vet jag det. I fortsättningen ska jag smörja och bröda enligt hemkunskapens alla regler och kanske även ha lite mer respekt för själva konsten att baka en sockerkaka. Det är inte så himla enkelt som man kanske tror.

Och nu är det tid för lite pretentiöst bakbloggeri

Imorse kom jag på mig själv med att applådera och spontanjubla när jag läste tidningen. Och anledningen till det var inte att DN hade delat ut sina gulddrakar till precis rätt ställen (vilket jag i och för sig också tyckte, kind of) utan för en viss text. Texten handlade om det här:

...och det här:

..alltså det här:

Kafé-gulddraken utdelades alltså för tredje gången till Petite France. Spontant tänker jag men är det inte ganska dålig fantasi som det blir så - i Umeå skulle det vara förståerligt - men i Stockholm? Jo kanske. Eller så är det så att folk i allmänhet fortfarande inte fattar 1 vad de håller på med själva och 2 vad folk faktiskt vill ha.

Jag var på Petite France för första (och enda hittills ska väl erkännas) för ganska precis två år sedan. Det var stökigt och trångt och lördag och en hel del barnvagnar och dunjackor och lokalen var liksom.. skum. Som en labyrint. Min kompis Petter, som nyligen hade gjort något projektarbete på Petite France och vurmade en hel del om stället, och vi delade lite svennigt på en ost- skinkbaguette och kaffe och en bulle med ett franskt namn jag inte kommer ihåg.

Jag har ett inte okomplicerat förhållande till Frankrike och allt som är franskt och då har jag ändå verkligen försökt, försööökt, länge och väl med alltifrån år av franskastudier till parisweekends till att bo och jobba i Frankrike till att servera dyrbordeaux-er på jobbet. Men visst hade Petter hittat rätt den här gången - brödet var GUDOMLIGT. Till och med servicefascisten i mig måste tillstå att att personalen var helt föredömligt avslappnat supertrevliga och tillmötesgående. 

Så förutom att själva artikeln om Petite France var klockren så blev jag antagligen så glad för att någon som verkligen förtjänar det får ett pris. Och oavsett om det är ett välmedvetet imagebyggande av Sebastian Boudet själv eller inte så måste jag också konstatera att Ernst Kirschteiger har fått en tuff konkurrent i fråga om att bli citerad på disktrasor, tändsticksaskar och annat på Designtorget:

"Jäst är som anabola steroider för bröd /.../ Jag älskar tanken på en massa mikroorganismer som skapar luft i brödet när de kämpar för att överleva. /.../ Eftersom jag har många surdegar igång samtidigt kan jag fokusera på bakningen, som innebär döden för degen och födelsen för ett bröd."

I helgen har jag själv ett ganska stort och pilligt bakprojekt på gång. Jag vet inte om jag direkt kommer lägga ner min själ i varje bröd. Men jag ska iallafall, som Boudet, klappa degen lite och säga "hej då" till dem när de åker in i ugnen.