Stockholms bästa TV

Nej men GUD vad jag sitter och trycker på det här inlägget. Jag vet ju egentligen exakt vad jag vill säga.

Jag vill säga. Att på ett ställe i Stockholm är det ALLTID värt att betala 137 kronor för en lunch. Och det är på Rolfs Kök.

Soppa - jag menar bröd - på en spik.

Ja jag ska väl erkänna att jag inte varit där mer än en gång än. Men det är så solklart att det här skulle kunna vara mitt stammisställe. Det är så det känns när bröden är uppträdda på en lång spik och det är två trygga, vällagade rätter att välja på och en soppa innan det och punkt slut och inget tjafs. Ja Rolf, jag betalar så gärna för det. Hellre det än 95 kronor för en thaibuffé full med maizenaklumpar och snabba kolhydrater. Så att säga.

Det har varit snack om Rolfs på redaktionen till och från men det krävs lite framförhållning för stället är POPPIS och det slutade alltså med att jag gick dit helt solo en dag. Inte bara för att bli mätt ska tilläggas, utan minst lika mycket av ren nyfikenhet för att kolla in "scenen" som en krog av det slaget ändå är. 

Det må verka lite apart att en brud sätter sig i en bar och lunchar på ett sådant ställe (som dessutom kostar en slant) bara av sådana skäl. Ett ställe som annars mest verkar besökas av kontrollerade sidbenor och oljerockar och som äter maten väldigt koncentrerat och lite nonchalant. vem är hon, den där rufsiga i skrynklig skjorta? Vad gör hon här? Har hon inga kompisar?

Men då kan jag väl först och främst säga att jag gjort det ganska många gånger nu (ätit ute solo alltså) och att jag verkligen kan rekommendera det. Går man till bättre ställen bjuder det dessutom ofta på lite mer underhållning än bara det som ligger på tallriken. 

Och till och med i Stockholm kan man få nya bekantskaper i en lunchbar. Ungefär när min gröna ärtsoppa (ovan) kom in så satte sig en man med rejäl uteätarkroppshydda  och dyra manschettknappar bredvid mig. Mannen, som egentligen var i IT-branschen, var gammal i gemet. Han kunde nog kalla sig stammis och hade, som han själv sa "mumsat runt i Stockholms krogsväng i över tjugo år". Kanske hade vanan odlats som en  konsekvens av att han bott granne med Edsbacka krog ungefär lika länge och hade det inofficiella rekordet i antalet middagar på den numera stängda tvåstjärniga restaurangen. Hursomhelst, det var ganska uppenbart att han visste vad han pratade om.   

Min kyckling i vin - som bokstavligt talat var en halv smarrig kyckling i vin och rotfrukter - hann nästan kallna, för det finns oväntat mycket att prata om när två foodiesar eldar upp varandra. Visst, Rolfs kök var förstås bra på lunch men kvällstid var det något helt annat, sa mannen. Allra bäst var det på söndagskvällar, när de riktiga Profilerna går dit framåt 20-tiden för en middag och några kalla. Det var då som det var allra bäst att sitta där jag just då satt. Rutan rakt framför mig på andra sidan baren, formad av bardisk, tak och två pelare, är Stockholms bästa TV, sa mannen. Genom den kunde man få oväntat bra information om vad som pågick i medie- kultur- och krogsvängen och vem som umgicks med vem. Och varför.

Visst, det här har ett liiitet litet drag av ängslig ankdamm - Stockholms stora baksida - över sig. Men ändå. Klart man blev sugen. Kaffet var urdrucket sedan länge, notan betald och jag, som blivit expert på att tjuvlyssna på sistone och hade gjort så även denna gång när mannen pratade med personalen, sa "Men du, sista frågan, av ren journalistisk nyfikenhet; hur SMAKADE EGENTLIGEN DEN TORKADE RENPENISEN PÅ Frantzén Lindeberg? Denna twitterdynamit, som det dessutom bloggats om hejvilt.

Mannen ryckte på axlarna. Den menyn hade ju innehållit både jakmjölk och rått älghjärta och njurar från något obskyrt djur som jag inte minns nu. Så "det var som en hög med riven parmesan, det var inget särskilt". Ridå.

Sedan rekommenderade han mig ett besök på toaletten innan han gav mig sitt visitkort och försvann. Och därmed var mitt underhållningskonto fyllt till bredden för den dagen.