Har ni också känt den, den där mentala permafrosten? Jag vill minnas att den kom i början av november, fyra månader sedan, och tog ett stadigt nackgrepp om hela tillvaron. Försatte marken, dygnen, i en femgradig motlutning. Ackompanjerade vardagen med först ljudlösa, men sedan ljudliga suckar inför allt, stort som smått. Vakna? Suck. Laga frukost? Suck. Klä på sig. Stor suck. Suck suck suck.
Jag trodde att jag var van vid vinter, jag som bott i fjällen och allt där det kunde snöa i mitten av juni om det skulle vara så. Jag trodde jag var vän med snön och vinden och kylan och att jag hade härdat efter tre vintrar i Umeå.
Men man glömmer så lätt. Varendaste år, bara för att jag flyttat härifrån och kommit tillbaka otaliga gånger, så glömmer jag hur det är. Man får ju inte säga det högt för det hjälper inte och man har ju någonstans valt att bo här men.
Det är ju stundtals v.i.d.r.i.g.t.
Därför var det så skönt i förra veckan när små små nyanser började förändras. Plötsligt vaknade jag innan klockan och tänkte att jag dör av rastlöshet här i sängen om jag inte stiger upp nu. !!! De där märkliga regnljuden var inte grannen utan tö. Solen sken in och skrek STÄDA. Jag cyklade till skolan och det var helt omöjligt eftersom att det var som att cykla i smör. Men det gjorde inget. För när jag kom fram var alla glada, alla var snälla mot varandra och ingen var ens hälften så störig som de hade varit de senaste fyra månaderna.
När jag kom hem ville jag lyssna på skämmig musik typ Pamela med Toto eller Bryan Adams, Sting och Rod Stewart tillsammans. Jag hade plötsligt för mycket energi för att kunna kanalisera den. Jag hade stundtals lite svårt att äta. Det kändes som något slags förstadium till förälskelse och så känns det än.
Är det hopp som det kallas? Ska man hoppas på v-ordet? Eller ska det bli snöstorm till helgen?
Nu har har pratat klart om vädret för alltid på den här bloggen. Jag vill bara säga förlåt till alla som har utsatts för mitt vinter-mode. Det är bara det att nackgreppet har varit jävligt stadigt det här året.
Jaaa! Det är v-ordet, eller iaf vårvinter! På väg till jobbet idag: sol. För varmt för mössa. Grus och is på vägen om vartannat. Fåglarna piper och kvillrar som galna i tallarna. Det doftar snö, det doftar tallbarr. Kan inte säga att jag inte fortfarande är morgontrött, men det tar sig... Lite som förälskelse, den som kommer tillbaks varje år (som tur är). Lite som resfeber. Lite som lusten att stoppa in allt man äger i sin gamla bil och köra långt, länge och sjunga högt.
SvaraRadera