En efter en trillar de ner från sina piedestaler

Jag träffade en av mina Förebilder, en kollega, på gatan häromdagen. Han var svinsnygg och supertrevlig som vanligt och ställde sig för nära och vi kallpratade om något nanobryggeri i förorten som bara använde sig av Just Den Specifika Amerikanska Humlesorten. Jag antar att jag jamsade med, medan det enda jag egentligen tänkte på var ett fnasigt litet förkylningsmunsår på hans underläpp och på den vita t-shirtkanten som syntes under hans minutiöst sammansatta outfit, precis en sån bucklig kant som det blir på en billig undertröja efter ett par tvättar.

Jag frågade vad han gjorde nu och han räknade upp sina fyra parallella supercreddiga skribent- och redaktörsuppdrag. Jag frågade hur han hann, han sa att det gjorde han inte. Jag sa att det var skönt att höra och så log vi mot varann och gav varandra en manlig uppmuntrande ryggdunk innan vi hastade vidare åt varsitt håll.

En mycket namnkunnig krogimperialist i Stockholms innerstad visar sig vara en av de bittraste människor jag någonsin hört prata. Särskilt över bloggar som den här, av folk som skriver om mat och krogliv men som inte "kan något". 

En favoritmatskribent som jag tidigare ramlat på men inte tagit mig mod till att hälsa på (!) luktar sprit för tidigt en vardagskväll. En intervju med en mycket känd vinexpert från Grythyttan faller platt för att han inte förstår, eller låtsas att han inte förstår, frågorna på rätt sätt. En kvinna som gjort tidernas snyggaste kokbok och som jag medvetet valt att inte prata med när jag hade chansen, bara för att jag så gärna vill behålla henne som klanderfri, rolig och intressant, visar sig ha gjort bort sig rejält som konferencier nyligen. Dessutom tar hon sig tid att kommentera mina inlägg på Twitter. Och den där superframgångsrika kocken, som står en meter framför mig och äggar löjrom på små snittar på en trevlig jultillställning, och säger att detärpepparrotsomhärhemlighetenientoastskagen, han har också svinat som en idiot i köket på ett av mina före detta jobb och kastat kastruller och paprikor i huvudet på folk. Och så vidare.

Det är det där med att träffa sina Idoler. Eller Förebilder kanske det heter när man passerat tonåren. Folk som jag lärt mig allt jag kan om surdeg, folk som jag läst varenda stavelse av de senaste tio åren, inflytelserika, kreativa, kunniga, intressanta människor. Känslan av att det plötsligt inte finns något avstånd längre, känslan när man börjar se de där små små sprickorna i fasaden och när det går upp för en, för hundrade gången, att alla bara är helt vanliga människor som är nervösa över sin image eller måste rusa mitt i ett samtal för att de ska hämta ungarna på dagis. 

En efter en trillar de ner från sina piedestaler. Och ärligt talat vet jag inte om jag tycker att det är bra eller dåligt.

Stockholms bästa TV

Nej men GUD vad jag sitter och trycker på det här inlägget. Jag vet ju egentligen exakt vad jag vill säga.

Jag vill säga. Att på ett ställe i Stockholm är det ALLTID värt att betala 137 kronor för en lunch. Och det är på Rolfs Kök.

Soppa - jag menar bröd - på en spik.

Ja jag ska väl erkänna att jag inte varit där mer än en gång än. Men det är så solklart att det här skulle kunna vara mitt stammisställe. Det är så det känns när bröden är uppträdda på en lång spik och det är två trygga, vällagade rätter att välja på och en soppa innan det och punkt slut och inget tjafs. Ja Rolf, jag betalar så gärna för det. Hellre det än 95 kronor för en thaibuffé full med maizenaklumpar och snabba kolhydrater. Så att säga.

Det har varit snack om Rolfs på redaktionen till och från men det krävs lite framförhållning för stället är POPPIS och det slutade alltså med att jag gick dit helt solo en dag. Inte bara för att bli mätt ska tilläggas, utan minst lika mycket av ren nyfikenhet för att kolla in "scenen" som en krog av det slaget ändå är. 

Det må verka lite apart att en brud sätter sig i en bar och lunchar på ett sådant ställe (som dessutom kostar en slant) bara av sådana skäl. Ett ställe som annars mest verkar besökas av kontrollerade sidbenor och oljerockar och som äter maten väldigt koncentrerat och lite nonchalant. vem är hon, den där rufsiga i skrynklig skjorta? Vad gör hon här? Har hon inga kompisar?

Men då kan jag väl först och främst säga att jag gjort det ganska många gånger nu (ätit ute solo alltså) och att jag verkligen kan rekommendera det. Går man till bättre ställen bjuder det dessutom ofta på lite mer underhållning än bara det som ligger på tallriken. 

Och till och med i Stockholm kan man få nya bekantskaper i en lunchbar. Ungefär när min gröna ärtsoppa (ovan) kom in så satte sig en man med rejäl uteätarkroppshydda  och dyra manschettknappar bredvid mig. Mannen, som egentligen var i IT-branschen, var gammal i gemet. Han kunde nog kalla sig stammis och hade, som han själv sa "mumsat runt i Stockholms krogsväng i över tjugo år". Kanske hade vanan odlats som en  konsekvens av att han bott granne med Edsbacka krog ungefär lika länge och hade det inofficiella rekordet i antalet middagar på den numera stängda tvåstjärniga restaurangen. Hursomhelst, det var ganska uppenbart att han visste vad han pratade om.   

Min kyckling i vin - som bokstavligt talat var en halv smarrig kyckling i vin och rotfrukter - hann nästan kallna, för det finns oväntat mycket att prata om när två foodiesar eldar upp varandra. Visst, Rolfs kök var förstås bra på lunch men kvällstid var det något helt annat, sa mannen. Allra bäst var det på söndagskvällar, när de riktiga Profilerna går dit framåt 20-tiden för en middag och några kalla. Det var då som det var allra bäst att sitta där jag just då satt. Rutan rakt framför mig på andra sidan baren, formad av bardisk, tak och två pelare, är Stockholms bästa TV, sa mannen. Genom den kunde man få oväntat bra information om vad som pågick i medie- kultur- och krogsvängen och vem som umgicks med vem. Och varför.

Visst, det här har ett liiitet litet drag av ängslig ankdamm - Stockholms stora baksida - över sig. Men ändå. Klart man blev sugen. Kaffet var urdrucket sedan länge, notan betald och jag, som blivit expert på att tjuvlyssna på sistone och hade gjort så även denna gång när mannen pratade med personalen, sa "Men du, sista frågan, av ren journalistisk nyfikenhet; hur SMAKADE EGENTLIGEN DEN TORKADE RENPENISEN PÅ Frantzén Lindeberg? Denna twitterdynamit, som det dessutom bloggats om hejvilt.

Mannen ryckte på axlarna. Den menyn hade ju innehållit både jakmjölk och rått älghjärta och njurar från något obskyrt djur som jag inte minns nu. Så "det var som en hög med riven parmesan, det var inget särskilt". Ridå.

Sedan rekommenderade han mig ett besök på toaletten innan han gav mig sitt visitkort och försvann. Och därmed var mitt underhållningskonto fyllt till bredden för den dagen. 

Vuxna människor

Igår, när jag stod i tunnelbanetrappan upp mot Karlaplan, tänkte jag att nu var det verkligt  länge sedan som man lekte den klassiska vem-ska-jag-ligga-med-i-den-mötande-rulltrappan-leken. 

Och just när jag tänkte det så upptäckte jag att Felix Herngren själv stod två steg framför mig. 

För ett kort ögonblick blandade sig verklighet och fiktion. Hjärnan hängde inte riktigt med. Det var en påtagligt märklig upplevelse. 

Jag funderade på att fråga om vägen till Sveriges Television men hittade dit själv. Sedan gick jag på Skavlan-inspelning och att se Charlotte Perelli (ja eh och Fredrik Skavlan) i verkligheten var också en påtagligt märklig upplevelse. 

Just nu har jag och Stockholm en paus från varann. Jag tror att vi tycker om varandra lite för mycket. Jag tror att vi är lite för ivriga och vill att allt ska gå så fort. Jag tror att vi byggt lite av ett luftslott. Det är inte sprängt än, men det har varit ganska nära. 

En amatör på Östermalm

Mitt hår är fortfarande blött efter att jag sprang Riddargatan fram. Jag visste i dåläget inte så mycket mer än att det regnade tilltagande, att jag hade boots med för hög klack och att jag, som journalistpraktikant på en hyfsat känd branschtidning för besöksnäringen hade fått uppdraget att lyssna på en presentation av en studie om krogrecensioner, som skulle äga rum i en vinkällare. Jag visste också att jag hade en stor fet kameraväska som skavde runt halsen och att jag hade jävligt bråttom.

Låt oss hoppa direkt till slutet, för det gillar jag. Vad har jag lärt mig i dag? brukar jag retoriskt och pedagogiskt fråga mig själv vid halv sex-snåret varje kväll, eller för den delen precis efter att jag gjort något sådär skämskuddepinsamt som tycks bli allt mer vanligt förekommande i min vardag. När jag varit sådär härligt prao-naiv som jag numera är för självmedveten för att dra nytta av och när jag hör mig själv någonstans långt inne säga för faaaan Helena, det där är ju journalistlektion ETT. Jo, då skulle jag svara såhär: 

- Att jag har lärt mig att kanske göra min research lite bättre, skulle jag svara. Till exempel i fråga om avstånd till saker, vilket sammanhang saker faktiskt är i och om möjligt vilken lokal det faktiskt är i. På Grevgatan 5 ligger den namnkunniga vinkällaren Grappe, som jag förstås borde ha läst på om lite grann.

- Att det är APpinsamt att komma in i ett sammanhang mitt i ett välkomsttal av Carl-Jan Granquist. Jag tror inte jag behöver utveckla. Lyckligtvis fick jag höra av en säker källa förra veckan att Carl-Jan själv är en notorisk tidsoptimist och han verkade trots allt vänlig. Om han såg ut och pratade i verkligheten precis som han gör i TV? Självklart.

- Att damer i 70-årsåldern med stram överläpp egentligen också bara är människor innerst inne. Även de som på ett helt otroligt paralyserande sätt kan be någon att "sitta stilla under presentationen för det är så besvärligt när du rör på dig", det vill säga sätter fast blixten på kameran och förgäves försöker ta några bilder i det där riktigt härliga vinkällarljuset.

- Att en riktigt bra krog känns igen på två sätt; att den alltid har en stor gryta buljong kokande på spisen och att lyxcanapéerna har egna pålägg. Förtydligande: "De där små smörgåsarna som är så skojiga att äta ska ha pålägg som inte finns på menyn i övrigt". Detta enligt Magdalena Ribbings egen utsago. För Magdalena Ribbing, hon var förstås också där. Inte läge att sätta armbågarna på bordet alltså.

- Och att hur intressant ett forskningsämne än är, så blir det aldrig kul med en Powerpoint, en laserpekare och innantilläsning av en rapport du precis har plöjt igenom. Jag hade faktiskt förväntat mig mer av Richard Tellström, måltidsforskaren som bland annat synts i Landet Brunsås på sistone.  

Jag smet därifrån när nästa talare påbörjade sitt laserpekande. Jag var stel i ryggen av att inte ha vågat röra mig på en timme, snorig av att inte ha vågat snyta mig och tandköttet sved under läppen av ett tuggummi jag inte vågat spotta ut.  

I nästa stund fann jag mig själv stå i en marmorbeklädd foajé (i vanliga kvarter kallas det trapphus), kanske var det Litauens ambassad eller något sådant, för att ta skydd mot spöregnet och ångestringa nyhetschefen för att säga att det här ser du, det här blir ännu ett riktigt sugigt praktikantknäck för en ond östermalmstant sade åt mig att inte röra mig och Carl-Jan var där och alla var där och jag dog av min amatörmässiga pinsamhet men kanske kan jag sätta ett litet litet plåster på såren om jag fixar bildtexten på vägen hem till den där andra grejen du bad mig om. Okej bra. 

Carl-Jan, Magdalena, ni erfarna, beundransvärda branschmänniskor och starka personligheter som jag hatar att jag någonstans älskar (eller var det tvärtom?); det var ju tråkigt att vårt första möte skulle bli såhär. Jag hoppas att ni fick något roligt att skratta åt till avecen senare i kväll och att vi ses under mer ordnade former en annan gång. Jag har i alla fall haft skitkul åt mig själv.