21 mars 2011

Dom kallar det förtroende

Jag står under min bil, som är upphissad i taket. Bilmeken tänder en cigg och börjar byta olja. Exploderar jag inte nu, så exploderar jag fan aldrig, tänker jag.

Han pratar om rosthålet precis under förarsätet. Ett rosthål som tycks ha växt exponentiellt sedan förra besiktningen. Det måste åtgärdas och han kan inte göra det, säger han. Men han kan ringa över svetsarn från andra sidan gårdsplanen.

Svetsarn tänder en cigg därunder bilen och inspekterar rosthålet. Jo, det kan han ordna men just nu är han uppe i en verkstadsflytt så kanske inte just idag eller imorgon och helst inte heller i övermorgon. Pratar vi tre- eller fyrsiffrigt, frågar jag, som aldrig kommer iväg på någon spontan restresa eftersom jag har en bil från -89 som kräver sina årliga tusenlappar i underhåll. Svetsarn drar ett halsbloss tänker en stund för att liksom räkna efter nollorna. Troligtvis fyrsiffrigt.

Det kommer annat emellan och inte förrän några veckor senare får jag tid och möjlighet att ta mig tillbaka till bilmeken. Inte tänkte jag ju på mobilnummer och såna grejer, detta var ju en muntlig överenskommelse. Men jag har flyt och svetsarn är på plats i sin nya verkstad där på andra sidan gårdsplanen. Han verkar inte ens registrera att jag borde bett om ursäkt för att jag inte kom när jag skulle. Ska du ha skjuts nånstans frågar han. Inte för att han skulle åt det hållet men det är ju alltid roligt att köra lite bil och inte skulle jag väl gå hem heller. Jag accepterar erbjudandet.

Bankomaten fungerar inte och svetsarn tar inte kort, säger han när han hämtar upp mig på överenskommen plats ett par dagar senare. "Nej, men tänk inte på det, du kan väl svänga förbi någon gång sen när det passar", säger han och jag tror inte mina öron.

Så går bilen åter igenom besiktningen utan anmärkning. Lika mycket förundras jag över det som att det fortfarande finns något i vårt samhälle som inte kan köpas för pengar. Jag tror dom kallar det förtroende. Alltså det att det verkar finnas människor som helt förbehållslöst och bekymmerslöst litar på folk de inte känner. Men hur kan de veta? Hur kan de leva med sig själva? Och var kommer det ifrån? Sådant är helt otroligt för en person med så långt utvecklat kontrollbehov som jag.

Förtroendet - samvetets kusin från landet. Jag älskar det. Jag har fortfarande inte betalat för övrigt. Men jag ska, i veckan.

1 kommentar:

  1. Underbart! Du skriver ju så gött! Snacka om att måla upp karaktärsdragen på "din" bilmek och svetsare.... :)

    Pöss!

    SvaraRadera