Piffig - egentligen

Igår sminkade jag upp en kompis som skulle på fest. Vadå då tänker ni, det är väl vad tjejer gör på förfest eller. Jo, men nu är vi i vanliga fall klädda i bekväma funktionsplagg och har på sin höjd på oss deodorant när vi ses, så detta var kanske lite mer av ett skämt, ett experiment, som kom att bli verklighet.

Vi har pratat ganska mycket om det där, när vi suttit där i våra noppiga fleecetröjor och ätit näringsriktiga middagar tillsammans. Hur blev det såhär, hur och när blev man så bekväm, när förlorade man det där geuina intresset för att liksom hålla någon slags konstant okej lägstanivå på klädsel, eventuell make-up och frisyr? Vi vet inte. Det enda svaret vi brukar komma fram till är att "man bor i Umeå liksom".  "Men jag tänker ju att du ÄR piffig. Egentligen." har jag hört på annat håll, och så den här förstås: "Men Helena vi KAN ju vara snygga - om vi vill."

Sagt och gjort. Med hela mitt sminkartilleri (jag har märkligt nog en hel del) tog jag mig an detta projekt med lika stor noggrannhet som jag hade lagt på ett layoutjobb under åtta timmar tidigare på dagen. Mineralpuder, kajal, gröna ögonskuggor med pärlemor... - oj jag känner redan här att det finns ett oändligt antal tonårstjejer därute som bloggar om det här mycket bättre än jag men låt oss fortsätta - bronzer, ögonbrynspenna och så mascara för att få till de där riktigt onaturliga transafransarna.

Sen var det stopp. "I don't do lips" sade min kompis som ju vanligtvis föredrar ullfrotté framför nylonstrumpa och också jag insåg att jag fick lägga band på min entusiasm över sminkets alla möjligheter. Men då hade hon ändå ögon större än Anne Hathaways och det rådde inget tvivel om att hon var så in i helvete nöjd. Och hon var så in i helvete snygg.

Finkappan och skorna åkte på - dold talang för någon som gått så många mil i Birkenstock att så obesvärat gå i klackskor! - och så drog hon iväg på fest. Själv gick jag hem, tog på mig pjamas och tittade på Eric Saade. Någon som tyvärr inte bor här längre ringde, pratade minnen och galenskap och drack sprit på distans i två timmar. Det var så kul att jag aldrig hann få dåligt samvete över att jag inte lockade håret och gick på eftersläpp. Så orkade jag inte heller. Ja förlåt Gud, men så var det.

Sms  från min kompis klockan 10.23: "Jag trippar hemåt nu..." Fortfarande så in i helvete nöjd. Och jag med. Man är rätt piffig. Egentligen.