Ja då har det alltså hänt. Har varit och tummat på det tidigare men aldrig orkat. Men nu bubblar det i burkarna hemma. Och luktar jävel gör det också, precis som det ska.Jag började med en rågsur. Det gick ju bra, tyckte jag. Och bakade mitt första helt jästfria bröd (varning för lite lyteskomik alla hemmabagare):
Ser ut som något som hade kunnat medverka i ett läskigt barnprogram. Bara på ena sidan dock.
Även om det var bra, riktigt syrlig och god rågsmak kunde jag ju inte nöja mig här. Jag skärpte till mig och bakade det här, ett ljust bröd på rågsurdeg:
En riktigt seg, elastisk deg som faktiskt gjorde som jag ville! Är långt ifrån renlärig vad gäller knådning, sträckning, vikning och rundrivining...
...men provade ändå några olika former.
Blev betydligt bättre som ni ser denna gången, rustik smak och fin skorpa. Som godis fast bättre!
Här är ännu ett exempel på vad jag tycker är den främsta tjusningen med surdegsbakningen, nämligen att man (eller jag, än så länge) aldrig riktigt vet vilken form brödet tänkt ta. Det här runda korgjästa brödet bestämde sig för en kraftig bullig.. utväxt? åt bara ett håll. Ja, varför inte.
Så blev det ju förstås en vetesurdeg också. Vetesurdeg har alltid blivit grön och luddig för mig tidigare men nu ville även den sig! Hurra!
Jag vet, man har nördat in rejält när man blir glad av bubblig sörja som luktar typ spya (förlåt att jag sa det). Men jag står alla gånger för det när jag kan dra upp ugnen på max och cirka tio minuter senare servera livets mest optimala pizza till middag!
Recepten då? Nej, de är naturligtvis inte mina egna. Allt och lite till om surdeg hittar du ju förstås här. Och till sist en liten varning. Surdegar är som hundar, iPhones, bilar, pojkvänner.. De kommer ta din tid och din uppmärksamhet och kärlek och du kommer försent till jobbet och skolan för du kommer komma på att du måste mata dem precis i den sekunden som du ska låsa ytterdörren. Men precis som allt det där andra så är de alldeles fantastiska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar