När skickade du knäckebröd på posten senast?

Ja här sitter jag och skriver inlägg på ajfownen för första gången.  

Vilket är lite ironiskt med tanke på vad jag tänkte skriva.

Det här med att alltid vara uppkopplad. Att kunna få till sin dag exakt så som man vill på slimmat tidsschema. Det här med att alltid kunna välja allt jämt, ta ställning, vara en Fri Individ. Att allt ska vara så Upp Till En Själv.

Jag tycker oftast att det är jättefint och jättebra och demokratiskt och visst är jag sur nu när datorn kraschat ner för tredje gången och allt inte kommer bli som jag tänkte rent praktiskt och tidsmässigt den här veckan (och det brukar den ju visserligen inte bli ändå). 

Men strax innan jul stod jag och kunde inte välja färg på mina egna lakan när jag skulle bädda rent. Gröna? Blå? Blommor? Ränder? Vad var mest jul liksom?

Så löjligt och banalt men jag kunde knappt välja pålägg på frukostmackan. Jag kunde inte välja om jag skulle se film, tv eller kanske bara surfa. För jag hade för många val. Min hjärna och förnuft höll på att brinna upp av att ägna 75% av sin kapacitet till att välja allt. Överallt och hela tiden. Målet med alla val verkar vara att Optimera Sitt Liv. Och ju mer jag optimerar mitt liv, desto mer obeslutsam blir jag. 

Varje dag matas jag full med slagorden multimedial och tidsobunden och uppdaterad och webben och individen individen individen. och Nischa Dig. 

Så därför har jag börjat med ett motgift. Jag... bejakar. Jag bejakar allt som går lite långsamt. Som är lite gammaldags och lite töntigt. Och nästan viktigast av allt - ser till att göra något varje dag som verkligen inte går att lösa via en dator. 

Jag älskar gammelmedia till exempel. En morgontidning i papper. En liten batteridriven radio varpå det endast rattas in Sveriges Radio. Linjärt tv-tittande på SVT. Att passa en tid för att se ett tv-program är lite.. ja jag tror det är 'mysigt' jag far efter.  

Sen gillar jag garn. Jag brygger kaffe 'för hand' ner i en termos och jag är lite sur för att vi inte har mangel i tvättstugan.

Idag skickade jag för övrigt iväg ett presentpaket med hembakat knäckebröd till Någon med Posten. Det var tålamodskrävande, tidskrävande och högst omodernt. Hur jag känner mig efter ett sånt projekt?

Lugn och tillfredsställd. Jag kan rekommendera det. 

Mental träning

Det är fredag kväll. Klockan har blivit lite för mycket. Du är trött och lite gnällig och vill att Någon ska laga mat till dig och att Någon skall säga till dig det gör inget, du behöver inte. Men du har ju bestämt dig, du ska ut.

Det snöar. Det blåser. Du har dåligt batteri i pannlampan så du ser knappt spåret som iallafall inte syns eftersom det har snöat igen. Du kan just i detta nu tänka dig tusen saker som är roligare än det här. VARFÖR. Du har inget fäste. Du har inget glid. Du fryser. Snoret rinner. Det är uppför. Det är ännu mer uppför. Sen är det nerför och du får staka för att ta dig fram. Det här suger. Du har inget flås och du har åkt tre kilometer.

Du blir omskejtad. Det är okej, så är det ju. Sen blir du omåkt i uppförsbacken som förresten knappt ens är en uppförsbacke av elit dit och atlet dit och du tänker att det är ju själva fan att någon mer åkare ens är ute i det här.

Du fipplar med din telefon som även är musikspelare och som bara väntar på att bli fuktskadad innanför jackan. Du har fått ett SMS som säger att en före detta kollega serverar Ola Salos bord ikväll och att han är vegan och svinsnygg. Det här suger verkligen. Så du åker på ren trots ett varv till innan du tar dig nerför berget och hem.

Då kommer du på att du glömde din tröja högst upp. Du orkar inte med dig själv. Du tänker att det man inte har i benen får man ha i armarna. Eller var det tvärtom. Du tänker att du åkte för lite och borde åka mer, till exempel imorgon när träden där i skogen talar till dig igen för ikväll var de verkligen tysta.

Så du gör det. Du ägnar halva lördagen åt tre mil skidor i dagsljus och solsken och allting stämmer. Du tänker att det svåraste egentligen inte är åka, utan att packa ihop sig, dra åt pjäxorna och komma iväg. Precis som det alltid, alltid har varit. 

Om jag var min hemmafru del 1

Sade jag att jag har jobbat som bagare?

Drabbades i ett slag av högmod och fick för mig att baka en helt vanlig sockerkaka. Hittade långt inne i ett skåp en silikonform som jag säkert fått i något prenumerationspaket för länge sedan.

Tydligen ska man smörja en silikonform. Jag trodde det var själva grejen, anledningen för fetträdda moderna husfruar att överhuvudtaget ha silikonformar - att silikonformar ens finns - att inte behöva smörja dem.

 Men då vet jag det. I fortsättningen ska jag smörja och bröda enligt hemkunskapens alla regler och kanske även ha lite mer respekt för själva konsten att baka en sockerkaka. Det är inte så himla enkelt som man kanske tror.

Och nu är det tid för lite pretentiöst bakbloggeri

Imorse kom jag på mig själv med att applådera och spontanjubla när jag läste tidningen. Och anledningen till det var inte att DN hade delat ut sina gulddrakar till precis rätt ställen (vilket jag i och för sig också tyckte, kind of) utan för en viss text. Texten handlade om det här:

...och det här:

..alltså det här:

Kafé-gulddraken utdelades alltså för tredje gången till Petite France. Spontant tänker jag men är det inte ganska dålig fantasi som det blir så - i Umeå skulle det vara förståerligt - men i Stockholm? Jo kanske. Eller så är det så att folk i allmänhet fortfarande inte fattar 1 vad de håller på med själva och 2 vad folk faktiskt vill ha.

Jag var på Petite France för första (och enda hittills ska väl erkännas) för ganska precis två år sedan. Det var stökigt och trångt och lördag och en hel del barnvagnar och dunjackor och lokalen var liksom.. skum. Som en labyrint. Min kompis Petter, som nyligen hade gjort något projektarbete på Petite France och vurmade en hel del om stället, och vi delade lite svennigt på en ost- skinkbaguette och kaffe och en bulle med ett franskt namn jag inte kommer ihåg.

Jag har ett inte okomplicerat förhållande till Frankrike och allt som är franskt och då har jag ändå verkligen försökt, försööökt, länge och väl med alltifrån år av franskastudier till parisweekends till att bo och jobba i Frankrike till att servera dyrbordeaux-er på jobbet. Men visst hade Petter hittat rätt den här gången - brödet var GUDOMLIGT. Till och med servicefascisten i mig måste tillstå att att personalen var helt föredömligt avslappnat supertrevliga och tillmötesgående. 

Så förutom att själva artikeln om Petite France var klockren så blev jag antagligen så glad för att någon som verkligen förtjänar det får ett pris. Och oavsett om det är ett välmedvetet imagebyggande av Sebastian Boudet själv eller inte så måste jag också konstatera att Ernst Kirschteiger har fått en tuff konkurrent i fråga om att bli citerad på disktrasor, tändsticksaskar och annat på Designtorget:

"Jäst är som anabola steroider för bröd /.../ Jag älskar tanken på en massa mikroorganismer som skapar luft i brödet när de kämpar för att överleva. /.../ Eftersom jag har många surdegar igång samtidigt kan jag fokusera på bakningen, som innebär döden för degen och födelsen för ett bröd."

I helgen har jag själv ett ganska stort och pilligt bakprojekt på gång. Jag vet inte om jag direkt kommer lägga ner min själ i varje bröd. Men jag ska iallafall, som Boudet, klappa degen lite och säga "hej då" till dem när de åker in i ugnen.

Men Hanna, det är ju du som gör mig lycklig

Jag vet faktiskt inte riktigt hur länge hon har funnits med mig. Men det måste ha börjat medan radion fortfarande var inställd på P3 om morgnarna och inte som nu, när jag går en journalistiiiikutbildning och därför gör bäst i att lyssna på P1 för att så ansträngningslöst som möjligt få höra "det viktigaste".

Då satt det iallafall en värmländska och gapade där. Och jag tänkte vilken tur att man inte är född i Värmland (utan i Östergötland, ehe..) och jag tänkte fy fan vad pinsam hon är och när ska de byta ut den där vikarien egentligen.

Sedan dök hon upp överallt. I DN Söndag mötte Hanna den och den och lärde sig det och det. Och hörde ni hennes sommarprat 2009 (tyvärr finns det inte kvar på webben! Varför?) om tiden på folkhögskolan i Kalix och slagsmålen med sina killar och alla insulinkänningar?

När jag läste Karlstad Zoologiska i våras sprutade kaffet ur näsborrarna av fnitter ett antal gånger. Jag visste inte att man kunde känna en sådan kärlek till djur och framför allt inte att man kunde umgås med djur på det sättet.

Bengt Ohlsson, som tråkigt nog blivit mysig och nästan lite gubbig på sistone, fick avlastning varannan vecka av Hanna. Sedan började hon skriva på Namn och Nytt och nu toppar hon med ett TV-PROGRAM också. Såg ni Jakten på Lyckan igår? När Hanna drack te med en av Sveriges rikaste damer? När hon utförde altruistiska handlingar och efteråt pustade ut i sin 740 och sade "det är jävligt tröttsamt att vara gullig och snäll"?

Hon lägger in en prilla och sjunger falskt, kramas med folk hon inte känner och har typ inte ens behå på sig vilket ju på SVT borde anses sjukt politiskt inkorrekt. Det kan bli bra det här. Kör hon utan manus undrar jag? Eller har de bestämt sig för att inte klippa programmet?

Jag vet inte i vilket medium hon gör sig bäst egentligen, men det fina är att hon ingenstans ber om ursäkt för sig själv. Hanna, jag kan tänka mig att ta ditt jobb sen. Och sluta leta, det är ju du som gör mig lycklig.

Det är tomrummen som gör det

Då är det nytt år och januari. Dags att ta tag i allt. Plugga effektivt minst sex timmar om dagen och tycka det är roligt jagmenarenutbildningkostarjuPENGAR.  Stiga upp tidigt, äta bättre, äta TIDIGARE på kvällen, lägga sig tidigare, träna helst fem dagar i veckan, diska efter varje gång man ätit, fålla och stryka gardinerna som man hängde upp i november men fortfarande inte förmått sig till och så gärna hitta på något roligt ibland med någon man inte ringt på så länge att man har dåligt samvete för det. 

Läser tidningen om hur jag med hirsgröt och nya yogabyxor och smoothies och positiva tankar får en rivstart på året, hur jag avancerar på jobbet, hur 2011 är möjligheternas år på alla ledder och bredder, hur jag blir en bättre förälder, att jag blir snygg om jag tränar, att det nu är vetenskapligt bevisat att jag också blir bättre behandlad och bemött och får ligga mer om jag är snygg och särskilt om jag har ett symmetriskt ansikte och sist men inte minst att det är ju för faaan insidan som räknas det vet ju alla.

Ok. Då vill jag bara säga en sak här.

Vad finns i skummet på toppen av en öl. Vad är det som gör en tidningssida snygg. Vad är det som gör att man får glid under skidorna. Vad är det som bubblar i champagne. Vad är det som värmer när man klär sig lager på lager. Vad händer när man gräddar ett bröd. Och vad gör majoriteten av (yrkesverksamma) Sverige klockan 15.00 varje dag?

Luft. Tomrum. Paus. (Göra) Inget. Jag vill, i detta julledighets-mode jag aldrig verkar ta mig ur, passa på att förespråka lite icke-aktivitet. Nu kanske man  inte måste mindfullness-diska varje dag för att komma på det, men jag tror att det är i pauserna det händer.  Kanske inte minutplanera varje dag hela veckan lång? Jag beundrar verkligen de som fortfarande kan göra en sak i taget - själv har jag precis bloggat, druckit te, fipplat med min iPhone och tittat på Idrottsgalan samtidigt. Fler än jag som upplever att de är med i ett självorsakat vardags-VM?

Visst är det skönt när någon tjatat hål i huvudet på dig om något du skiter i plötsligt håller tyst. Eller när ett bra samtal får en spontan konstpaus och det skapar en känsla, en stämning som säger allt och det är bara perfekt. Tystnad, tomrum, luft.

Den här bloggen är också lite av ett tomrum, en hålighet och en andningspaus från en annars textintensiv tillvaro där någon annan oftast bestämmer om vad och på vilket sätt jag ska skriva.

Och visst kan jag göra det. Men jag tycker samtídigt att frisk luft är ungefär det bästa som finns.