Som en guldfisk

I Umeå kan man gå till skolan på tio minuter dörr till dörr. I Umeå kan man därefter gå ner till stan på ungefär 25 minuter. I Umeå uppenbarar sig kreativa idéer på rad på den promenaden så att det känns därför som att man ändå får någonting gjort. 

I Umeå finns bootsen man drömt om hela hösten - men inte orkat leta efter - till halva priset. I Umeå hittar man en rabattkupong i sin plånbok så att bootsen blir ännu billigare. I Umeå säger skomakaren ärligt att det inte är någon vits att laga dragkedjan på den gamla stöveln för att det är ingen mening för det kostar 400 kronor och den andra är förmodligen likadan. För i Umeå vill skomakaren kunna sova gott om natten. I Umeå tipsar skoaffärsexpediten vägg i vägg om en annan skomakare som kan sy ihop problemet för en spottstyver. Som grädde på shoppingmoset finns även den hutlöst dyra klänningen man fingrade på så man nästan dog före jul på rea i Umeå. Så i Umeå slår man till.  

I Umeå går man in på den Fantastiska Delin och pratar bort en halvtimme med en av ägarna utan att köpa något alls. Det blir som en lång intervju bara helt av sig självt och man får nytt hopp om kulinariskt liv i Umeå och Norrland. I Umeå kommer man på att det var länge sedan lunch och att man kanske borde köpa några nötter iallafall och då är det halva priset på nötterna på Konsum. I Umeå är så många kassor som behöver vara öppna öppna så det går snabbt.

I Umeå är det inte telefonkö dit man ska ringa. I Umeå är det just inte kö någonstans. I Umeå bjuds man på kaffe hos optikern och man är där tills problemet är löst. I Umeå säger inte heller optikern att de där bågarna verkligen var jättetuffa på mig.

I Umeå ler folk som man möter på gatan. I Umeå är det lagom mycket snö och lagom kallt och plogat. I Umeå snöar det snygga, mysiga snöflingor som lägger sig. I Umeå kan man gå till skidspåret på fem minuter.  I Umeå kan man faktiskt åka skidor till skidspåret eftersom det inte är grusat, sandat eller saltat. I Umeå är det lätt att hitta en gratisparkering på gatan. I Umeå är det inte tv-pejlaren som ringer på dörren på helgen utan en kompis som kommer oanmäld och bjuder in sig själv på kaffe. I Umeå kan man också på infall gå över till grannen på te en helt vanlig vardagskväll och det är inte konstigt. 

I Umeå har man plötstligt vettiga matvanor igen. I Umeå sköter sig hårlockarna liksom av sig självt. I Umeå kommer man inte hem försent varje kväll. I Umeå fixar kvartersvärden det frysta förrådsdörrslåset samma dag som man ber om det. Och i Umeå har de, sedan sist man var här, även äntligen byggt den där cykelbanan så att det tar cirka fem minuter till den jättelika träningsanläggningen där det så gott som alltid finns plats på favoritklasserna. 

Som en guldfisk glömmer man bort alla de här sakerna tills man kommer hit igen och liksom upptäcker att det står en jävligt snygg, trygg kossa där i båset. Man klappar henne på mulen och tycker att hon är ball och har fin färg och säger hej och hon tittar på en helt oimponerad och håller käften. Hon är inte så spännande kanske, men jag hoppas att vi kommer att komma överens ett sista slag nu, den där kossan och jag.