Det här skulle kunna handla om att bli lämnad

Den här texten skulle kunna handla om att bli lämnad. Den här texten skulle också kunna handla om en väldigt fin tradition. Det blir nog så att den kommer att handla om båda. 

Den kom till sist, den där dagen när det tog slut. Det vill säga, karriärerna krävde att en av oss flyttade långt långt härifrån och att onsdagsrutinen, alltså att äta middag tillsammans varje onsdag kl 19.00 spik, upphörde. 

Ända sedan Karin och jag blev grannar för snart 1,5 år sedan har vi försökt hålla fast vid det. Det har hänt, under hektiska studie- praktik- och utplaceringsperioder, att onsdagsmiddagen haft uppehåll, eller att den tillfälligt eliminerats till en delad matlådelunch eller en elvakaffe. Det har också hänt, i stället för eller utöver, att onsdagsmiddagen har blivit flerrätters på lördagskvällar. 

Onsdagsmiddagen har bestått av oändligt många olika saker, med en tvist av överraskning som gemensam nämnare.  Det har varit alltifrån rotfruktssoppan, blodpuddingen och strömmingen som egentligen passerat bäst före-datumet men som nog ändå skulle kunna funka - via kategorin "fyndlåda på när-Ica" som rökt sik och dito lammfiol - till som på sistone mer luxuösa inslag som halvtorra riesling-viner och krabba (mest för att testa de nya besticken), egenplockad svamp och råbiff på närskjuten älg. Ni fattar. 

Under onsdagsmiddagarna har diverse återkommande samtalsämnen diskuterats. Vill biffiga gymkillar ha  lika biffiga gymtjejer och tvärtom? Blir man mindre barnkär genom att undersöka fyraåringar som har öroninflammation?  När ska skrivtorkan släppa? Vad sa och gjorde den här och den här i dag? Vilken diagnos har man då? Ska man klippa sig? Varför? Varför inte? Och så vidare. 

Diskussionerna fortsatte gärna över en kopp te och en apelsin, vilket har varit den absolut vanligast förekommande efterrätten alla dessa onsdagar. Gärna med diverse mat-tv-program surrandes i bakgrunden  som genererat en hel del vällustigt kvidande kring Per Morbergs matlagning och kalkyler över  vad alla Jamie Olivers ingredienser till 30-minutersmiddag kostar. Egentligen. Sedan, framåt 21.30-tiden gick den ena hem de hundra metrarna. Och gick och lade sig för att känna hur ekorrhjulet långsamt snurrade igång igen.

Nu har jag levt en vecka utan den här rutinen. Det chanserade direkt förstås - där satt jag med en slarvpasta framför någon tv-serie precis så sent på kvällen som det aldrig borde bli men oftast blir ändå. Och framförallt - ingenting mitt i veckan urskiljde sig från alla andra dagar. Det är klart att jag är så lämnad och det är klart att det är tråkigt. 

Var jag vill komma med denna banala beskrivning av till synes banala aktiviteter är dels till slutsatsen att jag nog inte kan tänka mig ett större vardagsantiklimax än att ha lagat något jättegott och sedan äta upp det helt ensam, framför tv:n förstås så att jag knappt märker att jag alls äter förrän tallriken är tom, och dels att en fast punkt, rutin, tradition eller vad man vill kalla det i vardagen är bättre än ingen i en tillvaro av alla dessa ständiga val.

I förra veckan bodde Karin hos mig medan hon flyttade ut. Varje kväll hade hon middagen klar när jag kom hem. Allt var jättegott och vi drack bara goda viner och jag tänkte att det här är ju nästan som en fantasivärld. Det är såhär man borde ha det jämt, sa direktören i mig. Eller snarare, det borde vara en mänsklig rättighet att ha det så, att ha någon att dela sin middag med, om det så är stekt gröt som står på menyn. 

Men vi är duktiga på att sitta ensamma hemma hos oss själva i Sverige. Vi borde bli bättre på att träffas och i största enkelhet äta (vardags)middag tillsammans, men också på att gå ut och äta lite oftare.  Det måste ju inte vara jättedyrt och man måste inte bo i Stockholm för att kunna göra det. Men jag tror att för många känns det här med att bjuda över eller äta på restaurang som lite märkvärdigt och lite besvärligt. Tänk vad mycket roligare det skulle kunna vara om vi inte tänkte så.

Om matklubbar, mellanpriskrogar, entreprenörskap och mycket annat diskuterades på Årets Kock i en paneldebatt förra veckan. Eventet sändes live via webben och ligger fortfarande kvar. Extra kul att folk från Bastard och DuÅ här i Umeå medverkade! Man kan, för övrigt, med fördel spola fram någon timme i sändningen. 

Samma dag låg en färsk, stor kyckling i min kyl. Av den blev det den sista onsdagsmiddagen en pollo alla cacciatora, jägarens kyckling. Efter ett glas Campolietti  till det kändes livet fulländat. Prova själv. 

Hur ska man toppa det här?