Håll i er - min första gästbloggare!

Det blir inte roligare än man gör sig en måndag som den här. Så, låt mig presentera Julia Sandström, blivande kulturjournalist som inofficiellt och nu tydligen också officiellt spås en mycket framgångsrik karriär i media-Sveriges toppskikt.



Julia är hon närmast dig.



"Eftersom jag är för lat för att starta en egen blogg men ändå också vill sammanfatta min första praktikvecka i en punktlista använder jag nu Helenas kommentarsfält för att göra ett slags gästbloggning.

- Om jag någonsin kommer jobba i VK-huset i framtiden ska jag ha en bil.

- Den enda buss som stannar vid VK-huset är 78:an som går mellan Vasaplan och Forslundagymnasiet. Trots att endast två år passerat sedan jag tog studenten kan jag inte låta bli att känna mig lite gammal när jag färdas med denna buss. "Å han ba sa de, å du ba haha å sen ja ba asså drog hem men liksom du ba haha å han ba sen ba asså". Etc.

- I VK-huset har de faktiskt riktigt gott kaffe. Vilket för att komma från mig säger en hel del.

- På City-redaktionen jobbar fyra personer. Men oftast är det bara jag plus möjligen en till som är där.

- Jag hade nog väntat mig lite mer "övervakning". Jag menar, de vet ju liksom inte om jag kan något överhuvudtaget. Men de verkar ta det lite för givet. Tur för dem då att jag faktiskt är sjukt duktig. Kerstin skulle förresten dö lite om hon fick se hur lite det talas om texter på redaktionen.

- På redaktionen används Windows Vista. Jag kunde knappt tygla min inre datanörd som ville ropa ut "OMG LOL WTF N00BS" när jag lade märke till detta, men det verkar gå bra.

- De använder alltid förra numret som mall i InDesign och byter bara ut texterna. Det som inte blivit omgjort på sidorna täcks över med rosa färgrutor "så att man inte glömmer att byta ut nåt liksom".

- Den absoluta höjdpunkten hittills var telefonaren med Eric Amarillo. Sjukt skön snubbe. Och att fota herrshorts till modesidan, förstås.

- Mr tf chefredaktör, JP (jag kallar honom JP här eftersom han med största sannolikhet är en sådan som googlar sig själv med jämna mellanrum) verkar mest fladdra runt och ta det chill, men på något sätt ser han ut att få saker gjorda ändå. Och på något sätt är han min nya idol för det.

- Och nej, man får verkligen INGENTING gjort när man kommer hem. Men är det kul då? Ja, det är det."  

 

Chokladfudgetårta och jordgubbar - Julias bidrag till ett sockersug som sitter i fortfarande, två veckor senare.



Skriv kort - helst inte alls; Vad jag lärt mig såhär långt på en landsortsredaktion

Första veckan på praktikplatsen har passerat. Ni som har följt mig på Facebook vet lite vad det handlar om, men några saker är faktiskt värda att poängtera ytterligare.

Först. Det kanske bästa rådet jag fått på hela veckan är "Skriv kort, helst inte alls". Lösryckt ur Expressens historia om jag förstod det hela rätt. 

Mer då?

* "Kaffet är lite mindre fruktansvärt i den svarta automaten". Helt otroligt att kaffe kan smaka så fruktansvärt överhuvudtaget och att man ändå dricker såna fruktansvärda mängder, skulle jag säga. Steget känns inte jättelångt till att börja röka och äta djupfrysta färdigrätter till lunch också. 

* Ja, det tar extremt lång tid att få ut material från offentliga myndigheter. Allt annat är lögn.

* Nej, jag hinner aldrig få arbetsro mellan alla möten, fikapauser med fruktansvärt kaffe och lunchrast. Och sedan är det plötsligt dags att gå hem. 

Inspektion av bakmaskinsbrödet "Ciabatta"... Anna och Niklas i bakgrunden.

* Det är bra att kolla så att man har tillräckligt med bensin i firmabilen när man åker ut på knäck i Hälsinglands inland. Och det är bättre att titta på en fysisk karta än att förlita sig på telefonens så kallade GPS-funktion.

Kul knäck. Kollega Tobias fotar drängaspiranten Rasmus Marken.

* Jobb om ungdomar, djur och växter är vanligt förekommande. Jag väntar på det Stora Djurknäcket för att få till den där riktiga Anchorman-känslan.

* Dansbandet Black Jacks sångare heter inte helt otippat Tony och har nougatsnäckor som "favorit godis". Research är journalistikens a och o. Varför man minns det här och inte viktiga saker är oklart.

* Ja, ibland känner man sig som en karaktär i Douglas Couplands jPod.

* Fast oftast känner man sig som en praoelev.

* Ja, man blir både förkyld och frusen av luftkonditionering.

* Ja, hjärnan svämmar över av ordvitsar och alliterationer efter arbetsdagens slut.

* Nej, jag orkar ingenting på kvällen. Med betoning på ingenting.

Har jag glömt något? Jo, att ställa mig själv den viktigaste av alla frågor, "Men är det kul då?" 

Javisst är det kul. Kul och ganska kreativt.

Mer kreation och inspiration är jag för tillfället på en avstickare till huvudstaden för att titta på Petter Hanbergers examensutställning på Beckmans Designhögskola. Jag är förstås inte helt opartisk men kan inte säga annat än att han är begåvad som fan. Kika på hans examensarbete här.

  

Piffig - egentligen

Igår sminkade jag upp en kompis som skulle på fest. Vadå då tänker ni, det är väl vad tjejer gör på förfest eller. Jo, men nu är vi i vanliga fall klädda i bekväma funktionsplagg och har på sin höjd på oss deodorant när vi ses, så detta var kanske lite mer av ett skämt, ett experiment, som kom att bli verklighet.

Vi har pratat ganska mycket om det där, när vi suttit där i våra noppiga fleecetröjor och ätit näringsriktiga middagar tillsammans. Hur blev det såhär, hur och när blev man så bekväm, när förlorade man det där geuina intresset för att liksom hålla någon slags konstant okej lägstanivå på klädsel, eventuell make-up och frisyr? Vi vet inte. Det enda svaret vi brukar komma fram till är att "man bor i Umeå liksom".  "Men jag tänker ju att du ÄR piffig. Egentligen." har jag hört på annat håll, och så den här förstås: "Men Helena vi KAN ju vara snygga - om vi vill."

Sagt och gjort. Med hela mitt sminkartilleri (jag har märkligt nog en hel del) tog jag mig an detta projekt med lika stor noggrannhet som jag hade lagt på ett layoutjobb under åtta timmar tidigare på dagen. Mineralpuder, kajal, gröna ögonskuggor med pärlemor... - oj jag känner redan här att det finns ett oändligt antal tonårstjejer därute som bloggar om det här mycket bättre än jag men låt oss fortsätta - bronzer, ögonbrynspenna och så mascara för att få till de där riktigt onaturliga transafransarna.

Sen var det stopp. "I don't do lips" sade min kompis som ju vanligtvis föredrar ullfrotté framför nylonstrumpa och också jag insåg att jag fick lägga band på min entusiasm över sminkets alla möjligheter. Men då hade hon ändå ögon större än Anne Hathaways och det rådde inget tvivel om att hon var så in i helvete nöjd. Och hon var så in i helvete snygg.

Finkappan och skorna åkte på - dold talang för någon som gått så många mil i Birkenstock att så obesvärat gå i klackskor! - och så drog hon iväg på fest. Själv gick jag hem, tog på mig pjamas och tittade på Eric Saade. Någon som tyvärr inte bor här längre ringde, pratade minnen och galenskap och drack sprit på distans i två timmar. Det var så kul att jag aldrig hann få dåligt samvete över att jag inte lockade håret och gick på eftersläpp. Så orkade jag inte heller. Ja förlåt Gud, men så var det.

Sms  från min kompis klockan 10.23: "Jag trippar hemåt nu..." Fortfarande så in i helvete nöjd. Och jag med. Man är rätt piffig. Egentligen.