Ett toppgastronomiskt F*ck You

I Ramundberget låter man maten ta tid – att njuta av måltiden tillsammans med andra i lugn och ro är helt centralt. Det kan ju spontant låta lite präktigt, nu när vi dessutom är i den snälla fjällvärlden. Men Agaton, den lilla krogen strax intill Mor Britas i Fjällgården, bevisar motsatsen med råge. 

Foto: Philip Lailani Öppna ett nytt fönster och se resten av bilderna 
medan du läser vidare genom att klicka här!

Man förstår det redan när bubbelspiralen i den knastertorra champagnen precis börjat snurra i glasen framför oss och vi serveras ytterst små friterade tunnbrödsstrutar fyllda med syrad grädde och Kalixlöjrom. Ingen människa kan bli mindre hungrig av en sådan start. Tur det, för därefter radas det upp en hel kavalkad ren lyx – Agatons friterade spaghettiboll, som egentligen är potatis, (med mer Kalixlöjrom!) känns redan som en klassiker och följs åt av bakat ostron, torskskinn med röding och en hög glaskopp med miniråbiff på häst badandes i brynt smör (och ännu mer Kalixlöjrom!).

Pilgrimsmussla med äggkräm och soppa på krasse, ostron och yuzu-
inlagd romsäck. Foto: Philip Lailiani.

Om vi nu ska gå in på den verkliga menyn, startar den med en pilgrimsmussla direkt från norska Hitra, serverad i sitt skal med en ljuvlig äggkräm. Medan vi slevar i oss med valfritt bestick – välfyllda ställ står framför oss – röker en av servitörerna buljong direkt sin i kanna på bordet,  som tillsammans med bland annat krasse, ostron och yuxuinlagd romsäck bildar en härlig träkåsa-slurk japansk dashi. 

Börjar det blir för mycket detaljer och skitnödigheter nu? No worries, nästa stopp är bara en macka. Till en minikavring bres pastej på lever från lokalbetande kalvar och Oviken-smör, otvivelaktigt topp tre i svenska smöreliten. Ingen rätt för den som deffar, om vi säger så, men dekadent gott till egna ölet Stoppa in den i Brita. 

Mer snusk: Nästa dryck, enligt vår middagsciseron tillika krögare Hampus Thunholm, är ett riktigt jävla liggavin. Och vi är många som mycket riktigt förförs av det halvtorra Rieslingvinet från Fritz Haag i Moseldalen i Tyskland. Efter en hasselnötspanerad kalvbräss med murklor faller vi också svårt för havskräftan avbränd med vitlök och märg, som vi doppar i droppar av svartrotkräm. 

Blodpudding med äpple och lingon. Foto: Philip Lailani

”Stenhårt stekt” blodpudding med lingonsorbet och äppelmos, och ”perfekt stekt” torsk har hamnat i magen, och vi är inte bara i mathimlen utan även framme vid huvudrätten. I bakgrunden utgör Deportees ”A Heart Like Yours In A Time Like This” det perfekta soundtracket till det möraste av reninnanlår. Den har bland annat sällskap av jordärtskocka, som kräm och som glödbakad, och en ytterst gullig liten ankleverkorv. Man behöver inte vara särskilt gråtmild för att fälla en tår här, det är sinnessjukt gott. Åtminstone blir det ovanligt tyst runt bordet och vi sväljer stora klunkar rött naturvin från Languedoc, presenterat som den sydfranska vinregionen ”där man kan rida häst, vara full och ha roligt”. 

Semla med varm råmjölk. Foto: Philip Lailani

Ostserveringen, en smältbakad camembert med plätt och hjortronsylt matchas med ett vin som får någon att önska att det gick att fotografera dofter, en efterföljande minisemla med varm råmjölk är garanterat säsongens praktexemplar och när vi ätit choklad med havtornssorbet och salt kolaglass samt sugit i oss de sista dropparna Sauternes, har vi praktiskt taget dött njutningsdöden. 

Restaurang Agaton är en charmigt kaxig fjällrebell med ett smakmässigt tvärsäkert kök. På Agaton ängslar man sig inte. Nog för att det händer att Hampus Thunholm med crew snor en idé här och var, men dels står de rakryggat för stölden, dels gör de till sist allting som de själva vill ändå. Att politiskt inkorrekta one-liners haglar från serveringshåll kvällen lång gör ingenting sämre. Ett toppgastronomiskt F*ck You, helt enkelt. 

Som en guldfisk

I Umeå kan man gå till skolan på tio minuter dörr till dörr. I Umeå kan man därefter gå ner till stan på ungefär 25 minuter. I Umeå uppenbarar sig kreativa idéer på rad på den promenaden så att det känns därför som att man ändå får någonting gjort. 

I Umeå finns bootsen man drömt om hela hösten - men inte orkat leta efter - till halva priset. I Umeå hittar man en rabattkupong i sin plånbok så att bootsen blir ännu billigare. I Umeå säger skomakaren ärligt att det inte är någon vits att laga dragkedjan på den gamla stöveln för att det är ingen mening för det kostar 400 kronor och den andra är förmodligen likadan. För i Umeå vill skomakaren kunna sova gott om natten. I Umeå tipsar skoaffärsexpediten vägg i vägg om en annan skomakare som kan sy ihop problemet för en spottstyver. Som grädde på shoppingmoset finns även den hutlöst dyra klänningen man fingrade på så man nästan dog före jul på rea i Umeå. Så i Umeå slår man till.  

I Umeå går man in på den Fantastiska Delin och pratar bort en halvtimme med en av ägarna utan att köpa något alls. Det blir som en lång intervju bara helt av sig självt och man får nytt hopp om kulinariskt liv i Umeå och Norrland. I Umeå kommer man på att det var länge sedan lunch och att man kanske borde köpa några nötter iallafall och då är det halva priset på nötterna på Konsum. I Umeå är så många kassor som behöver vara öppna öppna så det går snabbt.

I Umeå är det inte telefonkö dit man ska ringa. I Umeå är det just inte kö någonstans. I Umeå bjuds man på kaffe hos optikern och man är där tills problemet är löst. I Umeå säger inte heller optikern att de där bågarna verkligen var jättetuffa på mig.

I Umeå ler folk som man möter på gatan. I Umeå är det lagom mycket snö och lagom kallt och plogat. I Umeå snöar det snygga, mysiga snöflingor som lägger sig. I Umeå kan man gå till skidspåret på fem minuter.  I Umeå kan man faktiskt åka skidor till skidspåret eftersom det inte är grusat, sandat eller saltat. I Umeå är det lätt att hitta en gratisparkering på gatan. I Umeå är det inte tv-pejlaren som ringer på dörren på helgen utan en kompis som kommer oanmäld och bjuder in sig själv på kaffe. I Umeå kan man också på infall gå över till grannen på te en helt vanlig vardagskväll och det är inte konstigt. 

I Umeå har man plötstligt vettiga matvanor igen. I Umeå sköter sig hårlockarna liksom av sig självt. I Umeå kommer man inte hem försent varje kväll. I Umeå fixar kvartersvärden det frysta förrådsdörrslåset samma dag som man ber om det. Och i Umeå har de, sedan sist man var här, även äntligen byggt den där cykelbanan så att det tar cirka fem minuter till den jättelika träningsanläggningen där det så gott som alltid finns plats på favoritklasserna. 

Som en guldfisk glömmer man bort alla de här sakerna tills man kommer hit igen och liksom upptäcker att det står en jävligt snygg, trygg kossa där i båset. Man klappar henne på mulen och tycker att hon är ball och har fin färg och säger hej och hon tittar på en helt oimponerad och håller käften. Hon är inte så spännande kanske, men jag hoppas att vi kommer att komma överens ett sista slag nu, den där kossan och jag.

Piffig - egentligen

Igår sminkade jag upp en kompis som skulle på fest. Vadå då tänker ni, det är väl vad tjejer gör på förfest eller. Jo, men nu är vi i vanliga fall klädda i bekväma funktionsplagg och har på sin höjd på oss deodorant när vi ses, så detta var kanske lite mer av ett skämt, ett experiment, som kom att bli verklighet.

Vi har pratat ganska mycket om det där, när vi suttit där i våra noppiga fleecetröjor och ätit näringsriktiga middagar tillsammans. Hur blev det såhär, hur och när blev man så bekväm, när förlorade man det där geuina intresset för att liksom hålla någon slags konstant okej lägstanivå på klädsel, eventuell make-up och frisyr? Vi vet inte. Det enda svaret vi brukar komma fram till är att "man bor i Umeå liksom".  "Men jag tänker ju att du ÄR piffig. Egentligen." har jag hört på annat håll, och så den här förstås: "Men Helena vi KAN ju vara snygga - om vi vill."

Sagt och gjort. Med hela mitt sminkartilleri (jag har märkligt nog en hel del) tog jag mig an detta projekt med lika stor noggrannhet som jag hade lagt på ett layoutjobb under åtta timmar tidigare på dagen. Mineralpuder, kajal, gröna ögonskuggor med pärlemor... - oj jag känner redan här att det finns ett oändligt antal tonårstjejer därute som bloggar om det här mycket bättre än jag men låt oss fortsätta - bronzer, ögonbrynspenna och så mascara för att få till de där riktigt onaturliga transafransarna.

Sen var det stopp. "I don't do lips" sade min kompis som ju vanligtvis föredrar ullfrotté framför nylonstrumpa och också jag insåg att jag fick lägga band på min entusiasm över sminkets alla möjligheter. Men då hade hon ändå ögon större än Anne Hathaways och det rådde inget tvivel om att hon var så in i helvete nöjd. Och hon var så in i helvete snygg.

Finkappan och skorna åkte på - dold talang för någon som gått så många mil i Birkenstock att så obesvärat gå i klackskor! - och så drog hon iväg på fest. Själv gick jag hem, tog på mig pjamas och tittade på Eric Saade. Någon som tyvärr inte bor här längre ringde, pratade minnen och galenskap och drack sprit på distans i två timmar. Det var så kul att jag aldrig hann få dåligt samvete över att jag inte lockade håret och gick på eftersläpp. Så orkade jag inte heller. Ja förlåt Gud, men så var det.

Sms  från min kompis klockan 10.23: "Jag trippar hemåt nu..." Fortfarande så in i helvete nöjd. Och jag med. Man är rätt piffig. Egentligen.

Dom kallar det förtroende

Jag står under min bil, som är upphissad i taket. Bilmeken tänder en cigg och börjar byta olja. Exploderar jag inte nu, så exploderar jag fan aldrig, tänker jag.

Han pratar om rosthålet precis under förarsätet. Ett rosthål som tycks ha växt exponentiellt sedan förra besiktningen. Det måste åtgärdas och han kan inte göra det, säger han. Men han kan ringa över svetsarn från andra sidan gårdsplanen.

Svetsarn tänder en cigg därunder bilen och inspekterar rosthålet. Jo, det kan han ordna men just nu är han uppe i en verkstadsflytt så kanske inte just idag eller imorgon och helst inte heller i övermorgon. Pratar vi tre- eller fyrsiffrigt, frågar jag, som aldrig kommer iväg på någon spontan restresa eftersom jag har en bil från -89 som kräver sina årliga tusenlappar i underhåll. Svetsarn drar ett halsbloss tänker en stund för att liksom räkna efter nollorna. Troligtvis fyrsiffrigt.

Det kommer annat emellan och inte förrän några veckor senare får jag tid och möjlighet att ta mig tillbaka till bilmeken. Inte tänkte jag ju på mobilnummer och såna grejer, detta var ju en muntlig överenskommelse. Men jag har flyt och svetsarn är på plats i sin nya verkstad där på andra sidan gårdsplanen. Han verkar inte ens registrera att jag borde bett om ursäkt för att jag inte kom när jag skulle. Ska du ha skjuts nånstans frågar han. Inte för att han skulle åt det hållet men det är ju alltid roligt att köra lite bil och inte skulle jag väl gå hem heller. Jag accepterar erbjudandet.

Bankomaten fungerar inte och svetsarn tar inte kort, säger han när han hämtar upp mig på överenskommen plats ett par dagar senare. "Nej, men tänk inte på det, du kan väl svänga förbi någon gång sen när det passar", säger han och jag tror inte mina öron.

Så går bilen åter igenom besiktningen utan anmärkning. Lika mycket förundras jag över det som att det fortfarande finns något i vårt samhälle som inte kan köpas för pengar. Jag tror dom kallar det förtroende. Alltså det att det verkar finnas människor som helt förbehållslöst och bekymmerslöst litar på folk de inte känner. Men hur kan de veta? Hur kan de leva med sig själva? Och var kommer det ifrån? Sådant är helt otroligt för en person med så långt utvecklat kontrollbehov som jag.

Förtroendet - samvetets kusin från landet. Jag älskar det. Jag har fortfarande inte betalat för övrigt. Men jag ska, i veckan.

När tjälen går ur

Har ni också känt den, den där mentala permafrosten? Jag vill minnas att den kom i början av november, fyra månader sedan, och tog ett stadigt nackgrepp om hela tillvaron. Försatte marken, dygnen, i en femgradig motlutning. Ackompanjerade vardagen med först ljudlösa, men sedan ljudliga suckar inför allt, stort som smått. Vakna? Suck. Laga frukost? Suck. Klä på sig. Stor suck. Suck suck suck.

Jag trodde att jag var van vid vinter, jag som bott i fjällen och allt där det kunde snöa i mitten av juni om det skulle vara så. Jag trodde jag var vän med snön och vinden och kylan och att jag hade härdat efter tre vintrar i Umeå.

Men man glömmer så lätt. Varendaste år, bara för att jag flyttat härifrån och kommit tillbaka otaliga gånger, så glömmer jag hur det är. Man får ju inte säga det högt för det hjälper inte och man har ju någonstans valt att bo här men.

Det är ju stundtals v.i.d.r.i.g.t. 

Därför var det så skönt i förra veckan när små små nyanser började förändras. Plötsligt vaknade jag innan klockan och tänkte att jag dör av rastlöshet här i sängen om jag inte stiger upp nu. !!! De där märkliga regnljuden var inte grannen utan tö. Solen sken in och skrek STÄDA. Jag cyklade till skolan och det var helt omöjligt eftersom att det var som att cykla i smör. Men det gjorde inget. För när jag kom fram var alla glada, alla var snälla mot varandra och ingen var ens hälften så störig som de hade varit de senaste fyra månaderna.

När jag kom hem ville jag lyssna på skämmig musik typ Pamela med Toto eller Bryan Adams, Sting och Rod Stewart tillsammans. Jag hade plötsligt för mycket energi för att kunna kanalisera den. Jag hade stundtals lite svårt att äta. Det kändes som något slags förstadium till förälskelse och så känns det än.  

Är det hopp som det kallas? Ska man hoppas på v-ordet? Eller ska det bli snöstorm till helgen?

Nu har har pratat klart om vädret för alltid på den här bloggen. Jag vill bara säga förlåt till alla som har utsatts för mitt vinter-mode. Det är bara det att nackgreppet har varit jävligt stadigt det här året.

Superläckert!

Nu ska vi inte helt oväntat om mat. Och väder och vind och vad dyrt det har blitt här i schwei...Umeå.

Jag gick, i hopp om att få lite inspiration och förströelse, i citykärnans matbutiker. Jag hittade en man som lät som Kalsonglägemannen som jag tjuvlyssnade på en lång stund. Sedan hittade jag det här:

Är det inte läckert?!

Språkfascisten noterar. Vet ni förresten varför "årets kock cremé fraiche" kostar nästan dubbelt så mycket som vanlig dito? För han har kommit på den briljanta idén att blanda i exklusiva ingredienser som dill, svartpeppar och vinäger! Classy!

Lite lektyr. Jag blev så himla lässugen, tänk en hel tidning med bara nyandliga reportage om massa fenomen som man inte förstår.

...och så en produkt som jag ändå måste prova någon gång, och som faktiskt påminner mig om varför jag ändå någonstans älskar Norrland.

Jag köpte faktiskt ingenting i den här affären. Däremot gick jag till en annan affär och köpte precis de sakerna jag alltid köper och kände mig precis lika ridgid som vanligt. Just nu står - surprise - ännu en improviserad deg på jäsning, fullproppad med majskorn, durum och råg. Om det blir bra kan det hända att receptet dyker upp inom kort.