14 februari 2011

Då stod han där och väntade

Är det medelåldern som närmar sig eller vad är det som gör att jag 1 sitter klistrad framför Skavlan i stort sett varje fredag och 2 ibland nästan fäller en tår av något som sägs eller görs i Skavlan.

Lugn, det är inte Carolas bisarra tolkning av Elvis jag tänker på. Men nu har det gått tre dagar sen jag såg det och jag kan fortfarande inte släppa inslaget med Björn Daelie och Philip Boit. Alltså berättelsen om hur en olympisk mästare i svinväder kan stå och vänta in siste man innan han tar emot sin medalj. Hur de sen blir bästa vänner och hur de följer varandra genom livet, typ.

Och detta inträffar i samma veva som snaran dras åt inför årets Öppet spår och därmed i samma veva som jag själv är ute och svintränar i svinväder ganska mycket och oftast helt motvilligt och på allvar börjar undra hur jag hade tänkt att det här ska gå vägen. Rent fysiskt tror jag inte det är någon fara - det är psyket jag är orolig för. Att inte bli less efter tre timmar. Då är man ju knappt i Evertsberg. Då gäller bara en sak, och det är att distrahera sig själv utav helvete. Eller ännu bättre, att någon annan gör det åt en.

"Var kom de där krafterna ifrån?" Jag hade någonstans kring den tröstlösa 54 km kvar!-skylten började staka med en teknik jag inte trodde fanns. "Jag vet inte", sade jag korthugget tillbaka, till någon som hade en grå R90-liknande dress och illorrange midjeväska som vittnade om Kortvasan 2005. Inte fan kunde någon börja vara trevlig och skoja nu, alltså det kunde bara inte vara möjligt.

Men sen plötsligt åkte vi, miltals, tillsammans. Under tystnad mest, men ändå. Tillsammans. Och lika plötsligt stack han. Kul Helena. Bra. Bra att du är så trevlig och charmig. Bra att du visar din uppskattning så bra. Bet ihop och för att göra en lång historia kort så kom jag i mål, hade sådär klassiskt ont och var så glad och lättad och grät nästan och det hade hunnit bli lite mörkt.

Då stod han där, min egen Björn Daelie. Han hade väntat i 20 minuter ungefär, för att gratulera när jag kom i mål. Tack, sade jag, vad kul. Men nu ska jag gå och duscha bussen går här nu ha det bra på väg hem till..? Stockholm.

NU SKA JAG GÅ OCH DUSCHA BUSSEN GÅR HÄR NU.

Alltså seriöst. Fel svar Helena. Rätt svar: JAG MÅSTE DUSCHA NU MEN KAN JAG FÅ DITT NUMMER SÅ TAR VI EN ÖL SEN.

Jag kommer aldrig hamna i Skavlans fåtöljer men ändå. Hur mycket har jag ångrat detta i ett helt år. Visst, man blir trött och dum i huvudet av att åka skidor i 10 timmar. Men jag kan fortfarande inte släppa hur jag bara sjasade bort, slarvade bort någon som varit snäll, rolig och omtänksam mot en helt galen brud som till varje pris skulle bevisa för sig själv att hon kan åka 9 mil skidor på samma dag.

Har inget namn, inget nummer, inget startnummer. Men jag tänker på vem-det-nu-var varenda gång jag åker skidor. Någon som känner någon med grå skiddress och en orange midjeväska från Kortvasan 2005? 1,75, grå skidor, från stockholmstrakten? Säkert?

2 kommentarer:

  1. Klantfia! Bättre lycka nästa gång någon är din Dälie... ;)

    SvaraRadera
  2. Synd att inte Craigslist är populärt i Sverige, då hade du kunnat söka där...

    http://newyork.craigslist.org/search/mis/?query=w4m

    SvaraRadera